Iliya PRV Vidomina & Medi

"Nej det gör hon inte." Sa hon och nickade.
"Hon var en vänlig människa." Sa hon och såg mot muren och pekade mot portarna.
"Han lever faktiskt I staden. Vi kan gå den sista biten." sa hon med ett leende och hoppade ner från hästen.
"Det är ingen fara att röra sig."

"Jag förstår det. Tänkte bara ifall du ville gå eller rida sista biten.", förklarade Eruiel och hoppade graciöst ner från hästens rygg han med. Han tog tag i tyglarna och ledde hästen så att den gick bakom hans ena axel.
"Är firandet igång nu? Kommer vi att se gåvorna? Och statyn?"

Hon log och vände sig om.
"Då skulle jag få så mycket blickar. Det är onödigt." Hon nickade och såg mot portarna.
"Det kanske inte är igång på allvar men de håller nog på att tvätta av statyn. Det kommer bli klart till mörkret faller."

Eruiel tittade på Alice han log vänligt. Ett iver syntes i hans blick. Nu skulle han äntligen få komma in i staden. Han hade sett på mycket utifrån, när han suttit högt i träden och varit på håll. Någon gång hade han varit förbi, men då på ärende med de andra alverna. Det var inte vanligt eftersom de för det mesta höll sig för sig själva.
"Bäst vi inte väcker alltför mycket uppmärksamhet då." Han gick med henne in genom portarna. "Okej. Var någonstans bor du och din lärare?" Han såg sig om. Gatan var fylld av folk som som gjorde klart det sista inför den stora festen. Det var spännande att se, tyckte Eruiel. Han sneglade åt Alices håll.

"Det kommer dras till oss ändå. Jag ser inte ut som mig själv och du är en alv. Så klart de kommer stirra." Hon pekade mot ett håll.
"Dittåt. Det är kanske 5 minuters promenad. Kan ta längre nu när gatorna är fulla." Hon saktade in och tog hans arm.
"Får jag hålla dig? Jag är livrädd att någon ska se mig."

"De har sett oss båda tidigare.", svarade Eruiel lite retsamt åt henne och krokade arm med henne samtidigt som de gick vidare. "Eller är ni så isolerade från omvärlden att ingen lämnar staden och ingen kommer på besök?", frågade han och sneglade på Alice igen.
De hade gått ett tag och Eruiel fick syn på en skylt som dinglade ovanför en dörröppning till ett gammalt hus av trä. På skylten var det karvat en kittel. Det var kanske ett tecken för att någon trollkarl bodde där, tänkte Eruiel. Tankarna for genast till Estagan.
Det lyste ifrån fönstren och kastade ett varmt ljus. Det såg mysigt och välkomnade ut. "Är det här? Är vi framme?"
"Alice! Alice var har du varit? Jag har väntat på dig!"
Innan Alice skulle hinna svara kom en man i rustning rusande åt deras håll. Han såg ut att ha bråttom och ville genast få tag på Alice.
"Estagan sa att du inte var hemma. Jag har varit förbi två gånger!" Han sträckte ut en arm för att ta tag i Alice, men Eruiel stoppade honom innan han nått fram.
"Vem är du?", frågade mannen i rustning. "Vet du inte att du talar med befälhavare Arthur? Det är ett brott att stoppa en befälhavare!", sa han irriterat och försökte rycka sig loss Eruiels grepp, men Eruiel var starkare och höll honom fast i sitt grepp.

"Så skygga är vi inte. Vi gillar inte mycket folk det är bara det." Hon såg på honom och log. Sedan skrattade hon och satte handen för munnen.
"Ja vi är framme." Hon hann inte ta sig in innan hon kände klumpen bilda sig och hon vände sig om. Arthur, en av MÅNGA friare som velat ta henne som brud.
"Arthur jag..." Började hon och tog ett steg tillbaka.
"Det här är Prins Eruiel." Sa hon och visade med handen.
"Han är MIN gäst och du får faktiskt lämna oss ifred. Vi har viktigare saker att utföra." Hon visade väskan.

Eruiel släppte taget efter Alices ord.
Arthur var mållös. Chockad. En prins? En Alvprins dessutom.
Han tittade från Alice till Eruiel och sedan till Alice igen.
"Du borde veta bättre än att hänga med sådana som är annorlunda. Du vill väl inte ge andra fel uppfattning om dig?", fnös Arthur och spottade på marken framför Eruiel. Men Eruiel rörde sig inte ur fläcken. Med en genomborrande blick såg han på befälhavaren.
"Vad händer här? Arthur, gå härifrån."
Det var Estagan som visade sig på trappsteget utanför dörren. Han hade hört tumultet och hade gått för att se efter. "Alice, du har varit borta länge. Och en gäst har du med dig också. Hm." Han tittade på Eruiel och sedan Alice. "Bäst att ni går in. Arthur, låt mig inte rapportera dig för intrång, du har redan varit på mitt område flera gånger. Gå härifrån."
Arthur såg arg ut, men teg åt Estagans ord. Så vände han hastigt om så att manteln om honom kastades i luften.
"Så trevligt att träffas, mästare Estagan. Alice har talat gott om dig.", sa Eruiel, verkade som oberörd efter händelsen. Han såg Estagan vända om för att gå in och väntade sedan på Alice att gå in före Eruiel.

Hon kunde inte ge honom en örfil men hon gav honom en blick.
"Jag umgås inte med någon och när han ser mig som en människa och ingen mer får jag dåligt ryckte? Han är den första förutom min mästare som behandlar mig väl för den jag är och inte för mitt utseende." Hon hann inte mera innan hon hörde sin mästares röst och slappnade av. Vände sig och hennes leende trädde fram. Hon var vackrare en någonsin. Hennes hår glittrade i solen.
"Jag har inte varit borta så länge. Jag skulle varit borta längre om det inte var för Eruiel här. Han hjälpte mig hitta ett ställe och hjälpte mig." Hon gav honom ett leende.
"Ska jag sätta på vattnet? Låt mig få jobba!"

"Var har du varit någonstans? Du såg inte ut sådär när du lämnade huset.", sa Estagan, utan att tittade på Alice. Han gick tillbaka till skärbrädan där han höll på att skära upp olika grönsaker. Det var skulle bli gåvor till Yur.
"Ja, sätt på vattnet. Men först ska du ge mig det du har hämtat åt mig. Jag vill se hur väl du utfört ditt arbete."
Eruiel ställde sig en bit ifrån för att se på Estagan och Alice. Väntade på ett tillfälle att ordentligt få presentera sig för mästaren. Ärligt, så tyckte Eruiel inte att Estagan verkade så intresserad av deras gäst.