Autumn leaves ~ [PRS]

Vad är det som händer? Ja, vad var det egentligen som höll på att hända? Ingenting roligt, det var ett som var säkert. De darrande händerna var tryckta mot öronen på tjugoåringen och hela kroppen nästintill krampade, lite som om han hade fått något form av anfall. Och det kunde väl liknas med det, åtminstone på någon nivå.
”Du b-b-borde gå”, spottade tjugoåringen slutligen ur sig och kved till, med tänderna skavandes mot varandra och ögonen rullande i skallen. Varför var hon så nära för? Varför hade hon satt sig ner bredvid honom? Även om hon redan hunnit bli betydligt bättre var revbenen fortfarande smärtsamma, det var han helt övertygad om. Så varför hade hon tvingat sig själv ner på huk bara för att sitta och göra en massa rörelser över ryggen på honom?
”Det har aldrig dragit igång såhär tidigt innan”, viskade Yuxuan och började vagga fram och tillbaka över det hårda stengolvet, med ögon stora som tefat, fyllda till bredden med både rädsla och ångest.

”Miss Delavigne!” Madam Pomfreys röst ekade genom sjukhusflygeln och hon var snart framme vid Madisons sida, där hon genast drog upp henne på benen och backade flertalet meter. ”Okej, vi får helt enkelt..det kommer ordna sig”, mumlade skolsystern, mest för sig själv, och började leda den yngre flickan i en vid cirkel runt Yuxan - Yuxuan som börjat snyfta i högan sky, medan benen knäcktes och omformades. Ryggkotorna sköt i höjden och tänderna trillade ut en efter en, något som fick både över och underkäken att skrika av smärta. Det gjorde ont, det gjorde så förbaskat ont. Men ändå hade han inte tid att tänka på hur mycket han själv våndades. Nej, det viktiga i den stunden var att Madison och madam Pomfrey kom ut därifrån och förseglade dörren riktigt ordentligt. För om något skulle göra hans existens absolut miserabel, var det om han råkade göra någon av dem illa, eller ännu värre. Fan, okej nej, det fick inte hända. Det skulle inte hända. Allting skulle ordna sig, precis som sjuksystern mumlat för sig själv innan.

”Bara gå!” Ylade tjugoåringen och dunkade pannan i golvet. Ögonen sved och tårarna sprutade mer eller mindre, bildade små pölar över stenplattorna medan naglarna lämnade stora rispor över dem. Däremot kunde han kort därpå andas ut, då dörren klickade till. Bra, det var en bra början. Nu behövde de bara försegla allting med magi från utsidan så skulle allting gå alldeles utmärkt. Inte för honom eller sakerna som lämnats i sjukhusflygeln, men för deras välmående åtminstone.

Solens strålar strök sig över nosen på Yuxuan, som låg och glodde ut genom ett av de stora fönstren. Golvet var täckt med pergament där han suttit och utfört att möjliga sorters beräkningar under nattens gång, bara för att komma fram till att världen tydligen var påväg att gå under och allting var fel. För allting var verkligen fel. Fullmånen hade inte stått högt på himlen under gårdagens natt - den skulle inte visa sig förrän idag. Och han hade inte förlorat medvetandet heller, utan svansat omkring som en osalig ande med vartenda minne intakt. Det enda positiva var att han inte kände sig döende längre, tvärtom faktiskt. Så med andra ord kvarstod bara ett litet problem - hur i helvete skulle han lyckas få tillbaka sin älskade kropp? Nu hade han en tendens att klaga över den överdrivet mycket, men han hade ändå kommit till insikt med att den inte var så värdelös. Nej, den var ganska praktisk, med händer och armar och tummar. Han hade liksom fått klottra över pergamenten med hjälp av tänderna, vilket betydde att det verkligen såg ut som klotter. En riktigt hemsk syn för någon som var besatt av att hålla saker och ting organiserade och snygga.

Efter att ha legat och stirrat på ingenting alldeles för länge, lyckades tjugoåringen tillslut kravla sig ner från sängen. Därefter samlade han metodiskt ihop pergamenten till en hög och föste dem under sängen. Ingen behövde veta att han på något jävla sätt lyckats intala sig själv att det var fullmåne så pass att hans kropp också trodde det. Och på samma sätt behövde ingen veta att det fanns åtminstone en varulv som kunde förvandlas utan fullmånen. Det skulle bara skapa masshysteri och det var bara onödigt. Han hade ju minnet intakt och hade inte heller några planer på att orsaka massmord. Nej, allt han ville var att skifta tillbaka så att han kunde glömma att det här någonsin skett. I och för sig skulle han bli tvungen att genomgå fullmånen senare oavsett, men det kvittade.

Öronen vickade ofrivilligt på sig när steg plötsligt hördes utanför den stängda dörren och knackningen som följde därefter fick Yuxuan att rycka till. Vad skulle han göra nu? Ignorera knackningen? Jo, det fick nog bli så. Fast det berodde ju också på vem det var som stod därutanför och väntade.
Försiktigt tassade han fram mot dörren och pressade nosen mot undersidan, i ett försök att lukta sig till vem det var som befann sig därute. Madison, det var Madison. Han hade nog kunnat stå på andra sidan rummet och känt igen den där doften. Däremot var hon nog den sista personen han hade ens en tanke på att släppa in, och inte för att han inte litade på henne, utan för att han skämdes något alldeles förskräckligt. Det var ju inte så att de senaste två dygnen varit fridfulla för den yngre flickan och mycket av det berodde på honom - han var faktorn som gjort allting tusen gånger värre för henne.

Yuxuan gav ifrån sig ett frustrerat läte och trampade på stället. Precis som det kändes fel att släppa in henne kändes det också fel att låta henne stå därute och vänta. Hon ville säkert bara ha tillbaka sin säng trots allt. Jo, det var nog därför hon knackat på. Var hans hjärna mosig? Uppenbarligen.
Någon minut senare klickade dörren till och förseglingen bröts, vilket tillät dörren att långsamt glida upp, varpå Yuxuan tog till flykt och gömde sig under täcket i sängen. Han skulle absolut ligga där och låtsas som ingenting. Japp.

Åh, jo det var nog helt rätt reaktion. Yuxuan muttrade någonting helt otydbart och började svansa omkring runt de vita sängarna. Han visste verkligen inte vad han skulle göra av sig själv. Tänk om han var fast såhär för resten av livet? Att han triggat igång något som inte gick att åtgärda? Usch vilken hemsk tanke. Tjugoåringen slängde sig med en ner över golvet med någonting som kunde liknas med ett snyftande, med tassarna över nosen och ögonen alldeles vattniga. Vad skulle han göra nu? För han kunde verkligen inte acceptera det här som sin sanning, det gick inte. Han ville ha tillbaka sin älskade kropp med händerna och tummarna och ansiktet - förmågan att tala och skriva ordentligt och skratta och gråta. Äsch, han ville helt enkelt vara mänsklig.

När Madison sedan frågade om hon skulle hämta madam Pomfrey, ruskade Yuxuan genast på huvudet. Nej, vad skulle hon ens göra åt saken? Konstatera att hon inte hade någon aning om hur han lyckats försätta sig i den här situationen? Jo, det var troligen precis det hon skulle komma fram till. Skolsystern var extremt begåvad, men han tvivlade på att hon hade någon djupare kunskap om specifikt kinesiska varulvar. De var liksom ett utdöende släkte, åtminstone som han själv förstått det, och detta trots det faktum att Kina var ett väldigt stort land med en stor befolkning.
Med ytterligare ett knorrande läte kom tjugoåringen tillbaka upp på benen, bara för att tassa fram till den yngre flickan och slå sig ner bredvid henne. Och sedan satt han där och släppte ur sig en rad klagande läten, med öronen strukna platta över hjässan och ögonen båda smala och stora på samma gång. Hade han inte vetat bättre hade han nog riktat nosen upp i skyn och börjat yla, bara för att göra det klart för resten av omvärlden att han var olycklig. Väldigt olycklig, för det var han verkligen. Olycklig och stressad och orolig - helt enkelt skräckslagen.

Det enda positiva var väl att Madison såg ut att må ännu lite bättre, även om hon samtidigt såg ganska trött ut. Hon hade väl förmodligen inte fått sig någon vidare god sömn, ytterligare något hon kunde tacka Yuxuan för. Hah, det var ganska roligt egentligen, allt han ville hade varit att hjälpa henne må bättre, men i slutändan hade han med största sannolikhet bara traumatiserat henne.
De gulaktiga ögonen sneglade mot den yngre flickan, så diskret de bara förmådde. Hennes hår var fint, lockigt och glansigt. Äh, vad satt han och tänkte på nu? Sådär kunde han inte tänka. Fy skäms, Yuxuan din stora klump. Blicken gled ner mot golvet istället och han suckade högljutt. Nåväl, han slapp vara helt ensam i alla fall, ytterligare något positivt. För hans del, Madison kunde väl knappast känna sig särskilt bekväm. Urk, han hade verkligen gått och gjort sig förtjänt av en plats i helvetet, det var ett som var säkert.

Madison vet inte riktigt hur hon ska reagera, och det är nog väldigt tydligt. Hon har alltid varit rätt dålig på det där, även när hon försöker hjälpa folk så verkar det gå fel. På något sätt så säger hon alltid fel saker, det är som att hon bara förstör för alla. De kristallblå ögonen följer efter Yuxuan medan han svansar omkring runt i rummet. Hon har ett magert leende på läpparna medan hon försöker att komma på något som kan hjälpa honom. Någon orsak till varför den andre skiftat nu, en dag innan fullmånen står som högst upp. Hon sätter sig i skräddare medan hjärnan puttrar på.
”Yuxuan.. den kanske tjuvstartade, men kanske du kommer att skifta tillbaka som vanligt efter ikväll?” Börjar hon och grimaserar åt sig själv. Artonåringen vet verkligen inte vad hon kan göra för att hjälpa. Det här är ännu ett tillfälle där hon känner sig fullkomligt värdelös. Efter ett djupt andetag börjar hon febrilt gnaga i underläppen. ”Förlåt, jag suger på det här. Jag önska verkligen att jag kunde göra någonting, känner mig så dum..”

När den två år äldre sedan kommer tillbaka och sätter sig ner bredvid henne så är hon först tyst, men efter en stund så bestämmer hon sig för att slingra armarna om honom, kramar om honom hårt. Hans klagande läten får det att göra förskräckligt ont i bröstkorgen på henne. Försiktigt börjar hon massera hans rygg. Hon är inte direkt van vid att massera någon i den här formen.. det vill säga en vargs form, men hon hoppas på att det funkar väl.
”Du har liksom varit så snäll mot mig, jag önska jag kunde hjälpa dig nu,” mumlar hon, fortfarande med armarna runt honom i en stor kram. ”Du kanske inte vill att jag kramar dig, kom jag på,” Madison släpper lite på kramen medan hon fortsätter att gnaga sig i underläppen. ”Jag vill iallafall vara med dig nu, om jag får?”

Det låg någonting i det där som Madison sa, alltså att allting kanske skulle återgå till sin vanliga ordning efter den kommande nattens gång? Tänk efter, Yuxuan, du har levt praktiskt taget hela ditt liv som människa, varför skulle det ändras helt plötsligt? Du har inte gjort någonting annorlunda den senaste månaden, så det måste bara vara någon konstig tillfällighet. Tjugoåringen resonerade för sig själv under tystnad, medan ögonen var fästa på framtassarna. Nej, det här var absolut inte permanent, det kunde inte vara det. Han nickade kort och vände sedan de gulaktiga ögonen mot den yngre flickan. Va? Hade hon precis kallat sig själv för dum? Eller nej, det hade hon ju inte direkt gjort, men någonting i den stilen. Hon kunde knappast göra någonting åt situationen om hon ens försökte, så varför i all världens namn kände hon sig dum för? Yuxuan försökte rynka på ögonbrynen, någonting som resulterade i ett väldigt skumt ansiktsuttryck, eller vad man nu skulle kalla det för. Återigen, han saknade verkligen sitt ansikte.

Först hade han tänkt knuffa till Madison och försökt ordlöst insistera på att hon inte alls sög på det här och att hon redan gjorde tillräckligt. Bara att ha någon där hjälpte liksom en hel del, men faktumet att det var just hon som satt där gjorde det ännu lite bättre. Av någon anledning kände han sig bekväm runt henne, som om han visste att hon inte dömde honom. Och det kanske var just därför, för att han trivdes så väl i den yngre flickans sällskap, som han inte drog sig undan från den där kramen som kom därnäst. Istället krånglade han sig upp i knät på henne, trots att han var på tok för stor för att få plats på något vettigt sätt, och borrade ner nosen bland de mörkblonda lockarna. Nu satt han förvisso fortfarande och klagade i högan sky, men det var mest ordlöst rabblande och inte ren skräck som rymde honom för stunden. Definitivt en förbättring, och en tydlig sådan.

När Madison släppte på kramen, morrade tjugoåringen genast till och klängde sig fast ytterligare vid henne. Nej, nu fick hon allt sitta där och acceptera att hon hade en fullvuxen varulv i famnen. En otroligt konstig syn, men det var som det var. Hon hade kramat om honom först, så det så.
Ser det ut som om du inte får det? Knorrade Yuxuan och fnös högljutt till.

Ett leende sprudlar upp över Madisons ansikte när den två år äldre burrar ner sin nos i hennes hår. Det kommer väl inte som någon stor förvåning att hon aldrig haft en varulv i knät, Yuxuan är väldigt stor och hans päls tjock.. hon själv är rätt nätt byggd och drunknar i all hans lurv. Hon hade inte förväntat sig att den andre skulle godkänna hennes kram, än mindre klättra upp i hennes knä och gosa ner sig. Kanske kramen får honom att må lite bättre, förhoppningsvis gör den det. Det är i princip det enda hon kan komma med, kramar och gos. Men det är väl ändå inte så dåligt? Hon tvivlar på att den andre hade godkänt kramen om han varit i sin mänskliga form. Men hon hoppas lite på att hon kommer få krama honom när han har två ben istället för fyra också. Madison älskar kramar, det är lite underligt hur hon i hennes förhållande med Ian nästan aldrig fick kramar. Nej, han var inte så förtjust i det. Dumma Ian, bort med alla dumma tankar nu.

Egentligen är det väl så att artonåringen bara borde höra små konstiga läten från Yuxuan, men hon märker att han försöker prata.. och på något konstigt sätt förstår hon det. Det är som att han skulle vara i sin mänskliga form och prata, det låter exakt likadant. Men hon inser inte riktigt att hon inte borde förstå vad det är han säger.
”Meh.. man kan aldrig veta, jag visste inte om du var en kramare eller inte.” Svarar hon och burrar ner sitt egna ansikte i den mjuka pälsen. Sakta men säkert börjar det gå upp för henne att hon egentligen inte borde förstå Yuxuan. Han är i en helt annan form, han ska inte kunna prata, men ändå så är det som att han gör det med henne. Ögonen blir dubbelt så stora och hon höjer lite på huvudet för att kunna se på den andre. ”Brukar madam Pomfrey också förstå dig? Kan du prata när du är i den här formen? Det är som att du pratar.. gud vad häftigt!” Madison blir oerhört exalterad över det här lilla faktumet, hon förstår inte ens själv varför.

Vänta nu, va? Hur i helskotta hade Madison precis lyckats svara på exakt det Yuxuan tänkt? Tänkt, han hade inte ju inte lyckats få ut ett endaste ord liksom. Ögonen blev på något sätt större än de redan var och tjugoåringen stirrade mot den yngre flickan.
Nej! Jag har aldrig varit i den här formen med medvetandet i behåll innan och tvivlar starkt på att madam Pomfrey skulle förstå mig, började den äldre långsamt och lade huvudet på sned. Merlin vilken konstig egenskap, att kunna tyda vad ett djur ville få fram. Nu var Yuxuan egentligen inget djur förvisso, men han såg ju precis ut som ett. Hade man ställt honom bredvid vilken annan varg som helst hade det inte funnits några större skillnader, förutom möjligen längden och höjden - han var helt enkelt större än de brukade vara, men samtidigt var han också väldigt lång nittionio procent av tiden så det hade nog med saken att göra. Hursomhelst, vilken otroligt udda egenskap! Alltså att Madison verkade kunna tyda vad tjugoåringen ville ha sagt.

Hah..det måste vara någon form av legilimering, eller hur? Undrade Yuxuan, vara öron hade studsat tillbaka upp på huvudet. Nej, han kunde inte styra över det där, precis på samma sätt som han inte kunde styra över svansen. Den vispade omkring både fram och tillbaka som om den vore besatt, vilket den förmodligen också var. Usch, det skulle bli så skönt att bli av med den, han hade redan tröttnat.
Också..ehm, förlåt för allt jag tvingat dig bevittna de senaste två dygnen..det är uppenbarligen något grovt fel på mig. Tjugoåringen vände bort blicken och vilade huvudet mot en av Madisons nätta axlar. Det var lika bra att få ut det direkt, annars skulle han bara gå och dra på det tills ursäkten blev allmänt skev. Har alltid misstänkt att det var möjligt att förvandlas utan fullmånen men..hur testar man ens något sånt? Jag menar, jag försökte inte ens igår, det bara hände, fortsatte han skamset och lutade sig tillbaka, så att han kunde se in i den andres kristallblå ögon.

De gula ögonen studerade ansiktet framför honom under tystnad, noterade de mjuka dragen, de tjocka ögonfransarna och fylliga läpparna. Han hade inte tänkt på det innan, men hon var väldigt söt. Åh, det var så typiskt Yuxuan att inse något sådant vid det värsta möjliga tillfället. Varför insåg han det först nu? Han hade ju haft tillfälle att glo på henne hur mycket som helst de senaste dagarna, men ändå satt han där nu och konstaterade för sig själv hur vacker hon var. Den där hjärnan hade verkligen stora problem, det var en sak som var säker.
Du har väldigt fina ögon, vet du det? Så smidigt, vem fan ville få en komplimang när de höll på att bli krossade av ett berg med päls? Ett berg med päls som tydligen hade förmågan att slänga ur sig en massa strunt på det. Herrejösses.

Okej, så Yuxuan har inte varit i den här situationen tidigare, precis som henne. Men vem vet, det kanske är han som sitter på förmågan att kommunicera när han är i en helt annan form. Madison är oavsett väldigt förvirrad över det hela. Den andre gör vad som för andra skulle höras som små ljud, men för henne så är det solklara, fullkomliga ord. Väldigt underligt. Legilimering, ja juste. Hon har faktiskt läst om det tidigare, inte för att hon kommer ihåg särskilt mycket, men lite finns fortfarande kvar där inne i skallen på henne.
”Men jag har aldrig kunnat tyda vad andra tänker eller vill ha sagt” svarar hon med rynkade ögonbryn. Ja, hennes katt Poppy mjauar hela tiden, hon älskar att prata med Madison. Tyvärr för den lilla katten så har hon ingen aning om vad hon vill säga. Kanske hon vill säga att hennes matte är en dumbom, eller att hon kramar henne för mycket. Det hela är väldigt konstigt verkligen, men hon klagar inte. Att kunna kommunicera med Yuxuan gör det hela mycket roligare. Nu klagar hon inte på att bara sitta och mysa med den två år äldre, men att kunna prata lite känns väldigt bra.

Det verkar som att Yuxuans svans och öron har fått nytt liv igen, och det glädjer henne. Han hade sett så nere ut med nerstrukna öron och svansen liggandes platt på golvet. När den andre sedan får fram att han ber om ursäkt så lutar hon sig tillbaka lite så att hon kan se honom i ögonen.
”Du, det är ingen fara,” svarar hon sanningsenligt. Nej verkligen. Det är inte direkt som att den andre gjort det hela med flit, plus så är det han som har gått igenom sådan fruktansvärd smärta, varför ska han be om ursäkt? Tanken får Madison att krama hårdare om honom och hon lutar sin kind mot hans hjässa.

Egentligen så är den andre oerhört tung. Han är för nuläget byggd som en övervuxen varg med kraftig päls, och för Madison som är rätt nätt så blir det en hel del vikt. Men om hon ska vara helt ärlig så bryr hon sig inte så mycket. Det är mysigt. Hon kan stryka handen genom den mjuka pälsen och bara njuta av att få umgås lite mer med Yuxuan. Nu skulle hon hellre vilja se hans ansikte och kropp, eftersom att han är så förbaskat snygg, men det här är väldigt trevligt också. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på Madison när den två år äldre plötsligt nämner hennes ögon. Än en gång lyfter hon på huvudet för att kunna se på honom mer, och en rodnad stryker sig över kinderna.
”Tycker du det?” Undrar hon och försöker hålla leendet som vill växa upp över läpparna för sig själv. Åh, hon är oerhört ovan vid komplimanger.

Återigen rynkade Yuxuan på ögonbrynen, eller ja, det som brukade vara ögonbrynen. Okej, det gjorde ju hela den teorin lite mindre trovärdig, men samtidigt inte. Tänk om det bara fungerade med varulvar? Jösses, vilken skum egenskap egentligen, men väldigt användbar där och då. Han klagade i vilket fall inte, det kändes ju ganska så bra att kunna göra sig själv förstådd.
Det kanske bara fungerar med såna som mig? Alltså varulvar, föreslog tjugoåringen och frustade därefter till. Eller kanske bara specifikt med kinesiska varulvar? Vi får intala Zhìyuan att det är fullmåne och se om du kan sitta och konversera med honom på samma sätt som mig, fortsatte han och kunde inte låta bli att himla med ögonen. Däremot stelnade han nästan genast till efter att tanken lämnat skallen. Det hade varken varit smart eller schysst att hänga ut den yngre brodern på det där sättet, även om det hade gått av bara farten.
Uhm, säg inte till Zhìyuan att du vet..tror inte han bryr sig direkt men det är nog bäst att hålla tyst. Yuxuan hade lust att slå sig själv i ansiktet, sedan när var han han så impulsiv? Sedan aldrig, det var sedan när. Han skulle nog bli tvungen att ta sig en lång titt i spegeln när han väl var tillbaka på två ben, i ett försök att reda ut allting som trasslat till sig bakom pannbenet på honom.

Även om det inte är någon fara känns det inte mer än rätt att be om ursäkt, knorrade den äldre och sjönk ihop ytterligare i Madisons famn. Han fick inte plats för fem öre men han tänkte inte låta det stoppa honom. Som sagt, hon hade börjat det hela genom att dra in honom i kramen, han hade bara tagit nästa logiska steg. Logiska? Hjärnan var verkligen inte helt frisk, men äsch då. Nu var det som det var och han tänkte ta tillfället i akt och bete sig precis som lurviga varelser brukade bete sig. Eller åtminstone om den lurviga varelsen i fråga var tam och kelsjuk, för han tvivlade starkt på att en vild björn med ungar skulle få för sig att krypa upp i knät på en människa. Eller så skulle den det? Vad fan visste han? Uppenbarligen inte mycket för stunden. Han hade till exempel glömt bort helt att Madisons revben var sköra och att hon förmodligen hade en del otrevliga blåmärken lite här och var.

Hjärtat tog ett extra stort skutt när Madisons kinder fick sig en rosig nyans, efter att Yuxuan slängt ur sig den där lilla komplimangen. Merlin vad söt hon var, så söt att hjärtat nästan smälte på honom. Men det var väl ändå det sista han behövde - ett mosigt hjärta. Då skulle han nog få säga tack och adjö till sin mänskliga skepnad för gott. Det tog ju ganska så mycket på krafterna att genomgå en förvandling och då var ett hälsosamt hjärta ganska så avgörande.
Har ingen sagt det till dig förut? Undrade tjugoåringen och gömde nosen i håret på den yngre flickan igen, så att hon inte kunde se honom i ögonen. Men jo, jag tycker att de är väldigt fina.., fortsatte han tyst och kände hur hans eget ansikte blev varmt. Men ha! Det kunde ingen se, så det så.