Prs tippest & JustAFriend

Nej, det lät inte speciellt roligt. Och han skulle troligtvis aldrig förstå fullt ut. Men han försökte och kanske var det tillräckligt. Kanske kanske.
"Antar att det inte skulle vara socialt accepterat att skriva med mig istället för att låtsas vara intresserad, huh?", mumlande han och fiskade upp Sebastians hand. Kramade om den och lutade huvudet mot den andres axel. Det var väl ganska uppenbart att den yngre inte skulle få sitta med mobilen framme. Men drömma och hoppas kunde man ju göra.
Depp depp, detta eviga depp. Skulle det förfölja paret(?) resten av deras liv. Tja, troligtvis. Det ingick väl typ i paketet - att leva som människa.

Hålla handen. När gick det från en alldaglig vänskapsgrej till... Förhållandegrej? Vilken ålder? Jäklar. Jäklar vad konstigt ändå.
Seb la sin andra hand över de andra händerna också. Kramade om. Lutade sitt huvud mot Elliots. Nära, nära. Så otroligt nära.
"Nej", svarade han tyst med hes röst. Drog tillbaka sin ena hand för att återigen pilla med skjortan han lagt i knät. "Men en dag så ska den middagen vara för mig och dig. Så det är bara att bita ihop nu."

Många händer. Mycket värme. Tänk att något så till synes litet kunde kännas så bra. Hålla hand. Som en liten gest för att visa att de tillhörde varandra. Typ. Kanske. Bubblandet på insidan tyckte åtminstone om det en hel del.
Kunde de börja sitta sådär tätt hela tiden? Kanske lite opraktiskt men väldigt väldigt mysigt. Det gick att höra varje litet andetag.
Ett leende spred sig över Elliot läppar. Ja, en dag skulle det vara deras tur. Helt klart. Han började stryka försiktigt med tummen över Sebastians handrygg. "Låter som en bra plan".

"Du och jag", viskade han nästan för sig själv och nickade svagt. Det lät bra. Seb och Elliot. Elliot och Seb. Du och jag. "I kostym. Matchande slipsar. Varsitt glas champagne. Och eftersom det var vår middag så skulle vi kanske kunna prata om något intressant i några knappa minuter innan finanssnacket drar igång." Ett snett leende spreds över Sebs tunna läppar. Önsketänkande. Vad var det ens som sa att han skulle få en middag lik sin systers? Han var definitivt inte favoritbarnet. Och det faktum att Elliot var kille och inte tjej kanske skulle sticka i föräldrarnas ögon. Inte för att dem någonsin yttrat sig om sånt där. Oklart. Vilket gjorde Seb lite nervös.

"Du och jag", mumlade han instämmande. Du och jag. Det lät bra. Väldigt väldigt bra.
Det andra lät också bra. Ganska bra. Elliot hade ingen kostym och han hade bestämt sig för att aldrig dricka alkohol. Fast det där Sebastiaan sa var väl mest drömmande så det var okej. Vad pratade dem ens om? Alltså i vanliga fall? Vad hade de ens sagt innan det där finanssnacket? Det var faktiskt oklart. Vad var det senaste de pratat om innan den här middagen kom på tal? Framtiden? Barn? Döden? Rökning? Ätstörningar? Hmm, inget av det var väl sådär jättepassande att få andra involverade i. Nåväl, om den där middagen någonsin skulle bli av så hade de väl god tid på sig att komma på lite samtalsämnen.
Ett leende spreds återigen över Elliots läppar.
”Äh, jag hade kunnat komma med strålande finansråd”, påpekade han skämtsamt och kramade om den andres hand lite till.

’Du och jag’ lät ännu bättre när det kom från den äldre. Seb målade upp bilder i huvudet. Till och med ljud. Glas som klirrade. Besticken som slog i tallrikarna och skratten från alla runt bordet när Brandon sa något halvroligt. Han föreställde sig Elliots lilla, blyga leende när han fick uppmärksamheten från alla runt bordet. Eller skulle leendet ens vara blygt? Elliot var ju elevrådsordförande. Alltså kunde han ju inte vara blyg. Men han hade verkat vara blyg med Seb. Jäklar, vad de inte kände varandra ordentligt.
”Säger du det?” det sneda leendet övergick till ett lite större, lite rakare leende. ”Då slipper jag ju den delen.”
Han reste sig upp och gick någon meter från den äldre. Vände ryggen mot honom. Drog av sin tröja (eller ja, Elliots) och ersatte den med den vita skjortan. Knäppte varsamt knapparna innan han vände sig mot den äldre igen.
”Kan du knäppa dessa?” frågade han och sträckte fram sina armar och de oknäppta knapparna kring handlederna.

Just det, Elliot hade typ glömt bort att de var obekväma med att visa sig för varandra utan tröjor. Allt annat kändes det som att de tog itu med bra. Pratade om jobbiga saker. Kysstes. Tja, det mesta andra. Nåväl, Elliot fick njuta av den yngres konstverk till rygg vilket inte gav honom tillåtelse att klaga.
"Absolut", svarade han med ett litet leende och knäppte kvickt alla knapparna. Jo, om det var något han var bra på så var det väl ändå att knäppa skjortor. Mestadels sina egna men han brukade även hjälpa de ovana i skolmusikkåren. Wow, vilken bra och användbar talang...

Elliot var nog bättre på att knäppa skjortknappar än vad Seb var. Kanske berodde det på att han använde skjortor mer än vad Seb gjorde. Seb använde ju bara skjortor när han blev specifikt tillsagd att göra det, och han ville minnas att Elliot använt det ett par gånger i skolan. Hur som helst tyckte han att plagget passade så mycket bättre på den äldre.
"Tack", sa han med ett litet leende klistrat på läpparna. Mötte de gröna ögonen för en kort sekund innan han tog åt sig kostymbyxorna som även dem låg på sängen. Gick till andra sidan sängen, bakom Elliot, och bytte ut sina byxor mot kostymbyxorna. Fixade till skärpet så att de inte skulle trilla av. ("Du kommer växa i dem snart", hade hans mamma sagt för åtta månader sedan.) Drog därefter på sig kavajen och gick mot spegeln bredvid garderoben. Framför Elliot igen. Kände sig aningen konstig med kostym på framför Elliot. Eller tja, han kände sig alltid konstig med kostym på. Men... Fan. Ja, det kändes bara konstigt.

Elliot stirrade ner på sina fötter när Sebastian bytte om bakom hans rygg. Hur lång tid skulle det ta innan de blev bekväma nog att visa sig för varandra? Utan att vara obekväma. Skulle det ens ske? Kanske skulle de bete sig som små osäkra tonårspojkar i resten av livet. Inte helt omöjligt. Nåja, de hade setts i lite mer än en månad. Dra inga förhastade slutsatser nu Elliot. Snälla.
Det var minst sagt ovant att se den yngre i kostym. Väldigt väldigt ovant. Det var nödvändigtvis inte negativt dock. Sebastian kändes liksom bara inte som en kostymkille. Elliot reste sig upp från sängen och ställde sig bredvid den yngre. Blickade snabbt och giftigt på sin egen spegelbild, innan han lät blicken vandra vidare till någon han tyckte betydligt bättre om. Sebastians syster hade definitivt rätt i att den yngre såg äldre ut när håret var som det var nu. Och i kostym så blev det väldigt...uppklätt. Wow, no shit. Sextonåringen såg inte sådär superbekväm ut. Fast han var ju ändå fin. Alltid fin. Finast.

Bara slipsen som saknades. Men middagen var många minuter bort och slipsen kunde vänta. Han ville inte känna sig strypt riktigt än. Ville undvika den obehagliga känslan så länge som möjligt.
Ånej. Elliot tittade på honom i spegeln? Vad tyckte han? Vad tänkte han överhuvudtaget? Seb kunde inte hjälpa men att tänka på hur hans kostym kanske var dyrare än allt den äldre ägde. Förhoppningsvis inte, men med tanke på omständigheterna så var det inte omöjligt.
”Titta inte på mig”, mumlade han och vände sig om mot den äldre. Täckte de gröna ögonen mjukt och försiktigt med sin hand.