Prs tippest & JustAFriend

"Vad- va? Sebastian?", frågade han förvirrat och la försiktigt en hand över den andres.
Varför gjorde han sådär? Elliot bara kollade på honom ju. Det fick han väl göra. Det var ju inte förbjudet. Eller var det det? Nej, sure att de inte var obekväma med att se på varandra utan tröjor - men med att kläder på. De var ju nästan tillsammans?! Elliot kunde verkligen inte förstå vad som rörde sig i den yngre huvud. Vilket ju inte var så konstigt. Men irriterande. Väldigt irriterande.

Fan. Skumt. Ja, det var klart att det var skumt Seb. Så plötsligt. Bara... Se inte på mig, Elliot. Inte såhär. De flesta brukade inte vilja synas när de såg som värst ut, men Seb klarade inte av... Att visa sig i kostym. Inte inför Elliot. Fast nyss hade han ju fantiserat att de skull ha kostymer på sig på deras middag? Fast då hade båda haft kostym. Inte bara Seb. Vilket kanske utgjorde en del av skillnaden.
Långsamt drog han tillbaka sin hand från Elliots ögon och lät armen falla längs sidan.
”Förlåt”, mumlade han igen. Samma ton som det han sagt förut. ”Jag vet-.. Jag vill bara inte att du ska se mig såhär.”

Det kändes ju alltid prima med kroppskontakt, men det här var mest skumt. Så plötsligt bara. 'Titta inte på mig'. Och så en hand för ögonen. Vad var ens det?
"Men- Men du är ju jättefin", svarade han tyst. Ja, den yngre var minst sagt fin. Det var han ju alltid. Kostymen fick honom att se mer formell ut, men mer än så var det ju samma person. Han såg...rik ut. Fast det stämde väl överens med verkligheten. Av klädseln att döma skulle Elliot mycket väl kunna vara den andres typ städare. Någon som skulle vara tacksam för att den typ fick befinna sig i samma hus. Bland alla dyra möbler. Som tur var var ju inte Sebastian sån. Verkligen verkligen inte. Nej, det kändes verkligen inte som att den yngre såg ner på Elliot. Och tur var väl det.

Jättefin. Nej, nej. Seb var inte jättefin. Det var han aldrig. Aldrig, aldrig, aldrig. Elliot däremot. Han var jättefin hela tiden. Trots att han var allt för tunn, allt för trött, allt för lite lik sig själv. Oavsett vad så var han alltid jättefin.
”Fin?” han artikulerade en gnutta mer än förut. Det skulle förmodligen räknas som mummel ändå, dock. ”Jag ser fånig ut. Det här är liksom inte jag.” Han mötte de gröna ögonen innan han blickade ner på deras fötter. Spände ihop käkarna. Bet sig i underläppen.
Dum. Jättedum. Inte bara till utseendet, tydligen.

"Finast av alla", konstaterade Elliot och nickade för sig själv. Att den yngre tvekade på något sådant fick Elliots hjärta att gråta en aning.
Fånig? Nej nej nej. Inte bekväm, men definitivt inte fånig. Kunde den andre ens vara det? Fånig? Tveksamt. Väldigt tveksamt. Alla negativa ord var svåra att koppla ihop med den yngre. Alla människor hade såklart negativa sidor men Elliot hade väldiga svårigheter med att hitta Sebastians. Inte fånig. Inte tråkig. Verkligen inte elak.
"Nej, du ser definitivt inte fånig ut. Men inte speciellt bekväm. Det är långt kvar, du behöver inte ha på dig den än om det är så den får dig att känna", sa Elliot mjukt. Han tog försiktigt tag i kostymärmen. Väldigt försiktig, livrädd att råka förstöra den. Han drog lite i den, mest för att påvisa att det kanske var bättre att dra av den.

Jo, han såg fånig ut. I alla fall i sina egna ögon. Tyvärr kunde Elliot nog inte förändra det så otroligt mycket. Kanske lite. Men inte mycket. ’Finast av alla’. Fast det var ju Elliot, inte Seb. Elliot var finast av alla. ’Alla’. Vilka alla syftade ens Elliot på? I familjen? Skolan? Världen? Oklart. Fast det var onödigt att fråga för i vilket fall så var det ju inte sant.
Elliot förstod inte. Inte för att Seb kunde bli irriterad på den äldre för det, dock. Han hade ju inte gjort något fel. Det var bara Seb som var komplicerad och töntig. Visserligen var kavajen obekväm, men det var inte problemet. Han såg fånig ut ändå. Skjortan var för mjuk och för bekväm för att egentligen vara bekväm. Men samtidigt var han ju tvungen att ha på sig kostymen ett tag för att vänja sig. (Eller vänja sig så mycket som möjligt.)
”Jag bara...”, nej, orden kom inte fram. De rann segt. Han krökte på nacken och lutade pannan mot den äldres axel. Kavajen fortfarande på. ”Jag vill inte ens det här. Varför föddes jag in i denna familjen? Jag har aldrig bett om det här. Vill inte leva såhär.” Wow, bortskämd much? Gud, Seb. Du är så otroligt bortskämd att du inte ens inser hur beroende du är av dina föräldrars pengar. Du skulle aldrig klara dig i Elliots skor. Aldrig.

Elliot förstod inte. Ville förstå, men kunde inte. Hur kunde det vara jobbigt att leva 'såhär'? Ha råd med vad som helst, obegränsat med mat, ett gigantiskt hus, ha en säng, ett eget rum, två närvarande föräldrar... Nä, allt verkade ju mer eller mindre perfekt. Och vad var felet med familjen? Nu kunde ju inte Elliot direkt påstå att han visste mycket om den yngres familj. Verkligen inte. Men med tanke på hur den andre reagerat när Elliot berättat om glasflaskan, så förekom ju åtminstone inget våld. Syskonen verkade ju också bra lite. Kanske lite självupptagna, men inte mer än så.
"Vad- vad är fel med det här?", frågade han tyst och började pilla något frånvarande med Sebastians hår.

”Min familj vet knappt något om mig”, mumlade han och tillät Elliot att pilla med håret. Margot hade ju sagt att det skulle vara ostylat, så det var ingen fara. ”Och när de får reda på något om mig så gillar de inte det. Jag har förfan hört min egen pappa snacka skit om mig i telefon.” Han slingrade sina armar kring den äldres midja.
”’Han gillar att måla. Vad fan ska det bli av honom? Det är ju nästan så att jag skäms över honom’, sa han. Min pappa. Och sen såg han mig stå utanför dörren och då fick jag papper som muta för att inte säga något till mamma.” Förvånansvärt nog hade han ingen klump i halsen eller svidande tårar i ögonen. Det var väl också tur, faktiskt. Han ville inte vara rödgråten på middagen.

Fortfarande pillandes med håret lyssnade Elliot. Sa inget, bara lyssnade. Lyssnade på orden som gjorde det betydligt lättare att förstå. Han kom på sig själv med tanken fy, tänk att växa upp med sånna föräldrar, innan han påmindes om sin egen livssituation. Det gjorde dock inte att han tyckte mindre synd om pojken där framför. Hur kunde pappan säga så? Hur kunde någon säga så om någon som Sebastian? Fina, duktiga, bästa Sebastian. Nej, det gick inte att förstå. Och det skulle det aldrig göra.
När den yngres armar slingrades kring den lilla kroppen, gjorde Elliot det samma kring Sebastian. Kramade om honom. Drog honom närmre intill. "Jag förstår inte hur han kan säga så. Ibland säger folk saker de inte menar", började han och strök försiktigt med handen över den andres rygg. "För...för det går inte att skämmas över dig. Det går bara inte, okej?", fortsatte han, mer som ett påstående. Nej, det var faktiskt omöjligt. Nu gick det ju visserligen inte heller att förstå hur någon kunde säga något sådant om den yngre även om de inte menade det men...bara nej. Sebastian var för perfekt för sånt.

Den äldre besvarade kramen. Ännu mer närhet. Ännu mer värme. Ännu mer Elliot. Ännu mer kaosiga lockar. Ännu mer kärlek. Så, så otroligt mycket kärlek.
Ibland säger folk saker de inte menar.
Seb var inte dum, han visste ju det. Trots det så var han fortfarande säker på att hans pappa hade menat det han sagt den dagen i allra högsta grad. Varför skulle han inte mena det? Seb var den enda i familjen som inte hade något intresse överhuvudtaget för aktiemarknaden. Ekonomi. Penningvärde. Inflation. Högkonjunktur. Lågkonjunktur. Alla ord som ständigt dök upp vid middagsbordet som Seb så gärna undvek.
Men han sa inget. Ville inte säga emot Elliot. För kanske, om han lät bli att göra det, så skulle han snart tro på den äldres ord. Och att tro på något gott var alltid, alltid bättre än att veta något ont.