Prs tippest & JustAFriend

Inget svar. Vilket kunde betyda en drös med olika saker. Kanske var det Elliot sagt dumt och tråkigt och klyshigt och blä. Fast det var ju sant. Det kändes verkligen totalt omöjligt att skämmas över den yngre. Att någon skulle kunna göra det var så fruktansvärt orimligt. Nej, ibland sa föräldrar saker de inte menade. Vilket på sätt och vis var ganska ironiskt med tanke på att det kom från någon som Elliot, men ändå. Sanning.
"Du är så underbar att jag inte vet vart jag ska ta vägen", mumlade han med kinden lutad mot den trygga bröstkorgen. Han visste inte vad mer det fanns att tillägga. Sebastian var inte en person det gick att skämmas över. Punkt.

Du är så underbar att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Nej, inte ens då blev han tårögd. Även fast han borde ha blivit det, för det var inte ofta han fick höra det där. ’Det var inte ofta’, eller, det var den enda gången han fick höra det. Han borde ha börjat böla och tacka Elliot och typ kyssa hans fötter, men det gjorde han inte. 1) för han ville inte vara skum, och 2) hans hjärna hade ställt in sig på ett inte gråta-mode, för han fick inte ha rödgråtna ögon på middagen.
”Nej”, mumlade han efter att mjukt ha pussat de kastanjebruna lockarna. ”Nej, det är jag inte.” Hans armar höll inte längre lika hårt kring den äldre. Dock var de fortfarande lika nära varandra. Närhet. Tanken slog Seb att de inte skulle vara såhär nära på ett par timmar. Kanske dagar, med tanke på att det var lov och de båda kanske hade planer på olika håll. Och även fast de kanske skulle gå på fest tillsammans så skulle Seb få nöja sig med att titta, bara titta, på den äldre. Inte röra. Inte inför Kyle. Inte inför de gamla vännerna.

Okej, Sebastian var inte sig själv. Var det kostymens fel? Det kanske var som den yngre sagt, att det inte var han och sedan hade sextonåringen rättat sig efter det. Eller, alltså han var ju uppenbarligen sig själv. Men han hade definitivt ändrats från hur han varit tidigare under dagen. Kanske skulle Elliot inte börja spekulera och skapa sig egna teorier. Kanske skulle han bara köra på, låtsas som att stämningen och allt var precis den samma som för några minuter sedan. Men det gick inte, för Elliot visste inte hur han skulle bete sig 'normalt' när inte Sebastian gjorde det. Nu lät det ju som att det var en total personlighetsförändring den yngre drabbats av och så var verkligen inte fallet, men något var uppenbarligen annorlunda. Kanske hade det med en massa tankar att göra, kanske inte.
När greppet om den lilla kroppen började lossa drog sig Elliot undan en aning.
"Vad är det?", frågade han mjukt och blickade upp på personen han älskade så.

Vad hade han gjort nu? Var hans röst konstig? Vad syftade Elliot på? Det mjukare greppet, andningen, eller vad? Seb fattade inte. Började övertänkande det mesta som gick att övertänka. Andningen. Nej, han andades normalt. Eller? Hur fan brukade han andas? Fan.
Han mötte de gröna ögonen. Lät sina egna mörka vandra från det ena ögat till det andra. Fram och tillbaka. Långsamt. Försökte få pusselbitarna i huvudet att trilla ner på rätt plats men det visade sig att vara omöjligt. Vad pratade den äldre om? Var Seb verkligen så dum att han inte kunde förstå någonting?
”Vad menar du?” frågade han osäkert och bet sig löst på insidan av kinden.

Ja, vad menade Elliot egentligen? Visste han ens det själv? Tveksamt.
"Jag vet inte. Det kändes som att du typ blev lite off eller deppig eller tänkte på nåt eller jag vet inte ens. Jag är säkert ute och cyklar som vanligt", svarade han med ett ytterst litet, snett leende.
Att han ständigt var ute och cyklade var egentligen ganska ironiskt med tanke på att Elliot inte kunde just det. Cykla alltså. Han gav hjärtan en Note to self att fråga Sebastian om att lära honom någon gång.

Off? Deppig? Hade han verkligen blivit det? Kanske. Kanske var det känslan som kostymen förde med sig. Det hade ju inte varit allt för chockartat, liksom. Kostymen sög. Det hade han alltid tyckt. Enda sedan den första gången som hans mamma dragit på honom en. Då hade han varit liten, väldigt liten. Men inte så liten att han inte kom ihåg det, förstås.
”Det är väl bara kostymen”, mumlade han till svar och lät händerna vandra upp till den äldres kinder istället. ”Antar jag.” Han strök tummarna över de mjuka, tunna kinderna och fortsatte med att titta från det ena gröna ögat till det andra. Fram och tillbaka. Långsamt, långsamt. I samma takt som han strök tummarna över kinderna.

Ja, så kanske det var. Det var nog bara kostymen. Kostymens fel. Vad det nu var som var fel. Lite svårt att sätta fingret på.
Elliot behöll ögonkontakten och nickade smått. Orden hade tagit slut. Trots att han knappt sagt något.
Den yngres tummar strykandes över kinderna var underbart. Definitivt omöjligt att tröttna på. Jupp. Definitivt. Fast så var det väl med i stort sett all Sebastians beröring. Det där bubblandet brydde sig inte riktigt om var. Hand. Kind. Bröstkorg. Bara det var Sebastian.
Långsamt slöt Elliot sina ögonlock. Bara njöt en stund av den där beröringen.

Tankarna vandrade till målningen han hade påbörjat tidigare. Den på Elliot. Det skulle vara det perfekta tillfället att bara be den äldre sätta sig i skrivbordsstolen, dra fram stafflit, och göra klart den. Men han hade kostymen på sig, den förbaskade kostymen, och om han skulle råka få en färgfläck på den så skulle han få så otroligt mycket skit.
Så tankarna fick vandra vidare och han fick stå kvar där och fortsätta stryka tummarna över den äldres kinder. Långsamt. Och då, när den äldre slutit ögonen, kändes det mer okej att granska alla ansiktsdrag. Visst gjorde Seb det även fast Elliot hade ögonen öppna, men då gjorde han det mer med sina konstnärsögon. Om det lät rimligt. Nu var hans blick mer... Kärleksfull? Fast hans blick var typ alltid kärleksfull egentligen när han tittade på Elliot. Men nu var den mer passionerad. Han höll inte tillbaka alls. För nu kunde Elliot inte se honom och alltså inte bli rädd för honom. För att Seb verkligen älskade Elliot så mycket mer än den äldre någonsin skulle kunna förstå.

Stjärnor dansade runt på huden. Det var egentligen ganska fascinerande hur en så liten sak kunde kännas så bra. Så lätt, kittlande, underbart. Hur han kunde vara beroende av det. För det var han definitivt. Beroende. Eller? Egentligen var han väl mer beroende av Sebastian i sig, även om beröringen och allt det där definitivt var en bonus. En väldigt stor bonus.
Hur hade livet varit innan Sebastian? Elliot mindes knappt. 'Livet innan Sebastian' var ju en lång period. Sjutton. Nästan hela Elliots liv. Procentuellt sett, i stort sett hundra procent. Fast de där decimalerna var viktiga. Så otroligt viktiga. Hade Elliot ens stått där om det inte vore för den yngre. Elliot visste inte. Tankarna drogs tillbaka till bron. Hade han hoppat om inte Sebastian kommit? Tanken hade passerat hjärnan så många gånger. Men han visste verkligen. Det fanns inget klart svar. Men nu var han där. Levande. Och tur var väl det.

Så. Jäkla. Obeskrivlig.
Vacker. Men att bara beskriva Elliot som vacker var fel. För han var så mycket mer.
Perfekt. Det var också fel. För Elliot var inte perfekt, långt ifrån. Och det var ingenting negativt, verkligen inte. Om något så var det bara positivt.
Elliot. Elliot var Elliot. Och kanske behövde Seb inte beskriva Elliot på något annat sätt än vad han var. En kille. Med lockigt, kastanjebrunt hår. Gröna ögon. Liten, smal. Killen som Seb älskade.
Seb krökte återigen på nacken (hur många gånge hade han inte gjort det sen han träffat Elliot?) och lät sina tunna läppar möta den yngres, fylligare. Som var så mycket bättre. Smakade så mycket godare. Och sen så var de ju de stjärnorna som nu inte bara dansade i hans fingrar, utan i läpparna och munnen också.Och nu var väl stjärnorna, Elliot, en del av honom. Även fast det kanske lät skumt.