Prs tippest & JustAFriend

Ett leende spreds över läpparna när det plötsligt var i kontakt med Sebastians. Stjärnor överallt. Fortfarande med ögonlocken slutna besvarade han kyssen. Mjukt, lugnt, försiktigt, sådär som bara Elliot kunde. Sådär som Elliot var. Mjuk, lugn och försiktig. Inte sådär supermjuk för tillfället, fysiskt sett alltså. Bristen på fett bidrog till en betydligt minde mjuk...öh...konsistens? Men ändå. Mjuk.
Elliot slog upp ögonen. Kunde inte hålla sig. Han hade ju inte sett den yngre på tja, någon minut? Alldeles för länge. Händerna vandrade upp över den andres bröstkorg, axlar, kinder. Jupp, definitivt beroendeframkallande. Men underbart. Verkligen underbart.

Elliots kyssar var definitivt de bästa. Inte för att Seb kysst så många andra. Han hade ju bara kysst sin ex-flickvän och Elliot. Inte så mycket erfarenhet. Och förhoppningsvis skulle han inte få någon annan erfarenhet än den han hade just då. För det skulle ju betyda att han gjort något med någon annan än Elliot och det skulle vara så otroligt fel. Trots att de inte var i ett förhållande. Fast Seb var ju faktiskt Elliots och Elliot var ju faktiskt Sebs. Så det var typ ett förhållande. Eller, det hade varit ett förhållande om Seb inte varit så nedrans mesig bara. Men de skulle vara i ett förhållande. Någon dag. Och sedan skulle de vara i ett förhållande för alltid. (Eller ja, det hoppades han i alla fall.)
”Du får aldrig hitta någon annan”, viskade han efter att ha dragit sig undan. Lutade sin panna mot den äldres. Herregud, det kunde inte vara bra för nacken att kröka den nästan hela tiden.

"Hur skulle jag kunna det?", frågade han med höjda ögonbryn när den yngre dragit sig undan. Nej, att hitta någon annan var ju omöjligt. Han hade ju Sebastian. Ville inte ha någon annan. Aldrig. För det skulle ju vara de två för alltid. Sebastian och Elliot. Elliot och Sebastian. De hörde ju ihop. Något annat var otänkbart. Och även om Elliot faktiskt velat hitta någon annan(vilket han verkligen verkligen inte ville), så hade det inte gått. Nej, för det fanns ju ingen annan som Sebastian. Det fanns ju ingen annan som var Sebastian. Och då dög ju inte personen. Nej, utan den yngre kunde han lika gärna skita i det.

Hur skulle han? Det var väl ganska enkelt. Särskilt när den äldre hade kommit ut och allt. Nu var han typ mer öppen. Fler kunde fånga Elliot. Och om Elliot blivit kär i Seb, hur skulle han inte kunna bli kär i någon annan? Seb var ändå typ bottenskrapet. Konstig, skum, introvert. Var inte ens ett A-barn. Bara sådär... Meningslös.
”Det är inte så svårt”, halvt viskade han. Högre än tidigare. ”Du är Elliot. Alla gillar dig. Alla.” Han drog sig undan och rätade på nacken. Nacken som börjat säga ifrån. Gud, om de två pojkarna nu skulle spendera hela livet tillsammans så skulle Seb typ få amputera bort nacken.

Nej Sebastian. Fel. det hade varit så obeskrivligt svårt. Omöjligt.
"Alla tycker inte om mig", protesterade han. Tja, den yngre hade definitivt en poäng gällande just den delen. Men det fanns nog definitivt personer som inte tyckte om sjuttonåringen. Den var väl ingen som var omtyckt av alla liksom. Speciellt inte efter redovisningen. För världen var tragisk. Inte det faktum att inte alla tyckte om Elliot. Mer att sånna små futtsaker kunde ändra folks inställningar till varandra totalt.
"Det skulle vara omöjligt Sebastian. Jag vill ha dig. Bara bara dig. Jag har jävligt höga krav och det är bara du som uppfyller dem", fortsatte han allvarligt. Tja, inte dödsstämning direkt, men det var viktigt att den yngre förstod.

Fast jo, Elliot. Alla som spelade någon roll gillade den äldre. Definitivt. Seb var säker på det. Visserligen hade han själv ’stört’ sig på Elliot innan den kvällen i bildsalen. Men det var ju för att Seb var Seb och han störde sig på alla som verkade ha ett liv, liksom. Sorgligt.
”Du är så klyschig”, mumlade han och tillät ett snett leende att fästa sig på läpparna. Egentligen förstod han allvaret i det Elliot sa, och uppskattade det, men risken var att om de snackade sådär allvarligt för länge så skulle Seb börja gråta och det fick han ju inte göra.

Jo, det var väl sant. Fast var det en dålig sak då? Jo, kanske. Jäklar Elliot, step up your game. Sluta vara så jäkla klyschig. Fast det var väl på sätt och vis en del av honom.
"Mm, det ingår i paketet Elliot", konstaterade han och log snett tillbaka. Om inte den yngre orkade vara allvarlig så fick han väl ta och respektera det.
"Men det är bara att vänja sig för du kommer vara fast med mig resten av livet", fortsatte han och ställde sig på tå för att lämna en puss på den yngres skarpa käkben.

Paketet Elliot. Elliotpaketet. Well, Elliot var sannerligen en present. En gåva. Och klyschigheten var inte något negativt. Inte ännu, i alla fall. Seb var ju bara tvungen att säga något för att det inte skulle bli seriöst och sådant där. Nej, det hade han inte orkat. Verkligen inte. Och det var oklart om han typ skulle dö av vätskebrist om han grät en endaste droppe till.
”Eller så får du anpassa dig”, mumlade Seb med ett retfullt leende klistrat över läpparna. Klappade lätt över den äldres kastanjebruna hår.

"Äh, jag fick ju inte ha barn nog för en skolklass, då måste jag ju åtminstone få vara lite klyschig. Det är en rättighet", svarade han med en skämtsamt uppnosig blick och knäppte till den yngre löst på näsan. Den logiken var väl inte on point, men äsch. Det skämtade ju bara med varandra. Allt behöver inte vara helt logiskt och perfekt hela tiden (Och det kom från Elliot. Lol.). Kanske borde Elliot börja följa sina egna råd och visdomsord. Suck.

En rättighet? Ett kort, klingande skratt lämnade Seb. Killen kunde inte hålla tillbaka det. Egentligen var den äldres ord kanske inte riktigt så roliga, men Seb hade ingen humor. Och Elliot var söt. Och fin. Och rolig. Jo, definitivt rolig.
Seb tog tag i Elliots hand som han använt för att knäppa till den yngre på näsan. Löst, såklart. Inte ett hårt grepp. Nej, nej. Elliot var fortfarande finporslinet i mormors skåp.
”Om du ska vara klyschig får jag bestämma allt annat om vår framtid”, la Seb snabbt till. Höjde lätt och utmanande på ögonbrynen.