Prs tippest & JustAFriend

Åh, det där skrattet... Det spelade inte någon större roll om det var kort eller tyst eller klingande. Det var Sebastians skratt och det var underbart. För det kom ju från Sebastian liksom. Cirkeln sluten. Wow.
Bestämma allt över bådas framtid? För att Elliot skulle få vad klyschig då och då? Visserligen kunde han vara hiskeligt klyschig ibland, men det var väl inte något gigantiskt problem. Nej, den där överenskommelsen var allt annat än rättvis.
"Glöm det", svarade han med ett skratt innan han ställde sig på tå igen och lämnade en drös pussar över den yngres hals och kindben. Tur att den andre inte var kittlig. Om det samma hänt Elliot själv hade han varit körd.

Det skrattet. Det var så mycket bättre än alla andra skratt. Så, så mycket bättre. För det kom ju från Elliot. Och Elliot var ju faktiskt så, så mycket bättre än alla andra.
Men okej Seb, smält inte nu. Inte fullständigt i alla fall. Den äldres läppar kittlade halsen och kindbenen. Som tur var så påverkade inte det Seb allt för mycket. Nej, det hade varit lite stelt.
”Då blev ju överenskommelsen genast mycket krångligare”, kontrade Seb, retsamt, ännu en gång. Ställde sig på tå för att göra det ännu svårare för den äldre att nå upp till käkbenen.

"Äh, du glömde få med mig. Du kan ju inte ha ett avtal med dig själv", svarade Elliot med ett höjt ögonbryn och leendet fortfarande klistrat över läpparna. När han sedan tänkt fortsatte sig lilla pussattack men den andre bestämde sig för att ställa sig på tå, blev ju det hela betydligt krångligare. Elliot hade dessvärre inte en chans att nå. Sängen stod ju en bit bort, så att Putte ner den yngre på den var nog också lite väl optimistisk för någon så liten som Elliot.
"Det där var inte snällt. Mina läppar får abstinens", började sjuttonåringen gnälla. Jösses. Nåväl, det låg ändå en hel del sanning i det där. Med putande läppar blickade han upp mot den yngre. Förhoppningsvis skulle sextonåringen kommer komma tillbaka ner på "normal" nivå snart för Elliots läppar minst sagt skrek efter uppmärksamhet.

Om någon annan hade sett dem hade ju den personen definitivt spytt av hur äckligt gullig-gulliga dem var mot varandra. Fast var det okej? Att ”skämta” om framtiden varvat med pussattacker? Nej, usch. Ville Seb verkligen vara sån?
Fast det skadade ju ingen sålänge de inte gjorde det offentligt. De fick gulla med varandra. Det var ju sött. Gud, Seb, skärp dig. Elliot är typ din pojkvän, klart som fan ni kan bete er så som ni gör.
”Du får vänja dig vid det då”, svarade Seb, precis lika retfullt som förut. ”Det är ju inte bra att bli beroende av saker.”

Nej, beroenden var väl inte speciellt hälsosamma. Elliot om någon visste väl om det. Droger, alkohol, rökning, jodå han visste att det inte var bra. Egentligen borde han väl påpeka att den yngres rökning var som ett beroende, men det skulle skapa dålig stämning och han hade ingen lust att förstöra deras gulligull-moment.
"Jävlar vad jobbig du ska va då", svarade Elliot och dunkade löst pannan i den yngres bröstkorg några gånger innan han lyfte blicken igen. "Beroenden är inte speciellt bra nej, men dina läppar är beroendeframkallande, inte mitt fel. Det finns ju betydligt värre saker att bli beroende av", påpekade han och kom sekunden efter på att han gjort exakt det han bestämt sig för att undvika. Fan också. Förhoppningsvis förstod inte Sebastian vad han syftat på.

Seb återgick till att stå på hela foten och placerade sina armar på den äldres axlar. Kändes lite gulligt att höra honom svära. Elliot gjorde väl inte det så ofta? Inte vad Seb lagt märke till, i alla fall. Men gulligt. Vissa människor var fan söta när de svor.
Det finns betydligt värre saker att bli beroende av.
Var det en pik? Det kändes som det. Fast kanske var det bara Sebs övertänkarhjärna som kickade in.
”Jag är inte beroende av något?” sa han frågande och lät leendet försvinna från läpparna. Mötte de gröna ögon med sina egna, halvt förvirrade, mörka.

Elliot drog ena handen genom sitt kaosiga fågelbo. Nej, kanske var det som den yngre sa. Kanske var han faktiskt inte beroende. Men det var ändå beroendeframkallade, det var inte riktigt samma sak. Nåväl, skulle han gå in på det där. När de pratat om det tidigare under dagen hade det ju slutat med att han börjat stortjuta och senare fått Sebastians tårar att rinna med. Hade han lust att gråta nu? Hade han lust att bli allvarlig igen? Hade han lust att dra igång någon deep konversation. Nej. Nej, det hade han inte. Det var ju inte uppenbart att det han sagt ens gällde den yngre, det kunde lika gärna handla och hans mamma eller någon helt annan. Så det var nog lugnt.
"Vad bra", konstaterade sjuttonåringen med en antydan till leende. Hans stora, gröna ögon blickade tillbaka in i Sebastians mörka och för tillfället halvt förvirrade.

Okej, det var bara Seb som hade tänkt för mycket. Elliot kunde syfta på vem som helst. Typ sin mamma. Ja, det var jäkligt rimligt. Om den äldre ens hade syftat på någon särskild. Han kanske bara sa det rent krasst, liksom. Gud Seb. Ta det lugnt. Låt bli att bli sådär defensiv också. Snälla.
”Förlåt jag...”, blicken, som han för en stund vänt upp i taket, återvände till de gröna, vänliga ögonen. ”..jag trodde du pikade mig eller något.” Nej Seb, nu hade du förstört stämningen. Eller inte helt och hållet, men det var definitivt inte gulligt längre. Dock inte kallt ännu, så... Och ingen grät ju. Och ingen höll på att börja gråta. Så det var bra. Om ingen av de två emotionellt instabila pojkarna började gråta så var det bra.

Pika hade han inte gjort. Menat Sebastian? Absolut. Men det fanns tydliga skillnader mellan att pika någon att bara poängtera saker och ting. Det var ju liksom inget illa menat. Bara av omtänksamhet. Okej, inget av det där spelade någon roll. Jösses Elliot, sluta haka upp dig på alla tankar. Du har tillräckligt mycket att tänka på ändå. Tillräckligt mycket som snurrar runt i skallen. Du behöver inte överanalysera allt med. Nej, överdriv lagom.
"Nej, att pika folk är inte riktigt min grej", konstaterade Elliot lugnt med ett litet leende. Det var mycket som 'inte riktigt var Elliots grej'. Att skolka. Äta. Pika. Nåväl alla har väl sina egna brister och positiva egenskaper.

Såklart var det inte Elliots grej att pika folk. Det var ju alldeles för ondskefullt, liksom. Skulle Elliot någonsin kunna göra något som skulle kunna ses som elakt? Seb hoppades nästan det. Det skulle bli jobbigt att spendera varje dag i resten av livet tillsammans med någon som aldrig gjorde fel. Som aldrig sa eller gjorde någonting dumt eller elakt. Seb skulle ju framstå som djävulen själv bredvid Elliot. Och det ville han ju inte.
”Det såklart”, sa han och nickade lätt. Hur kunde han ens tänka sig att Elliot skulle pika honom?