Prs tippest & JustAFriend

Det var nog omöjligt att leva ett ett helt liv utan att vara elak någon gång. Eller göra misstag. Och misstag hade han ju gjort. Många. Men han behövde ju fortfarande öva. Grejen var ju liksom att han var kass på att hantera det. Totalt kass. Misstag innebar besvikelse som innebar ånger som innebar ångest. Nej, usch och fy för misstag. Misstag gjorda av Elliot själv, det vill säga. För alla andra gällde ju, 'det är okej', 'alla gör misstag ibland' , 'en lär från sina misstag'. Det var sånt han brukade säga. Men när det gällde sjuttonåringen själv var det annorlunda. Han levde efter andra spelreglar och misstag var allt annat än okej i det spelet. Varför kan du inte bara börja leva som du lär Elliot? Suck, dum är du.
Han lät de smala fingrarna vandra upp till den yngres ansikte. Hakan, käkbenen, kinderna, läpparna...bara kände på allt. Fortsatte memorera.

Nej, tankarna började surra runt allt för mycket i Sebs lilla, lilla huvud. Kunde han gå mer än tre minuter utan att tänka? Utan att övertänka, rättare sagt. Bryta loss varenda molekyl, varenda atom, varenda partikel, av allting och bara tänka sönder det. Tänka tänka tänka. Hur kom det sig att hans hjärna vägrade tänka så här mycket när han egentligen behövde det? På matten? Alla skolämnen? Vid matbordet? Fan, Seb. Dumt ju.
"Jag tror det är dags för mig att dra typ.. snart", mumlade han och drog tillbaka sina händer från den äldres axlar. Lät Elliots smala fingrar vara kvar, över ansiktsdragen.

Det var fortfarande svårt att förstå hur någon kunde vara så perfekt. Som ett konstverk. Inte ett av de där gamla, mossiga. Inte ett av de där moderna, fula, som bara bestod av olika former som inte gick att förstå sig på. Nej, konstverket Sebastian var varken fult eller mossigt. Konstverket Sebastian var vackert. Väl uttänkt, med dolda hemligheter och mysterier under färgen. Ibland kanske det var svårt att förstå sig på, men i slutändan gick det ändå att hitta tillbaks och bara njuta av hur fint och bra det var.
Han lät fingrarna pilla lite med den yngres hår, innan armarna föll ner längs med sidorna.
"Då får du hjälpa mig med fönstret, så jag kan ta mig ut", konstaterade sjuttonåringen med ett snett leende. Jo, det där fönstret vågade han sig inte på att öppna. Han skulle säkert få någon barnspärr eller något att gå i lås.

Just det. Fönstret. Barnspärren som hade hängt sig. Som hade fått Elliot att känna sig värdelös. Wow, Seb hade nästan lyckats förtränga det. Nej, nej, det var dumt att förtränga saker. Även fast de var jobbiga och även fast han inte ville tänka på det. Någonsin.
”Just det”, sa han och gick fram mot fönstret. Barnspärren hade väl fått nog med tid på sig att rätta till sig? Förhoppningsvis. Annars blev det definitivt jobbigare.
Men det var lugnt. Med enkelhet kunde Seb öppna upp fönstret helt och fullt. Han vände sig mot Elliot igen, gick fram mot honom och la armarna kring honom.
”Vänta med att gå ut tills du sett bilen köra förbi, okej?” mumlade han efter att ha pussat den äldres hals ett par för många gånger.
”Hejdå”, sa han sedan efter att ha dragit sig undan. Pillade lite försiktigt med de kastanjebruna lockarna. ”Vi ses... Nån gång.” Och så tittade han in i de gröna ögonen i ett par långa, långa sekunder innan han lämnade sovrummet och stängde dörren efter sig.

Se där, bara Elliot. Bara du som inte kunde få upp det där jäkla fönstret. Kass- nej, lägg av. Du har redan klankat ner på dig själv över det. Släpp det nu. Det var en barnspärr.
Han nickade samtidigt som ett leende letade sig fram över läpparna. Pussar över halsen. Åh.
Nej, han skulle vänta. Vänta länge. Troligtvis några minuter för länge, bara för att säkerställa att han verkligen inte blev sedd. Rummet var ju dessutom, trots det öppna fönstret, betydligt varmare än Elliots rum. Därmed fanns det väl inte direkt någon anledning till att skynda sig iväg. Förutom att det kändes hiskeligt fel att vara ensam i någon annars hus då. För det gjorde det absolut.
"Hejdå", svarade han med den tysta Elliotrösten och nickade. Nån gång lät ju som att de aldrig mer skulle ses. Fast det skulle de ju. Många många gånger. Men det kanske skulle dröja. Någon fest blev det väl åtminstone inte, med tanke på middagen. Det var kanske tur det. Men kanske skulle de inte ses förens efter lovet. Den tanken kändes jobbig. Väldigt jobbig. Elliot själv hade ju inget inplanerat men om Sebastians syster och så var hemma så skulle väl inte den yngre kunna ses. Usch då. Abstinens.

Elliot skulle väl vänta med att dra? Han skulle väl inte vara lika oförutsägbar som den gången då Seb steg in i sitt rum och möttes av den äldre trots att de kommit överens om att de skulle träffas ute på gatan? Nej, Seb, lita på Elliot. Lita på honom. Lita lita lita lita lita lita. Det är ingen fara. Det var en engångshändelse bara. Det är inget problem med att lita på Elliot.
Eller hur?
Okej, lugn. Han tassade ner för marmortrappan och möttes av familjen minus Brandon i hallen. Mamma, iklädd en kritvit byxdress. Läskigt vit. Bländande vit. Och pappa, typ likadan som Seb själv fast definitivt äldre och definitivt manligare. Och Margot, förstås. Förvånansvärt underklädd. Eller vad man ska säga. Röd klänning, inte vidare figurnära, och djupt skuren i ryggen. Seb hade förväntat sig... Mer. Men nåväl. Det var väl bättre så.
"Sebbie!" Margot slog armarna runt sin lillebror. Vilket kändes konstigt egentligen för de hade ju aldrig varit sådana syskon. Men hon var väl glad, förståeligt nog, och Seb skulle inte förstöra det.

Well, efter ett par minuter kom även Brandon och såg cirka likadan ut som Seb (fast ni kan gissa undantagen) och sedan drog dem. Hoppade in i bilen. Åkte. Seb tittade upp mot sovrumsfönstret. Önskade nästan att han bett Elliot stå där och vinka, men det hade ju varit dumt. Jättedumt. Men ändå fint.

Nej, något vinkande blev det inte. Livrädd att någon annan i familjen Boyd skulle se, höll sig Elliot så långt bort från fönstret som bara möjligt. När ljudet från en bil som körde iväg nådde öronen kunde han slappna av en aning och se sig om.
Jahopp, vad kan en göra i ett par minuter i ett relativt okänt rum? Personen som rummet tillhörde var ju verkligen inte okänd och rummet i sig var ju bekant men han hade trots allt bara varit där tre (fyra?) gånger. Och den tiden hade han ju mest spenderat i sängen med Sebastian(Wow, det lät fel, please don't misstolk). Han visste liksom ingenting om vad som gömde sig i alla lådor och garderober. Eller, en garderob hade han ju hyfsad koll på. Den han själv behövt sitta i. Men annars, nope. Fast det kändes fel att snoka runt. Nej, det var inte okej. Även om det inte gick att ignorera faktumet att han var hiskeligt nyfiken. Du har inget med saken att gör Elliot. Fy. Det var väl dessutom inget roligt ändå. Strumpor typ.
Nej, istället slog han sig ner på den stora sängen en stund innan han ännu en gång for upp. Han kunde ju städa. Ja, bra idé. Nu var ju Sebastians rum redan ganska välstädat, men ändå. Varsamt och noga bäddade han sängen. Sebastians kläder, de han hade haft på sig innan kostymen, vek han försiktigt och la i en prydlig hög på skrivbordet där ingen färg syntes till. Vart skulle han göra av brickan med vindruvorna och det andra? Hmm, de fick allt ta och stå kvar. Ner till köket vågade han sig inte. Nej, det fanns säkert en massa larm och annat.

Seb tänkte på Elliot under hela bilresan. Gröna ögon, kastanjebruna lockar, fräknar... Gud. Han saknade honom redan.
Det faktum att Elliot fått för sig att stanna kvar i ett par minuter till efter att bilen kört förbi var Seb överhuvudtaget inte medveten om. Duh. Han misstänkte inte ens det. Tanken hade inte slagit honom. Alls. Men om den hade gjort det så hade han definitivt kommit på ett sätt för att få bilen att vända om så att han kunde rensa alla lådor från teckningar på Elliots ögon, näsa, mun, hela ansiktet. Håret. Och de bilder han målat upp på de två tillsammans och de papperna som han fyllt med Elliot . Bara namnet. Snirkligt ibland, rakt ibland. Nej, han hade rensat allt. Direkt.
Men nu slog tanken inte honom och han satt i bilen och distraherade sig med de kastanjebruna lockarna istället för att oroa sig inför den stundande middagen.

Så småningom stannade bilen utanför restaurangen. Okej, nervös. Fingrarna började värka. Aj.
Men det var lugnt. Andas, Seb. Andas.
Kom sist i ledet in till restaurangen.
Hälsade artigt på Margots fästman.
Satte sig ner.
Värken i fingrarna försvann inte.

Han stoppade in några vindruvor i munnen. Tuggade. Sebastian ville ju att Elliot skulle gå upp. Skolsköterskan ville det. Elliot ville det, typ. Ät då, idiot. Hemma lär du ju inte få någon buffé direkt. Duh. Försiktigt öppnade han en twinkie och tog en tugga. Seså, svälj nu. Du kan. Ny tugga. Svälj. Du klarar det. En till, kom igen. Nej, det behövde komma upp. Herregud svälj Elliot. Du kan inte spy i Sebastians rum. Fast det gick inte att svälja. Hela kroppen stretade emot. Ugh.
Snabbt snabbt for han ut ur rummet och iväg in i badrummet. Det han varit i kvällen efter bron.

Hade han ångest? Det som Seb kände, kunde det definieras som ångest? Förmodligen inte. Ångest var väl mycket värre än så. Mycket värre än ett tungt slående hjärta, orolig mage och värk ända ut i fingertopparna.
Och varför skulle han ens ha ångest? Det var bara en middag. Han satt bredvid Brandon och sin mamma. Det var lugnt. Han skulle dessutom inte säga sådär överdrivet mycket till någon. Det var bara god mat. Inget att ha ångest/vara otroligt nervös över.
Det skulle vara lättare om Elliot var där. Fast i och för sig skulle han nog bara noja över vad hans föräldrar tyckte och tänkte. Och om de skulle säga något dumt. Nej, situationen gick inte att rädda. Han bara satt där, skrattade till när alla andra gjorde det och svarade med ett kort ja eller nej när han blev tillfrågad.