Prs tippest & JustAFriend

Och så upprepades det som hänt så så många gånger på skoltoaletterna efter lunch, nu i badrummet hemma hos Sebastian. Magen tömdes på allt innehåll. Fy, vad äcklig han var. Och hemma hos Sebastian, det gjorde ju allt så mycket värre. Så så mycket värre. Han skämdes. Fast den yngre visste ju inte så tekniskt sett var det ju lugnt. Typ. Om en bortsåg från att det var i stort sett den enda näringen han fått i sig under de senaste dygnet som nu låg där, längst ner i toan och stirrade sjuttonåringen rakt upp i ansiktet. Det kunde kanske inte riktigt räknas som lugnt. Nej, det var nog fel att tänka så.
Efter att ha spolat, stängt igen toalocket och tvättat händerna noga tassade han tillbaka till rummet som om inget hänt. Lite skakig, men annars inget som tydde på vad som nyss hänt. Han var ju ändå ensam, vilket kanske var bra. Fast han saknade Sebastian. Allt kändes ju bättre med den yngres armar runt sig. Även om den yngre troligtvis inte varit glad alls över det Elliot nyss gjort så hade han ändå varit en tröst. Ett stöd.
Väl inne i rummet klädde han på sig ytterkläderna, skorna, väskan och sedan klättrade han ut genom fönstret. Såg sig om en sista gång för att dubbelkolla att allt var med. Jodå, det var lugnt. Mobilen i fickan. Alla kläder med. Lugnt. Försiktigt, som alltid, puttade han till fönstret så att det var så stängt som möjligt.

Seb blev tvungen att ursäkta sig. Lämna bordet. Inte för att det blev sådär överdrivet uppmärksammat, men whatever. Det blev lättare att andas ju längre från bordet han kom. Ju närmre toaletterna han kom.
In i ett bås. Stäng dörren. Det påminde honom lite om skoltoaletterna och Elliot men den stora skillnaden var väl att detta båset var rent och inte luktade... Ja.
Han satte sig ner på toalettlocket. Drog upp mobilen från byxfickan. Ingen notis. Ha, vad hade han förväntat sig? Om han ville ha notiser fick han ju skaffa kompisar som kunde skicka något. Oh well.
Snapchat. En bild på de kostymklädda benen och finskorna.
"Saknar dig", skickat till Elliot. Usch, vad äcklig han var. Han hatade ju själv folk som höll på sådär. Vem höll han på att bli egentligen?

Höst. Kallt. Brrr. För någon som Elliot, som frös konstant var inte hösten sådär toppenbra. Värmen nådde aldrig hela vägen ut i fingertopparna. Han var väl lite som en tundra som aldrig tinade. Den liknelsen skulle ju inte komma att funka länge till med tanke på globala uppvärmningen och skit, men tja, för tillfället dög det. Löven var hur som helst vackra och vindarna friska, så inget att klaga på egentligen.

Väl hemma störtade han upp på rummet. Struntade i Erics kommentar om telefonsamtal från skolan. Orkade, som vanligt, inte ta tag i det just då. Ville bara vara med Sebastian. Ingen annan dög. Ingen ingen annan.
Efter en stund plockade han upp mobilen. Diverse notiser, men bara en som betydde något. Sebastians namn lös alltid upp skärmen. Fick allt annat att kännas totalt oviktigt.
Saknar dig. Det var gulligt. Väldigt gulligt. Elliots hjärta smälte lite samtidigt som det högg till. Fy, vad han saknade den yngre med. Trots att de bara hade varit ifrån varandra i minuter? Timmar? För länge. Vilka höll de på att bli? Jösses.
"Saknar dig med", rött hjärta och bild på fötterna. Skickat. Fast sedan kom han på att det fanns en risk att den yngre inte skulle svara om han bara skickade det så han tog en ny bild, ungefär en likadan. "Hur går det med finanssnacket?". Skickat, det med.

Fan. Svaret dröjde. Seb stirrade på den oförändrade skärmen. Snälla, Elliot. Skynda dig. Öppna. Svara.
Men tanken slog honom att ingen märkte att han var borta ändå. Han kunde säkerligen sitta kvar i båset i, i alla fall, en halvtimme typ. Kanske dra ut det till 45 minuter om han ville vara lite riskabel.
Så småningom kom svaret. Kanske skulle det vara coolare att vänta i alla fall någon minut innan man öppnade snapen, men whatever. De hade sagt "jag älskar dig" till varandra och hållit på sådär. Det var lugnt.
Fötter. Rött hjärta. Saknar dig med. Hjärtat tinade upp. Elliot. Gud, varför var han inte här? Han borde varit det. Där. Med Seb.
Och en snap till. Likadan som den förgående. Hur går det med finanssnacket? Seb flinade lite för sig själv. Han insåg att han varit allt för fokuserad på sig själv och sin egen nervositet att han inte hört vad någon sagt ifall de inte tittade rakt på honom eller sagt hans namn. Jisses.
"Har helt ärligt ingen aning." Skickat tillsammans med en bild på skorna. Och sedan:
"Snälla hjälp mig härifrån."

Svaret dröjde åtminstone inte länge. Skönt. Inget onödigt övertänkande.
Snälla hjälp mig härifrån, tillsammans med en bild på fötter. Inte ens något ansiktsuttryck att försöka sig på att tolka. Ugh, seriöst Sebastian? Skickar det där till väldens mest övertänkande människa? Fast tänk om det hade hänt något? Eller så ville den yngre bara ha sällskap. Eller så har något hänt. Fan, Elliot.
"Är du okej?", rött hjärta. Ännu en bild på fötterna. Herregud, Sebastian skulle väl definitivt tröttna förr eller senare. Dessa överreaktioner...som kanske inte alls var överreaktioner...fast kanske...inte(*suck*)

Nej, allt var verkligen inte okej. Det var så långt ifrån okej som det bara gick. Å ena sidan visste han ju att det var meningen att han skulle vara glad för sin systers skull men å andra sidan visste han egentligen inte varför. För att Margot var hans syster och hon var lycklig, ja, men... Det fanns ju egentligen inga men. Det var bara Seb som var gnällig och hatade fina middagar med fint folk och fina kläder. Hatade hatade hatade. Han var så bortskämd att han hatade fina saker. Fan, asså.
”Nej. Eller jo, egentligen. Men... Jag vet inte”, skickade han iväg i sällskap av en likadan bild som förut.

Okej, den yngre verkade ha hamnat i det där virrvarret av tankar och känslor som var så svårt att förstå sig på. Kanske. Det verkade ju så. Men om någon tvekade på en sådan fråga så var ju svaret tydligt. Nej.
"Åh, önskar jag kunde vara där med dig. Rädda dig från allt det där. Rädda dig från allt jobbigt i hela världen", rött hjärta. Likadan bild, skickat.
Blev han sådär klyschig igen nu? Nej, kanske lät de skumt och så, men nej. Inte klyschigt. Han menade det verkligen. Det gjorde ont inombords att han inte kunde vara där hos den yngre. Att han inte kunde slingra sina smala armar kring den yngre. Dra in doften. Bara vara där.

Fast överdrev Seb nu? Gjorde han så att Elliot oroade sig? Fan. Den äldre hade ju verkligen inget att oroa sig över. Om något så var det ju definitivt Seb som skulle oroa sig över Elliot. Men om Seb kände den äldre tillräckligt väl så var han ganska säker på att det inte skulle funka att säga ”nej nej nej jag är okej skojade bara”, så det var inte värt försöket ens. Bara låt det vara, Seb. Du har redan orsakat skadan. Kommer bara göra den värre om du försöker måla över den.
”Jag älskar dig” rött hjärta, skickat. Det var inte vardagligt, eller? Nej, det var verkligen passande att skriva det där. Det hade känts fel att inte göra det.
Okej, han hade varit borta ett tag. Dags att gå tillbaka. Fan... Han stoppade ner mobilen i byxfickan igen och lämnade toaletterna. Kom tillbaka till bordet.
”Där är han ju!” utropade hans pappa när han satte sig ner igen.

Jag älskar dig. Hur var det ens möjligt att tre ord på en skärm kunde värma så mycket inombords? För det gjorde de. Sebastian fungerade som ett element. Så att Elliot inte förvandlades till en iskub. Det hade väl ändå varit olyckligt.
"Och jag älskar dig, mest i hela världen. Min Sebastian...", rött hjärta. Skickat med ytterligare en fotbild. Det var trots allt den yngres idé, det där om att inte göra det vardagligt. Även om Elliot visserligen gått med på det och tyckt det lät rimligt. Fast det här räknades nog inte som det. Nej, det var lugnt.
Tassande steg i trappan... Jaha, nu kan du inte smita längre. Du har en familj som du råkar bo med. Du kan inte fly.

Tydligen så hade skolan kommit upp i samtalet. På något vis. Hur man nu kunde komma in på ett sidospår om skola när man egentligen pratade om pengar. Eller hade de pratat om något annat? Mycket möjligt. Eller? Ugh. Seb kände förfan inte sin egen familj. Pinsamt.
"Mr Cane?" Seb rynkade pannan och tittade på sin storebror. Underbar lärare? Förstående? Chill? "Nej, han gillar nog inte mig." Understatement. Seb var ganska säker på att mr Cane hade ett rum i sitt hus med massa bilder på Sebs ansikte. Och typ blod och pistoler och sånt. Passionerat hat.
Samtidigt så hade ju mr Cane all rätt i världen att hata Seb och att ha ett sånt rum i sitt hus. Seb var liksom inte en sådär jättefin elev.