Prs tippest & JustAFriend

Eric. Helvete.
"Elliot..? Varför gick du inte dit? Skolsköterskan ringde. Igen. Det är viktigt förstår du inte det?", frågade storebrodern med en tydlig oro i rösten han sig sig ner på golvet, bredvid Elliot.
"Jag...jag vet inte varför", svarade den yngre skamset och blickade tomt ner i golvet. Det var inte ens värt ett försök med 'jag glömde', för den lögnen skulle helt klart lysa igenom. 'Vet inte' var ändå lite sant. Hela dagen hade väl i stort sett bestått av förvirring. En del jobbig förvirring, men också en hel del underbar.
"Du måste ta hand om dig", fortsatte Eric och sträckte över en apelsin. "Ät", påpekade han och reste sig upp när ljudet av små fyraåringsfötter hördes genom väggarna. "Du har tid på vårdcentralen på fredag klockan tre", avslutade han och stängde försiktigt dörren efter sig.

Småprat småprat småprat. Småprat som tydligen var roligt också. Skratt. Åh, mer vin. Rött? Vitt? Rosé? Fan, ta in lite av allt. Och lite mer vitlöksbröd. Nej, ta en stor kort. Mitten på bordet. Servitörer som ignorerade det faktum att tre personer runt bordet var under 21, varav två av dem drack flera glas alkohol. Herregud. Åh vänta, vi måste ta en fin bild på kärleksparet!
Seb var inte ens där. Eller jo, det var han väl. Fysiskt sett. Mentalt var han någon annanstans. Utanför restaurangen. Tittade in genom fönstret. Som en främling. Förstod inte vem som var vem och relationen alla hade till varandra. Bara... En främling.

Men allting hade ett slut. Som tur var, i detta fallet. Margots ansikte hade blivit lite rosa och hennes svajiga gång berodde definitivt inte på klackarna.
Äntligen kunde Seb ta upp sin mobil igen. Snap från Elliot, missat samtal från Kyle. Oj. Festen. Den var förmodligen i full gång just då. Han skulle hinna dit. Ha kul. Träffa folk. Skaffa ett liv? Nej, så lätt var det ju inte.
Elliots snap värmde upp hjärtat. Hela kroppen. Allt. Allting runtomkring också. Men den var någon timme gammal och Seb visste inte om det var aktuellt att svara så han lät bli.
Fegt.

Apelsiner bestod mest av vatten egentligen. Och fruktsocker. Fast allt det andra var borta. Vindruvorna sedan innan, som ju faktiskt varit goda, var inte längre kvar i Elliots lilla kropp. Men då fick det plats med en apelsin. Jadå, ät nu. Tveka inte. Tänk inte på den halvätna twinkien som ligger kvart hemma hos Sebastian. Just det. Fan. Eller...äsch, bara tänk inte.
Efter att ha skalat inleddes en ätningsprocess. Det gick allt annat än snabbt men på något sätt fick han ändå i sig. En del. Ungefär halva. Ändå något.

Därefter väntade en nattning av Emmet. Mysa mysa. Sjunga sjunga. Och sedan tog det inte en lång stund innan den lille somnat där bredvid.
Elliot tassade upp och in i badrummet. Plockade upp mobilen. Ingen notis han brydde sig om. Ingen notis som Sebastian ingick i med andra ord. Han öppnade snapchat för säkerhets skull. Vit pil. Fan. Vita pilar, speciellt när det gällde den yngre, fick knutarna i magen att göra sig påminda. Det innebar ju att han skrivit något fel typ. Kanske hade han överdrivit? Sebastian hade tröttnat? Okej, chilla Elliot chilla.

Hemma. Äntligen. Det skulle varit ännu bättre ifall fönstret hade slagits igen och gjort det omöjligt för Elliot att lämna Sebs sovrum. Lät det läskigt? Som en stalker, typ? Ja, jo, det gjorde det nog. Herregud Seb. Du är ju störd.
Han tassade upp för trappan, undvek pratet som uppstod på nedervåningen, och gick in på sitt rum. Stängde och låste efter sig. (Det hade blivit en vana att låsa.)
Sängen var bäddad. Och kläderna som han så obrytt kastat på golvet låg prydligt ihopvikta på skrivbordet. Vad fan? Hade Elliot städat? Herregud. Kände han sig tvungen att göra det? Av någon anledning? Fan Seb. Fan fan fan.
Fast de tankarna åsido så var det ganska nice. Då slapp han ju göra det där själv. Så... Ingen anledning att klaga egentligen. Finfint.
Mobilen vibrerade i fickan. Kyle ringde.
Och efter trettio sekunders samtal hade Seb blivit övertalad att gå till festen. Drog av sig den äckliga, äckliga kostymen och slängde de över skrivbordsstolsryggen. Drog istället på sig en svart hoodie och svarta byxor. Drog upp mobilen, in på
snapchat.
”Ville du följa med?” skickade han iväg till den äldre med en bild på käkbenet.

Skulle han gå och lägga sig då? Sova? Fast han var ju inte trött. Nej, med tanke på sömnen mitt på dagen så var han verkligen inte i sovmood nu. Men vad fanns det ens att göra? Gå ner och prata med resten av familjen? Vara inne på mobilen?
Snap från Sebastian. Följa med? Vart då? Till en början förstod inte Elliot någonting. Vadå följa med? Fast sedan kom han på. Just det. Festen. Den där festen som han behövde lite tid för att bestämma sig om. Och nu hade den betänketiden passerat.
Skulle han med? Sjuttonåringen höjde blicken för att se på sig själv i spegeln. Blä.
"Nej, jag tror jag står över", bild på fötterna. Skickat.
Fast direkt satte en massa andra tankar igång. Det var ganska stor sannolikhet att det där var sista chansen att umgås med den yngre, innan lovet. Då kunde han ju inte tacka nej. Självklart förstod han ju att de skulle behöva låtsas "bara vara vänner" och allt det. Men ändå. Sebastian.
"Eller förresten, jag följer med. När? var? hur?", bild på käkbenet. Skickat bara några sekunder efter den tidigare. Beslutsångest? Nejdå.

Seb släckte lampan i taket och klättrade därefter ut genom fönstret. Precis som Elliot tidigare stängde han till det så mycket som möjligt innan han sedan klättrade ner och landade sådär halvsmidigt på marken. Han tog upp mobilen igen. Två snaps från Elliot. Visste inte riktigt vad han väntade sig för svar. Ja, nej? Förmodligen nej. Det var Elliot. Fast... Ändå, kanske ja? Han var ju Elliot. Sådär svår att förutspå och allt.
Nej. Sen ja. Bra. När, var, hur-delen kändes så extremt typiskt Elliot. Det var definitivt ingen annan som snott åt sig den äldres mobil och svarat på snapsen. I så fall var det en riktigt bra Elliot-imitatör. Riktigt bra. Som kände killen väl. Förmodligen bättre än Seb själv.
"Jag kan hämta dig, kommer om typ tio minuter", skickade han iväg. Väntade inte på ett svar innan han ställde upp cykeln och cyklade iväg.

Vad hade han gjort? Ughhh, ångest. Fan. Han såg ju fortfarande ut som ett skelett. Och han skulle troligtvis bara känna Sebastian. Och det skulle vara mycket folk. Och hur skulle han ta sig ut? Och var det folk som gick i skolan? Måtte det va de som inte gav de där äcklade blickarna i så fall. Och...Okej Elliot. Lugn. En sak i taget. Kläder. Vad ska du ha på dig? Skjorta kändes för formellt för en sån fest, va? Hmm, en vanligt grå tröja och svarta jeans kanske var bättre? Jo, det blev nog bra. Skärmen lös upp. Snap från Sebastian. Tio minuter. Okej, bra, lugnt. Han skickade en tumme upp tillsammans med ännu en käkbensbild som svar.

Hur skulle han ta sig ut? Tja, ytterdörren var inte ett alternativ. Noggrant stängde han igen dörren till rummet, så att ingen skulle störa, innan han öppnade fönstret. Gnissel gnissel. Han stängde igen så gott det gick, innan han hoppade ner på marken. Smög försiktigt runt huset. Det fanns trots allt fördelar med att inte ha råd med ytterbelysning. Och sedan ställde han sig lutade mot lyktstolpe utanför, buskarna skymde ändå sikten från huset. Utan jacka, den var kvar där nere. Äsch då, han frös ju ändå konstant.

Förhoppningsvis skrev inte Elliot något om att han inte var hemma eller att han skulle dröja mer än tio minuter, för Seb cyklade vidare trots att han hörde snap-signalen från mobilen. Bara cyklade.
Och som tur var så stod Elliot vid en lyktstolpe utanför huset när Seb kom. Riktig tur. Allvarligt talat så blev Seb ganska skraj bara av tanken på att vara ensam i Elliots kvarter när det var mörkt. Det skulle han definitivt aldrig berätta för den äldre. Aldrig någonsin. För då skulle Elliot få det bekräftat, svart på vitt, att den yngre var helt och hållet bortskämd. Skräp. Inget att ha.

Han stannade cykeln. Vände blicken mot den äldre och, trots att det var ganska mörkt, så kunde han tydligt se alla detaljer med honom. Särskilt de gröna ögonen.
"Hej", hälsade han, aningen blygt. Fast inte blygt egentligen. Eller jo, men äsch. Vad fan.

"Hej", hälsade han skapligt tyst som svar med ett snett leende över läpparna. Skulle det någonsin gå att koppla tillfällen som detta med något annat än kvällen i bildsalen? Tveksamt. Det gick liksom per automatik. Han blev inte deppig eller så, tankarna bara svävade iväg en aning.
Försiktigt, som alltid, satte sig sjuttonåringen på pakethållaren. La händerna på var sida om den yngres midja. Inte jobbigt nära, så att det skulle bli svårt att cykla, bara sådär för att hålla balansen(och ha någon form av kroppskontakt of course). Varför kändes det som att han inte varit så nära på typ en evighet? Det var ju bara några timmar de varit ifrån varandra. Definitivt beroende. Definitivt.

Seb hade typ förväntat sig en kyss. Eller i alla fall en puss på kinden. Men... Nej, var inte så krävande. Skärp dig. Den äldres händer runt midjan var ju definitivt nog.
Värme. Hjärtat som började slå lite snabbare, lite hårdare. Lite bättre. Och fjärilarna inombords väcktes åter till liv. (Vilket egentligen kunde ses som både positivt och negativt. Men Seb såg det som positivt just då.)
Cykla i tystnad. Fick nästan lite bildsalen-vibbar. Fast inte riktigt. Han kände sig långt ifrån lika osäker som han känt sig den kvällen för flera veckor sedan. Nu visste han, eller var i alla fall ganska säker på Elliots känslor. Och sina egna.
Ungefär samtidigt som han stannade upp cykeln utanför huset så dök tanken upp att han skulle berätta för Elliot om Emma. Emma, hans ex-flickvän. Emma, vars fest det var. Fast... Nej. Nej, det behövdes inte. Det skulle inte komma upp. Dessutom skulle Seb bara lyckas såra den äldre om han sa något och det skulle suga.
Musik hördes från huset. Två personer satt på trappan precis utanför dörren.
Huset var, om man skulle kunna säga så utan att låta som ett komplett rövhål, långt mer som Elliots än Sebs. Fast definitivt bättre än Elliots. Men inte lika stort och överdrivet som Sebs. Liksom ett mellanting. Mellanting var bra.
"Kom", sa han till Elliot och hoppade av cykeln. Lät den falla till marken när även Elliot hoppade av. Var sedan nära på att fatta tag i den äldres hand men nej, nej, det kunde han inte göra. Gick istället in på tomten utan att säga eller göra något mer och litade på att Elliot följde honom.
Det var Kyle och någon random snubbe som satt på trappan. Kände Elliot igen Kyle? Från Sebs instagram? Seb hoppades typ det. För det skulle ju innebära att Elliot tittat igenom Sebs bilder och det kändes bara... Bra.
"Fint folk kommer alltid sent, huh?" sa Kyle och fimpade cigaretten han haft mellan fingrarna innan han reste sig upp och kramade om Seb.
"Sorry, things came up eller vad man ska säga", svarade Seb med ett ursäktande leende. Kyle nickade lätt och drog sig tillbaka. Nickade lite frågande i riktning mot Elliot.
"Ja, öh, det här är Elliot. En vän från skolan", sa Seb lite hastigt som svar på den frågande blicken. "Kyle, Elliot. Elliot, Kyle."