Prs tippest & JustAFriend

Tystnad. Det var väl...bra? Eller? Nja, Elliot saknade Sebastians röst men för att inte riskera att verka irriterande eller något så höll han tyst. Inte för att han trodde att den andre skulle bli störd. Nej, vid det här laget var han ganska säker på den yngres känslor gentemot sjuttonåringen. Att något sådant inte skulle förstöra. Men tja, Elliot var Elliot. Försiktig. Han visste ändå inte var det fanns att säga. Och tystnad var...okej.

Huset de stannade utanför var inte lika stort och glamouröst som Sebastians. Det inte var inte på Elliot-nivå heller, men det sa ju inte så mycket. Inte misär, var det såg ut som på utsidan i alla fall. Han går efter den yngre. Egentligen ville han ju dra in den andre i en kram om typ kyssa honom hela natten, men han fick påminna sig själv om att det var en förbjuden, orimlig tanke. Inte läge Elliot.
Väl framme vid trappan, vid dörren fick det lilla skådespelet ta och börja. Vänner? Jovars.
Personerna på trappan kände han igen. I alla fall en av dem. Jo, mycket riktigt kände Elliot igen killen på instagrambilden. En av bilderna han bläddrat igenom igen och igen. Tusen gånger.
"Hej", hälsade han på han som tydligen hette Kyle, med ett yttepytte leende och en liten nick. För här tog en inte i hand, eller hur? Nej, Elliot, det vore för formellt. Du är inte på möte eller i skolan. Slappna av. Skärpning.

”Tja”, hälsade Kyle med en aning granskande min. Tittade lite för länge. Seb ville be honom titta bort men hur fan skulle han göra det? Och varför, egentligen? Det onödiga granskandet kunde ju visserligen bero på det jättetunna ansiktet men Kyle kanske rentav kände igen Elliot från någonstans.
Nåväl. Kyle vände, efter några för långa sekunder, blicken från Elliot och till Seb.
”Emma är någonstans där inne”, sa han med det lilla, lilla leendet som nästan alltid var klistrat på hans läppar. Kanske var det lite större än vanligt. Kanske. Men Seb hade ju inte träffat Kyle på så länge så han kom inte ihåg. Inte de små detaljerna.
”Hon blev jätteglad när hon hörde att du skulle komma”, tillade han en kort, kort tystnad senare och blinkade med ena ögat. Utmanande? Eller? Seb kunde inte tolka. Herregud, Emma hade kommit upp ändå. Förhoppningsvis tänkte Elliot inte på det. Varför skulle han? Nej, det skulle varit dumt.
”Öh, okej”, svarade Seb och avfärdade det hela med ett skratt. Gick sedan upp för trappen och steg in i huset, förhoppningsvis med Elliot efter sig.
Musiken dunkade. Folk typ överallt. Seb trodde inte att någon från skolan var där. Eller så var det bara vad han hoppades.
Han vände sig mot Elliot. Mötte de gröna ögonen.
”Är du okej?” frågade han och rynkade lätt på pannan. Ville försäkra sig om att han inte drog med den äldre till något han absolut inte ville vara med på.

Granskande blick. Toppen. Det var inte direkt något som det gick att bortse ifrån. Särskilt inte om en hette Elliot, såg ut som ett skelett och var ytterst ytterst osäker på sig själv och sitt utseende.
Emma? Vem var det? Uppenbarligen någon som både Sebastian och Kyle kände. Men den där blinkningen? Den tydde helt klart på något mer. Kunde det vara någon Sebastian haft en crush på? Någon han hade en crush på? Nej fy Elliot, vad sa vi om att övertänkta? Chilla. Snälla.
Lyckligtvis slogs sjuttonåringen inte ens av tanken att Emma kunde vara det där beryktade exet och tur var väl det. Elliot var ju inte direkt superbra på att hantera sådant, som tidigare visat. Istället tassade han bara efter Sebastian. Tyst och försiktigt. Lät blicken vandra över huset. Musik. Människor. Mycket människor. Bara kom ihåg att andas så kommer det gå bra Elliot. Seså, ingen fara.
"Ja, jag är okej", konstaterade han och nickade lite samtidigt som han blickade in i de mörka ögonen.

Okej, ha inte för mycket ögonkontakt. Inte så som ni brukar, Seb. Någon kunde fatta. Kunde misstänka. Och det fick inte hända. För tydligen spelade det jättemycket roll och så vidare, eller vad fan menar du Seb? Herregud, så pinsamt ändå. Vågar inte stå upp för att du gillar världens finaste kille. Pinsamt var typ det enda ordet som kunde beskriva det.
”Bara..”, började han och blickade ner på sina skor. De slitna, svarta vansen. Stor skillnad från de tidigare välpolerade finskorna. ”..säg till mig när du vill dra.” Han blickade hastigt upp på den äldre igen, men tittade snabbt åt sidan. Försökte se om han kände igen någon. Rentav kände någon. För hsn vågade inte titta på Elliot allt för länge för det kändes som att alla skulle förstå då. Och att alla skulle titta på Seb annorlunda. Mesigt. Fegt. Jätte, jättefegt.
”Sebastian fucking Boyd!” en tjejröst bakom honom överröstade musiken. Seb vände sig hastigt om och möttes av en tjej med axellångt, korpsvart hår. Trasher-hoodie också. Emma. Wow, Emma. Hon hade färgat håret. Det hade han ju sett på instagram men det korpsvarta håret var verkligen en kontrast till det naturliga, blonda.
”Emma fucking Whitley!” utbrast han likadant (kanske aningen tillgjort) och besvarade kramen han fått av henne. Herregud. Stelt. Så stelt. Särskilt med tanke på att Seb inte hade någon aning vad han skulle säga till henne och det blev bara värre när Elliot var där också. Fan.

Sebastian verkade inte vara sugen på ögonkontakt. Inte alls. Eller kanske, men han undvek det definitivt. Vilket ju var förståeligt med tanke på var de befann sig. Elliot själv var väl inte heller sådär superbekväm med situationen. Han nickade som svar, återigen med det snea lilla leendet. Jodå, han skulle säga till. Fast bara om det verkligen verkligen behövde. Han ville ju inte förstöra något.
Okej, så det där var Emma? Stor kram. De verkade känna varandra. Bra. Väldigt bra. Elliot visste inte riktigt vad han skulle göra. Så han bara stod där och blickade runt på väggarna. Gud vilken öronbedövande musik. Något som Elliot var allt annat än van vid.

Emma luktade alkohol. Och lite, lite parfym. Typ någon blommig röra bara. Blommig alkohol. Eh. Han drog sig undan och vände sig återigen mot Elliot. Gud, Seb. Inkludera honom. Inkludera honom i ditt liv. Typ som han gjort med sitt liv. (Fast, öh, Elliot hade väl inte varit asbra på att inkludera Seb men... Fuck it.)
”Emma, det här är Elliot”, sa han och la sin hand bak Elliots rygg. I några sekunder. Innan han kom på att fan, det där är ju kroppskontakt, och drog genast tillbaka handen igen. Herregud. Well, Emma var nog för berusad för att lägga märke till det. Eller så var hon bara normal och la inte märke till det för normala människor brydde sig fan inte om Seb rörde Ellipts rygg eller inte.
”Hej Elliot!” hälsade hon och log stort mot den äldre. Slog armarna kring honom och gav honom en minst lika stor kram som hon gett Seb. Det var bättre, mycket bättre, än den granskande blicken Kyle hållit på med.

Sebastians hand på ryggen kändes bra. Tryggt. Fast sen försvann den och då började Elliot tänka en massa(wow, surprise). Sluta. Lägg ingen vikt på det. Fokusera istället på att inte tappa balansen av inkommande kramattack... Oj. Elliot var definitivt inte beredd på det. Men det var okej. Han bara vinglade till en gnutta. Inte farligt mycket, bara lite grann, så som han ganska ofta gjorde. Även när det var med Sebastian, som ju brukade vara försiktig. Det var liksom så det blev när en var så pass liten. Han var inte speciellt stabil. Tja, inte på några plan.
"Hej", svarade han med ett betydligt större leende än det han besvarat den tidigare vännen med. Han kramade försiktigt tillbaks. Hon, Emma luktade alkohol. Just det, alkohol. Det här var en fest med alkohol. Hur kunde du inte tänkt på det Elliot? Nåväl seså, ignorera alla minnen, tankar och annan skit som kommer upp. Bara strunta i det.

Okej, Emma var snäll. Full, men snäll. Var definitivt välkomnande mot Elliot. Eller hur? Seb önskade att han kunde läsa den äldres tankar. Ville kunna försäkra sig om att han mådde bra hela, hela tiden. Vilket egentligen var ganska kontrollerande och skumt men låt oss ignorera det en stund.
”Dricka finns i köket”, sa Emma efter att ha dragit tillbaka sina armar och tagit ett steg bakåt från Elliot. ”Eller lite överallt.” Hon skrattade till lite och Seb blev tvungen att pressa fram ett leende.
Hade han verkligen varit tillsammans med tjejen framför honom? Emma? Det kändes inte så. Wow... Alltså, va? Nej, det kändes inte så. Hon var ju inte Elliot. Hon var typ Elliots motsats.
Emma började gå iväg. Men innan dess, av någon jäkla anledning, la hon sin hand på Sebs axel och pussade hans käkben. Käkbenet som bara fick röras av Elliot. Elliots läppar. Inte Emmas.
”Jag har saknat dig”, viskade hon och försvann sedan. Bara sådär. Vad fan? Han försökte ignorera det som nyss skett och vände sig om mot Elliot igen. Vad tänkte den äldre? Fan Seb. Det här var en så jäkla dålig idé. Fan fan fan.

Elliot kunde till skillnad från Sebastian inte ignorera det som nyss hänt. Nej, det gick faktiskt inte. Den där blicken utomhus? Sure. En puss och en viskning? Nej. Nej, hur mycket Elliot än ville strunta i det så gick inte en sån sak att släppa. Inte en chans. Käkbenet också av alla ställen. Där Elliots läppar befunnit sig så många gånger, och nu hennes. Vem var hon ens? Det var definitivt något som Elliot inte förstod. Som han missat. Som alla omkring visste. Elliot litade ju på den yngre. Men det här? Det var något som inte riktigt stämde. Även om han inte visste om det var något stort eller litet.
Elliots stora, gröna och ytterst förvirrade ögon mötte Sebastians blick. Sjuttonåringen höjde frågande ett ögonbryn. Herregud, kunde någonting, någonsin bli en gnutta mindre förvirrat. Tänk vad skönt det vore.

Fan. Elliot tänkte. Mycket. Och det kändes som att han förväntade sig en förklaring. Fast nu kunde ju Seb inte läsa tankar så Elliot kanske bara var förvirrad men sådär förvirrad att han inte behövde en förklaring. Och vad skulle förklaringen ens vara? Haha, det var ju skrattretande. Seb visste ju verkligen ingenting. Han bara ryckte på axlarna och gav Elliot en min som förhoppningsvis förmedlade 'du, jag vet faktiskt inte heller vad som hände nyss', men det var ju inte säkert att den äldre uppfattade minen exakt så för det var en min, inte ord, och ja... Fan Seb. Alltså du är på riktigt den dummaste människan som någonsin vandrat på denna jord.
Istället för att stå kvar och stirra på varandra, vilket definitivt var misstänksamt, så gick han vidare mot köket. Kanske, eller förhoppningsvis, följde Elliot efter. Förhoppningsvis. Han ville inte att Elliot skulle gå runt på festen ensam. (Fast Seb, Elliot klarar sig. Han är inte helt socialt inkompetent till skillnad från vissa andra.)
Röda muggar fyllda med öl fyllde nästan hela köksön. Öl var okej. Seb kunde dricka det. Han drack ju inte egentligen men det var en del saker som han inte gjorde egentligen som han egentligen gjorde. Han tog en röd mugg och tog en klunk.