Prs tippest & JustAFriend

Nähä, det skulle tydligen bara ignoreras. Fast det gick ju faktiskt inte. Fast det spelar ingen roll vad du tycker Elliot. Du kan ju inte direkt kräva en förklaring(eh, jo).
Han följe efter ut i köket. Det fanns väl inte sådär supermånga andra alternativ. Nej, han var inte på mingelhumör. Han hade löst uppgiften galant om han gick in i ordföranderollen. Absolut, han kunde prata. Kunde vara social. Men det tog energi. Fruktansvärt mycket energi. Och dessutom var han ju där för att vara med Sebastian så att ränna iväg för att vara med okända människor kändes väl inte optimalt.
Muggar. Med öl. Som Sebastian drack ur. Fan. Fan fan fan.
Ja, vad hade du väntat dig Elliot? Säg mig det. Vad hade du väntat dig? På fester som den här dricker alla. Alkohol. Oavsett ålder. Oavsett vad du tycker om det. Det är ingen som bryr sig om din rädsla för påverkade människor. Vänja dig.
"Snälla drick inte mycket. Jag kan inte stoppa dig, men snälla bli inte skitfull? Inte när jag är här?", sa han lågt och halvt vädjande. Tillräckligt högt för att överrösta musiken för Sebastian, men tillräckligt lågt för att ingen annan skulle höra. Och så stod han en liten bit ifrån, för det verkade vara så den yngre ville ha det. Elliot var inte arg. Inte alls egentligen. Han var bara inte bekväm med hela situationen. Ovan. Rädd.
Han gick bort mot diskbänken och kranen. Letade efter någon tom, "oanvänd" mugg. Vilket han så småningom fann. En trave i en öppnad plastförpackning. Den fyllde han med vatten. Jupp, vatten. På en fest. Fast någon kunde tro att han körde varannan metoden. Vilket han inte gjorde. Han var i full gång med att undvika alkohol, bråk och kalorier.

Ännu en gång mötte Seb den äldres gröna ögon. Alkohol. Fan. Varför hade han inte tänkt på det? Det var väl ganska självklart att det skulle vara ett stort nej för Elliot, med tanke på hans mamma. Att dra med Elliot på festen kan ha varit en av Sebs sämsta idéer. Inte genomtänkt alls. Han ville ju visa den äldre att jo, ibland hade han faktiskt ett liv, men seriöst? Det här sög. Emma sög. Kyle sög som sett så jäkla dömande ut. Fan. Och alkohol. På riktigt Seb. Tänker du någonsin igenom saker?
Fast han skulle ju inte bli full. Det var inte planen. Nej, full hade han aldrig blivit. Faktiskt. Och Elliot verkade väl vara okej med att han drack. Så länge han inte blev full. Fast nu kunde det ju vara så att Elliot, ännu en gång, tryckte tillbaka sina känslor för Sebs skull. Fan. Om de bara kunde prata. Det sög att umgås med Elliot när det var fullt med folk runtomkring.
"Elliot", sa han och gick fram till den äldre där vid diskbänken. Pratade lika högt som Elliot gjort förut. Tillräckligt högt för att de skulle höra, men för lågt för någon annan att höra. "Snälla säg till mig när du vill dra härifrån? Säg till direkt."

Det var ju fester som den här Elliot försökte förhindra. Som han tillsammans med den där kommittén tillsammans med andra elevrådsmedlemmar från andra skolor, försökte stoppa. Fester med ungdomar och alkohol. Och nu var han på en sådan fest. Som tur var var det inte många från skolan där, vad han kunde se, men ändå. Det skulle väl inte vara sådär superbra om någon fick reda på vart han befunnit sig. Fast han skulle kunna säga att det var för att typ spionera. Få information. De skulle nog lita på honom.
Han kände igen många där inne. Grejen med Elliot var väl att han hade ett större kontaktnät än vad många förstod. Än vad det verkade som. Nu umgicks han ju inte med alla. Verkligen inte. Men kontakter hade han. Kontakter som litade på honom och nog kunde vara till stor hjälp om han någon gång behövde. Nåväl, flera skulle nog knappt känna igen honom, så som han såg ut nu. Elliot hade varit smal länge, men inte så smal. Inte skelett.
Han tog en klunk vatten och nickade. Jodå, han skulle säga till. Även om han definitivt skulle försöka. Försöka att inte förstöra.

En nickning. Bara en nickning. Inte ett ja, okej. Fast Seb, var inte så krävande. Du hade inte ens sagt något om Emma. Du bara ryckte på axlarna. Fyfan Seb.
Men nu då? Vad skulle de göra nu? Nej, Seb var ju inte jättevan vid fester. Ännu mer ovan att gå på fester med Elliot. Han skulle ju kunna gå och prata med några av sina gamla kompisar men det kändes bara som att han övergav Elliot och det fick han ju inte. Fan, vilken dålig idé. Varför bjöd han ens med Elliot?
Okej, Elliot var ju verkligen inte problemet. Skyll inte allt på Elliot, Seb. Ughhhh, allt var bara... Fel. Han visste inte vad han skulle göra. Kände sig dum som stod där och höll en mugg med öl i handen. Så osäker på sig själv.
En till klunk slank ner. I brist på annat att göra.

Okej, blev det stelt nu? Kanske en aning, fast dånet från högtalarna lindrade det hela en hel det. Det mesta blev mindre stelt med ljud. Eh, ja...
Fast hindrade Elliot den yngre nu? Det kändes så. Fan. Varför följde han ens med? Skärp dig Elliot. Det är bra för dig att träffa folk. Hmm, jo. Han såg sig om i köket. Hyfsat tomt i jämförelse med resten. Av det lilla han sett hittills att döma i alla fall. Mycket folk. Mycket mycket folk. Fast det var ju lugnt. I vanliga fall. Bara han klev in i rollen som elevrådsordföranden. Han skulle ju ändå inte kunna prata så värst mycket med Sebastian. Då gjorde det väl inget om han försökte sig på att vara social ett tag. Inte som att den yngre hade klagat för att han var en blyg mes. Mer att det inte var det sidan han brukade visa för den yngre. Nåväl, det var ju ändå också en bit av honom.
En hyfsat stor grupp med ungdomar, betydligt länge och större än Elliot klev in genom dörröppningen. Usch då, de täckte för alla utgångar.
"Umm, jag tror jag kände någon vid ingången, jag går dit och hälsar", sa han till Sebastian och smög sedan kvickt ut ur rummet. Det var inte en lögn. Han var rätt så säker på att han mött några av personerna där ute under något projekt förra året. Däremot var det väl långt ifrån huvudorsaken till att han stuckit iväg.

Elliot gick. Seb visste inte om den äldre ljög. Fast varför skulle han ljuga? Seb, tillit. Tillit tillit tillit. Skärp dig. Du kan lita på Elliot. Du ska lita på Elliot. Och det var ju inte konstigt att Elliot hade känt någon, eller? Nej, Seb. Det var inte bara du som kände människor utanför skolan. Inte. Bara. Du.
Seb gick in i vardagsrummet. Kanske var det där som det var tjockast med folk. Herregud, kände Emma alla som var där? Nej, det var omöjligt. Var hade hon ens tagit vägen? Okej, Seb, du bryr dig inte. Eller i alla fall ska du inte bry dig var hon tog vägen.
Kyle satt i soffan. I full diskussion med en kille som Seb inte kände igen. Och sedan fick Kyle syn på Seb och vinkade åt sig honom. Makade bort några andra som satt i soffan och klappade sedan på den lediga platsen.
Seb slog sig ner. Tog ytterligare en klunk från muggen och tittade sig runt. Han kände igen ett par ansikten. Kände de igen honom? Eller var Seb totalt bortglömd? Det kunde han väl inte vara?

Fullt inne i sin ordföranderoll begav han sig ut i hallen. Hundraprocentigt som sig själv hade han varit körd vid det här laget. Så mycket folk. Och ännu fler på ingång verkade det som. Jösses.
På golvet en bit bort satt ett gäng med bekanta ansikten. Mycket riktigt några han träffat på ett projekt någonstans. Olika skolor tyckte till och bla bla bla. Inte det roligaste projektet, men personerna som ingick var ganska trevliga om han inte mindes helt fel. Vilket han sällan gjorde när det kom till sånt. Bortsett från den lätta blackouten kvällen i bildsalen, så hade Elliot ett bra personminne. Vilket var typ ett krav för att klara av en hel del uppdrag. Hur som helst, efter en massa 'hej' och lite småprat slog han sig ner hos dem, på golvet. Pratade om lite allt möjligt. Inget djupt såklart, men ändå. Det var inte tråkigt. De var inte fulla, än åtminstone, så allt var väl lugnt. Han ville självklart hellre vara hos Sebastian. Hela kroppen skrek efter den yngres kroppskontakt, men nej. Låt Sebastian va ifred Elliot. Låt han vara med sina vänner. Stör ej.

Kyle återgick till sin livliga diskussion. Det var sådana livliga diskussioner som Kyle och Seb brukade ha. Ibland var de på samma sida och diskuterade med någon annan, ibland var de på olika sidor och argumenterade mot varandra. Seb ville inflika i diskussionen. Ville backa upp Kyle. Så som han hade gjort så många gånger förut. Men det kändes inte rätt. Skulle Kyle välkomnat det hela? Eller skulle Seb "inkräkta" på deras diskussion?
Han drack upp resten av ölen han hade i sin mugg. Satte sedan ner den, tom, på bordet framför. Tittade på folket som dansade runt på golvet. Trängdes med varandra. Kramades. Någon satt på någon annans axlar.
Okej, nu kände han sig utanför. Och det var ju bara pinsamt och stelt. Skärp dig Seb, var dig själv nu. Han vände blicken åt Kyle och den andra killens håll, la armen kring sin väns axel och drog ett argument.

Elliot satt kvar där en bra stund. Det var ganska trevligt. Lugnt, till skillnad från det mesta andra som pågick runtomkring. Efter ett tag började dock de andras alkoholintag klia. Kroppen började säga ifrån och bli orolig. Det började skava. De var inte aggressiva, inte hotfulla, inte otrevliga. Nej, inget sånt. Däremot började diskussionerna bli mer livliga, samtalstonen lika högre och blickarna lite dimmigare. Vilket visade på åt vilket håll de var påväg. Elliot bestämde sig för att lämna dem innan det blev "för sent", vilket ju lät onödigt dramatiskt. Men nu gnagde det inombords och oavsett om det var dramatiskt eller ej så ville han inte stanna där ute. Inte just då. Nu ville han till Sebastian. Han saknade honom. Redan, japp.
Han drog ut i folkhavet. Att leta efter Sebastian skulle ju vara som att leta efter en nål i en höstack. Eller nej, nålen Sebastian var ju bättre än allt det där andra böset(herregud Elliot). Dansade ens den yngre? Han kändes inte som en dansperson. Elliot kunde mycket väl vara fel ute men han ändrade letartekniken. Sökte sig mot väggarna och borden istället. Och där, borta i soffan hittade sjuttonåringen vad han sökte. Sebastian, tillsammans med några andra. Han styrde iväg stegen mot soffgruppen. "Hej", hälsade han, väl framme.

Det såg inte ut som att Kyle hade något emot att Seb la sig i. Och Kyle var liksom inte typen som stoppade undan sina känslor för att undvika att såra någon. Kyle var inte som Elliot. Kyle var väl mer som Seb, om man skulle vara helt krass. Vilket kanske var anledningen till att de två hade blivit kallade tvillingparet ett antal gånger. Fast det var ju längesen. Egentligen inte aktuellt att dra upp just då. Inte ens värt att tänka på. Men Seb gjorde det ändå.
Och efter ett tag dök en viss kille med lockigt hår, gröna ögon och fräknar upp. En viss Elliot som såg otroligt söt ut. Sådär söt så att Seb bara ville dra ner honom i knät och kyssa honom. Sådär lite oartigt med tanke på att soffan var proppfull och det skulle bli ännu fullare. Hur som helst så var ju inget av det där möjligt. Nej, tyvärr var det ju inte det. Istället tittade Seb upp på honom, mötte de gröna ögonen, och log.
"Hej", hälsade han. Fingrarna skrek efter kroppskontakt. Bara lite. Snudda vid armen. Handen. Något. Snälla, något. Fast Seb trodde bestämt att det skulle se onaturligt ut så han lät bli. Knäppte ihop händerna i knät för att inte riskera något.
"Tja", hälsade Kyle på Elliot. Såg ännu en gång lite dömande/dryg ut. Vad var hans problem egentligen?