Julens kristall ~ Julkalender ~

Jättebra!

Jättebra!

Bravååååå *applåder* xp

jättebra!

mer D

4 Kapitel speciall :3
Kapitel 7, 21 December
Barnen har nu färdats vid utkanten av De grå landet, men de måste gå till fots för renarna vill inte gå längre.
Kommer barnens mod svika dem? Kommer de svika varandra? Det är

Trädkatten tog ett djupt andetag och tittade på de andra.
"På tre?", frågade han och de andra nickade.
De var nu ett steg ifrån att kliva in i De grå landet, ett enda.
Allting var grått så långt ögat kunde se, inte en enda snöflinga hade fallit här.
"Ett"
De tog varandra i händerna.
"Två"
Greppet hårdnade.
"Tre", sa Trädkatten med en darrande röst.
En liten röst inom honom sa att detta var farligt, men han trängde bort den.
Det handlade inte om var farligt eller inte, något mycket viktigare stod på spel.

Så fort Anne Potters fot steg in på denna terräng kände hon sig lite.. Ledsen inuti.
All snö smälte bort på hennes kläder och blandades med gruset till en brun pöl på marken.
Anne gick i täten, bakom henne var Safir, sen Fellrendión, Choppa, Trädkatten, Hanna, Darkness och sist gick Katniss.
Det knarrade oroande under hennes fötter som om marken skulle ge vika närsomhelst.
Hennes hjärta slog så fort att det kändes som om det skulle bryta sig ut ur bröstkorgen och den vinröda T-shirten klibbade sig mot ryggen.
Efter en stund gick barnen in i en tät dimma, och Anne gick så försiktigt hon kunde för att inte trilla över något, eller någon.
Tanken gav henne rysningar över hela kroppen.
"Är alla kvar?"

Även om Safir var närmast Anne så drunknade nästan hennes ord i tystnaden, i dimman.
Därför framförde hon meddelandet vidare, så som hon brukade göra på dagis.
Viskleken, hette den.
Plötsligt fick Safir en sådan hemlängtan att hon ville gråta, fast innerst inne visste hon att det inte var läge att gråta nu, hon fick inte ge upp.
"Jag orkar inte mer", sa hon ändå, fast rösten var inte hennes.
"Tråkigt för dig", hörde Safir att Choppa sa.
De lyssnar aldrig på dig. De tycker du är svag. Gör dig av med dem, annars så kan du aldrig gå hem.
"Aldrig.. Gå.. Hem..", mumlade Safir.
Rösten hade rätt, de brydde sig inte om henne! De skulle klara sig bättre utan henne..
Nej, du klarar dig bättre utan DEM!
NEJ!
NEJ NEJ.
Safir ruskade på huvudet.
"Lyssna inte på dimman!", ropade hon och hon kunde känna de andras förvånade blickar på henne.
"Om ni hör en röst, lyssna inte på den!"

Choppa lyfte på ögonbrynet.
"Jaha..", mumlade hon och himlade med ögonen.
Visst, dimman skulle prata med mig.
Plötsligt stannade ledet och Choppa slog nästan in i Fellrendións rygg.
"Varför stannade vi för?", fräste hon och la armarna i kors.
Hennes händer hade blivit svettiga av att hålla hand, varför gjorde hon ens det i första taget?
Fellrendión vände sig mot henne och sa med en hög röst så att den skulle höras: "Det är en bro framför oss, men.. Den.. Den är väldigt ostabil"
"Tch", svarade Choppa nonchalant och trängde sig fram.
"Jag går över bron och binder den stadig på andra sidan, okej?"
Det var egentligen ingen fråga.
"VÄNTA!", ropade de andra, men hon var redan halvvägs.

Nästa kapitel kommer efter några kommentarer!

Ohhh, vad spännande! MER KIIIIM NUUUUU

Jättebra! D

Vill. Ha. Mer. NUUU

Kapitel 8, 21/22 December

Först gick allt bra, och darkness_forever kunde nästan pusta ut.
Då hördes ett högt brak och repen på högra sidan slets sönder.
Ett högt skrik som skar igenom Den gråa skogens tystnad flög ur Choppa.
"CHOPPA!", skrek Darkness och tog tag i repet.
Choppas fingrar höll ett krampaktigt tag om den mossiga bron och repen på vänster sida höll på att brytas de med.
"Hjälp mig att dra i repen!", flåsade Darkness tungt och kände hur nervositeten gjorde henne helt svag i armarna.

Katniss Potter visste att hon inte var den starkaste i gruppen precis, men drog och slet med alla sina krafter.
Repet gled ur hennes händer och Choppa tappade greppet med ena handen.
"HJÄLP!", skrek hon och Katniss kände ett par hjälpande händer slutas om hennes.
Safir.
Anne hjälpte också, och nu kunde Choppa lyckades dra sig upp till midjan.
Trädkatten började knyta det vänstra repet så det skulle vara mer stabilt, Hanna hjälpte till att dra med Katniss, Safir och Anne medan Fellrendión försökte hjälpa Choppa upp med en lång gren.

Om Fellrendión skulle ta ett steg till, så skulle hon säkert falla.
Men om hon inte tog ett steg till, så fanns det ingen chans alls att Choppa skulle kunna ta tag i grenen.
"Trädkatten, jag vet att du är upptagen men, så fort Choppa tar tag i grenen, ta tag i mig, okej?"
Trädkatten nickade och ställde sig upp.
Fellrendión tog steget.
"TA TAG!", skrek hon och Choppa tvekade i en sekund, men tog sedan ett stenhårt grepp om grenen.
Fellrendión kände att hon skulle trilla framlänges ner i avgrunden och ta med sig Choppa i fallet, men just när den tanken hade passerat hennes hjärna tog Trädkatten tag i henne och hjälpte att dra upp Choppa.

Choppa sprang snabbt som en iller över bron och just då halkade repet ur Darkness hand och bron föll ner och krossades mot klipporna där nere.
H@nna rös.
"Nu då?", suckade hon.
"Choppa är över, men inte vi"
Och just då kom hon och tänka på en sak.
Tomten hade sagt att när de var i De grå så och var fast, så skulle hon ringa i klockan.
Hon drog upp den ur jackfickan och plingade.
Den guldiga klockan gjorde ett behagligt klirrande ljud.
Hon väntade.
Plötsligt - som från ingenstans - poppade det fram ett vackert gyllene ljus.
"H-hanna, vad gjorde du?", stammade Fell ansträngande men Hanna log avslappnat.
"Tomten gav mig den, och.. Den här.. Ska hjälpa oss med bron"
"Jag är en älva, Tomtens bästa älva. Jag ser att ni behöver hjälp med bron, tur att ni inte försökte gå runt - De gråa vargarna skulle ha attackerat er då. Nåja, jag blir bara glad av att hjälpa mer!", sa ljuset med en vänlig ton, fast Hanna fick kalla kårar när hon pratade om vargarna.
Hon flög fram och tillbaka över bron åtta gånger, och när hon var klar så fanns det ingen rutten bro med hål, utan en majestätisk bro som glittrade i silver.
"Tack!", sa Hanna glatt och älvan skrattade.
"Det var er vänskap som gav mig magin, så egentligen gjorde ni det", sedan försvann hon.
Vänskap..
Det lät väldigt fint.
"Okej, vi måste skynda oss!", skrattade Hanna och sprang över bron.
Det kändes som om att springa på moln.
Hanna log från öra till öra.

Förlåt för lite dåligt kapitel D:
Men det börjar närma sig slutet, så..

Edit: Fy vad orättvis jag är, skriver jättemycket på en person och sen lite på en annan #ondKim