The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Tusen tack!

Har massor av kapitel på vänt nu (har basically skrivit oavbrutet all min vakna tid sen i torsdags) så jag tänker att jag skickar ett till nu direkt...

Kapitel 19
Fullmåne och förvandlingskonst
Januari - Februari 1977

Januari gick snabbt. Snart var det Lilys födelsedag, vilket firades med ett mindre kalas i uppehållsrummet på kvällen den trettionde. Marlene hade, med hjälp av Sirius, förstås, fått en stor tårta levererad direkt från köket, föreställande Lilys ansikte. Det var mest sjätteårselever där, men även några få från övriga årskurser, främst medlemmar i Snigelklubben. Musiken var igång och en härlig atmosfär hade fyllt rummet. Marodörerna höll sig lite i bakgrunden, Sirius bokstavligt talat då han spenderade en halvtimme i ett hörn med sin tunga i Marlenes hals. Inte förrän flera timmar senare, när folk började gå och lägga sig, sökte James upp Lily. Det kändes nästan konstigt. Han hade så gott som beslutat sig för att ge upp ’’Operation få Evans att bli Potter’’, när Remus övertalade honom att försöka en sista gång.

’’Grattis, Evans. Jag… här.’’
Lily vände sig om och log varmt. Det gjorde honom nästan osäker. Han var van vid det klassiska scenariot; Han sa någonting, hon gav en snäsig kommentar, han bjöd ut henne ändå och hon sa nej. Allt annat var utanför hans komfortzon.
’’Vad gulligt av dig, Potter. Tack.’’ Hon tog emot buketten.
’’Jag suger på blommor. Men Remus sa att det var liljor. Jag tyckte det passade.’’
’’Smart kille, den där Remus. Det är liljor, mycket riktigt.’’
James log tillbaka. Han flackade med blicken. Lily blev med ens också osäker. Hans ovanligt artiga beteende var oprövad mark även för henne. James tog en klunk av pumpajuicen han höll i handen och började sedan försiktigt;
’’Jag… öh…’’
’’Vad är det?’’
Han tog ett djupt andetag och kollade upp.
’’Evans, snällasnällasnälla, jag ber dig på mina bara knän. Gå ut med mig en enda gång, så ska jag aldrig mer fråga dig eller besvära dig med varken liljor eller något annat.’’
Lily skrattade.
’’Du förändras visst aldrig, eller hur?’’
’’Är det ett ja?’’
Lily svarade inte, utan betraktade honom med ett leende.
’’Evans?’’ frågade han trevande.
’’Vi säger såhär; Börja kalla mig Lily så ska jag tänka på det.’’
Han satte nästan pumpajuicen i halsen av chock.
’’Va?’’
’’Du hörde mig, Potter.’’ Hon log. ’’Tack för blommorna.’’

Hon vände på klacken för att lämna buketten på sitt rum, och passerade Remus, som stod lutad mot väggen och log mot henne. Han hade iakttagit hela scenen.
’’Bra val, Lily. Du kommer inte ångra dig.’’
’’Vi får väl se’’, svarade hon. ’’Om jag gör det, så är det på ditt samvete.’’
’’Jag kan nog leva med det.’’
Hon log och försvann upp för trappan.

Januari övergick till februari och snart var det fullmåne igen.

Remus vaknade dagen därpå med en skrikande smärta i hela kroppen. Han hade aldrig riktigt vant sig vid lidandet, men det här var värre än vanligt.
’’Godmorgon, snygging’’, hörde han en röst bredvid sig. Han öppnade sina trötta ögon och möttes av en strålande James. Han hade mörka ringar under ögonen, men såg ändå pigg och glad ut.
’’Godmorgon’’, mumlade Remus. ’’Hur ser jag ut?’’
’’Lika vacker som alltid’’, trallade James. Remus sträckte upp en värkande hand och kände sig försiktigt runt i ansiktet. Det ömmade extra mycket när han nådde ögat, och det kändes svullet.
’’James’’, sa han varnande. ’’Hur ser jag ut?’’
’’Du har en blåtira, okej? Skitcoolt ju. Vi måste komma på en bra ursäkt om någon frågar. Jag vet – du hamnade i bråk med jättebläckfisken.’’
Remus suckade bara åt honom.
’’Var är Sirius och Peter?’’
James såg med ens lite allvarligare ut, och han svarade inte direkt.
’’Var är Sirius och Peter?’’ upprepade Remus. James nickade motvilligt mot andra sidan sjukhusflygeln.
Remus reste sig hastigt upp i sängen, trots att hela kroppen protesterade. Han såg att det låg två personer i varsin säng på motsatta sidan av rummet, men inte hur illa det var.
’’Nej!’’ flämtade han. ’’Vad hände?’’
’’Lägg dig ned, Måntand –’’
’’Vad hände, James?’’
’’Lägg dig ned!’’
’’Skadade jag dem?’’
’’Remus John Lupin! Håll käften och lägg dig ned!’’
Remus insåg att han inte skulle få några svar förrän han lydde, så han gjorde som James sa, med en bröstkorg som fortfarande rörde sig hastigt upp och ner av den häftiga andningen.
’’Bra’’, sa James. ’’Hör på – det är ingen fara. Jag fixade det värsta, Madam Pomfrey misstänkte ingenting.’’
’’Det värsta?’’
’’Sirius, men han är okej nu, det är värre för Peter – lyssna på mig!’’
Remus hörde honom inte längre. Hjärtat slog så hårt att han knappt kunde ta in några andra ljud. Paniken spred sig i hela kroppen som ett gift.
James reste sig upp från stolen och gick fram till Remus.
’’Remus, det är lugnt! Det är lugnt!’’ Han lade händerna på Remus axlar. ’’Jag lovar!’’
Han drog stolen lite närmare sängen och satte sig ner igen. Han mumlade ett; ’’Shit, du är lättare att lugna när du är varulv’’, men Remus tog ingen notis om honom.
’’Jag kommer inte ihåg vad som hände!’’ sa han i panik. ’’Jag kommer inte ihåg någonting!’’
’’Jag ska berätta’’, sa James. Han väntade till Remus verkade ha lugnat ner sig lite och kommit in i relativt normal andningsrytm innan han fortsatte; ’’Vi träffade på kentaurerna i skogen, du vet? Och vargen började bete sig hotfullt.’’
Remus älskade hur James alltid var så noga med att säga ’’vargen’’ och inte ’’du’’ när han pratade om Remus under fullmåne. Det var inte han som hade gjort det. Det var vargen.
’’Kentaurerna höjde sina pilar, så Tramptass gick emellan och brottade ner dig för att inte ge dem en anledning att skjuta. Det blev lite bråk, men det är ingen fara nu, han hade bara brutit ett litet ben i armen.’’
’’Bara!?’’
’’Den är redan fixad. Och han har ett rivsår i ansiktet, men jag fixade det så gott jag kunde innan vi kom hit för att Madam Pomfrey inte skulle fråga om det, det syns knappt nu.’’
’’Och Slingersvans?’’
’’Slingersvans… öh, det var ett misstag.’’
’’Vad?’’
’’Vargen trampade på honom. Krossade en ryggkota. Den är också fixad nu.’’
Remus begravde ansiktet i händerna.
’’Helvete'', sa han bara.
’’Lite.’’
’’Är du okej?’’
’’Jag är helt okej. Bara trött. Du då?’’
’’Mm. Samma. Vad skyllde du deras skador på?’’
’’Peter gick i sömnen. Sirius sprang efter honom, snubblade och råkade dra med sig Peter när han föll ner för trappan.’’
’’Smart.’’
’’Ganska, om jag får säga det själv.’’
’’Har ni missat några lektioner?’’
’’Nej, vi har sovmorgon idag. Första lektionen börjar om en och en halv timme. Jag ska försöka få med mig de här två.’’ James nickade åt Sirius och Peter. ’’Madam Pomfrey skulle komma med frukost om tjugo minuter.’’
Dörren öppnades.
’’Hej. Får jag komma in?’’
’’Lily. Hej. Absolut.’’
Lily stängde dörren bakom sig och gick in. Hon var klädd i en stor, vit stickad tröja och svarta mjukisbyxor, och hon hade inget smink. Hennes hår var uppsatt i samma slarviga knut som alltid. James lade märke till att hon, till skillnad från många andra tjejer, var precis lika snygg utan en svart inramning av ögonen och det knallröda läppstiftet som hon alltid brukade ha.
’’Hur mår du?’’
’’Acceptabelt. Trött’’, sa Remus.
Hon satte sig på stolen på andra sidan sängen.
’’Jag ville bara säga hej.’’ Hon vände upp ansiktet och mötte James blick. ’’…och hälsa dina vänner att första lektionen är inställd.’’
’’Hur visste du att vi var här?’’ frågade James.
’’Åh, kom igen. Var hade ni annars varit?’’
’’Sant.’’
’’Var är Pettigrew och Black?’’
James nickade mot deras sängar. Hon kollade frågande på honom.
’’Vad har hänt?’’
’’Peter går i sömnen.’’
’’Jag fattar inte hur det leder till två personer i sjukhussängar.’’
’’Sirius sprang efter honom och snubblade. I trappan. På Peter.’’
’’Ah. Bra jobbat. Är de okej?’’
’’De är okej. Sirius bröt armen och Peter krossade en ryggkota, men det är bra nu. En fantastisk kvinna, den där Pomfrey.’’
Lily log. James log tillbaka. Remus kollade från den ene till den andre, upprepade gånger. Han var väldigt osäker på om det pågick någon typ av speciellt ögonblick eller om de bara utbytte ett vanligt leende, men Lily reste snabbt på sig och han bestämde sig för att han hade inbillat sig.
’’Tja. Krya på dig, Remus. Vi ses sen, Potter.’’
Hon vände sig om för att gå.
James samlade mod till sig och ropade efter henne;
’’James’’, sa han bara.
’’Va?’’ Hon snurrade runt igen.
’’Du bad mig att kalla dig Lily.’’
Hon kollade på honom med ett frågande leende.
’’Vad försöker du säga?’’
’’Om jag nu ska börja kalla dig Lily så tänkte jag bara börja med att informera dig om att jag heter James.’’
Lily fortsatte att betrakta honom i några ögonblick, innan hon ryckte på axlarna och lade armarna i kors, fortfarande med ett leende på läpparna.
’’Okej. Vi ses sen, James.’’
Hon lämnade sjukhusflygeln. Remus kollade glatt på James, som böjde fram huvudet och begravde ansiktet i hans axel.
’’Vad är det, Tagghorn? Det gick ju jättebra!’’
’’Jag lät som en idiot.’’
’’Det gjorde du inte alls. Sluta. Varför har du blivit så osäker, plötsligt? För bara några månader sedan började du planera ert bröllop så fort hon tilltalade dig frivilligt.’’
’’Jag vet, men –’’
Han reste på sig och rätade på ryggen igen. ’’Det är inget skämt längre. Det har aldrig varit det egentligen, men nu - jag är kär, Remus. Jätte-jävla-kär.’’
’’Tja, jag är jätte-jävla-glad för din skull. Och för Lilys. Inte många tjejer får chansen till en så fantastisk kille. Hon kommer inse det snart.’’
James såg lite uppmuntrad ut av de orden, men han hann inte säga någonting innan de hörde någon prata på andra sidan rummet;
’’Godmorgon, mina älsklingar.’’
’’Godmorgon, Tramptass. Hur känns armen?’’
’’Som ny.’’ Sirius reste sig långsamt upp och gick fram till Remus säng, och slog sig ned på stolen där Lily nyss suttit.
’’Förlåt, Sirius’’, sa Remus. ’’Jag är så, så ledsen –’’
Sirius viftade bara bort honom medan han gäspade.
’’Bara glöm det, Lupin. Det är inget att tala om.’’
Remus öppnade munnen för att säga något mer, men Sirius tillade varnande;
’’Fortsätter du så förhäxar jag dig.’’
Remus stängde munnen lika snabbt.
’’Vi börjar snart, va?’’ fortsatte Sirius och vände sig mot James istället.
’’Första lektionen är inställd’’, log James till svar. ’’Och det var dubbeltimme. Så nej. Vi har inga lektioner förrän efter lunch.’’
’’Jaha. Härligt. Måntand, är du okej?’’
’’Jag är bara trött.’’
’’Du har inte ont?’’
’’Jo. Överallt.’’
’’Inte bara trött alltså.’’
Remus svarade inte utan skakade bara på huvudet som svar.
’’Vi ska lämna dig i fred’’, sa Sirius med en gäspning. ’’Var är Pomfrey? Jag vill härifrån nu.’’

Två dagar senare satt de allihop på lektionen i Förvandlingskonst. Peter och Sirius var fullt återställda, men Remus hade fortfarande knappt fått en blund sedan fullmånen.
’’Ni ska få tillbaka era uppsatser’’, sa McGonagall och började gå längs med första raden med en bunt papper i händerna. ’’Ert betyg står längst upp i högra hörnet. Jag var nöjd med er, nästan allihop fick godkänt.’’
’’Helvete’’, svor Remus tyst och begravde ansiktet i händerna. ’’Jag glömde att göra den.’’
’’Jag vet’’, viskade James oberört. Remus kollade förvirrat upp på honom, men James mötte inte hans blick.
’’Vad…?’’ började han, men han blev avbruten av att McGonagall lade ner ett papper rakt under näsan på honom.
’’Mycket bra, Mr Lupin’’, sa hon och log. Han kollade på pappret i några sekunder. Ett stort, rött ’’U’’ lyste i högra hörnet.
’’Men jag…’’
James trampade honom hårt på foten under bordet. McGonagall märkte ingenting, utan fortsatte och vände blicken mot James.
’’Jag fick inte in något från dig, Mr Potter.’’
’’Förlåt, professorn. Jag glömde.’’
McGonagall suckade.
’’Du vet att jag måste ge dig kvarsittning, Potter.’’
’’Jag vet, professorn.’’
’’Torsdag klockan fem. Mitt kontor.’’ Han nickade och hon gick vidare.
Remus kollade på James, men fick fortfarande ingen ögonkontakt med honom.
Ett sorl hade utbrutit i klassrummet när uppsatserna var utdelade. Folk diskuterade sina betyg och jämförde. McGonagall klappade med händerna och det blev tyst igen.
’’Väl gjort, allihop. Gå på lunch nu.’’

De hade knappt hunnit ut i korridoren innan Remus kastat sig över James och slängt armarna om honom.
’’James Potter, jag älskar dig, du vet det väl?’’
’’Jag hade mina misstankar, men kul att höra’’, flinade James.
Remus släppte taget om honom och kollade på uppsatsen med stora ögon.
’’Jag kan inte fatta att du gjorde det här för mig.’’
’’Inget att tala om’’, sa James medan de började gå mot klassrummet för Trolldryckskonst.
’’Varför…?’’
’’Jag vet att du inte har sovit ett skit. Läxor var det sista du behövde.’’
’’Men du fick kvarsittning…’’
’’Knappast första gången.’’
’’Jag vet, men ändå… du har ju quidditchträning på torsdag!’’
’’Tror du McGonagall skulle ge mig kvarsittning samtidigt som quidditchträningen?’’ sa James med en suck. ’’Träningen är inte förrän sju.’’
’’Tja, jag vet inte vad jag ska säga. Tack. Jag är skyldig dig en tjänst.’’
’’Du behöver inte säga någonting. Dock skulle jag uppskatta hjälp med trollkonsthistorian.’’
Remus log.
’’Det skulle vara en ära.’’

SÅ EXTREMT BRA!

SUPERDUPERBRA!! Hela kapitlet handlade om Remus och jag ÄLSKADE det.

Jättebra att du kom med lite detaljer om fullmånen, och det där med läxan var så gulligt ♥

Skulle kunna leva på ett sånt här kapitel i flera dagar, så perfekt var det. ♥

Kättejätteultramegaazum bäst

Älskade biten med fullmånen ♥

Så underbartsuperjätteduperotroligt bra kapitel! Att det handlar mycket om Remus är ju underbart! Det är få fanfictions jag har läst som är såhär bra! ♥

Detta är så grymt bra!Jämför dig med J.K Rowling ♥
Men i första kapitlet skriver James till Remus att dom ska börja sjätte året.Men Sirius fyller 17 samma år..Då borde han ju gå i sjunde årskursen + i ett annat kapitel står det: Femteårseleverna skulle inte patrullera så Remus var ledig.
Men :O Gick dom inte i sjätte årskursen ?xD
♥

P.S: Du är så extremsuperdupermegamugglishyperunderbart bra på att skriva!Älskar sättet du får fram karaktärerna ♥_♥

Jag kan i alla fall svara på en av dina frågor. Man måste ju ha fyllt 11 när man börjar på Hogwarts. Det räcker inte med att börja året man fyller 11, man måste ha fyllt 11 innan Hogwartsexpressen avgår. Detta gör att de som fyller 11 efter den första september helt enkelt får vänta till nästa år.

Så Sirius är född 1959, medan de andra är födda 1960. På samma sätt är Hermione (som fyller år i mitten av september) född 1979 medan Harry och Ron är födda 1980.

Det där med femteårselevernas patrullering tror jag bara är en felskrivning. De går sjätte årskursen.

Just det, glömde bort den regeln.♥

Tack för komplimangerna! ♥ Helt riktigt, Sirius hade inte fyllt elva 1 september 1970, och började därför med James, Remus och Peter (födda 1960) året därefter, 71. Det andra var en felskrivning... ändrat nu Det slank in ett ''inte'', det skulle stå att det VAR femteårselevernas tur...

Kommer hem efter en lång och rolig och väldigt uttröttande helg och finner att jag har tre kapitel att läsa! Det gjorde den här dagen bara bättre! För den här ff:en är bäst!

Älskar allt! ♥