~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Hon hade tagit lite tid på sig att svara men ett stramt "okej" kom tillslut från Arya och Erik andades ut. Han var medveten om att Freja hade rätt kring att de behövde vara flera. Inte bara för Osianernas skull utan även på grund utav Razoo. "Vi samlar ihop oss och sedan beger vi oss." sade Erik. Freja och Wilheim höll med och de började göra iordning sina hataris medan Erik började plocka ihop sakerna som låg på marken. Det tog inte många minuter innan de alla var redo att resa. "Frigga." Eriks hatari sjönk till marken och han besteg henne. "Vi måste ta oss förbi Razoo och..." Ja vad skulle de kalla den nyfunna honan?" "Razkull." sade Freja bestämt som svar på Eriks outtalade fråga, "hon har en vit markering i pannan, ser nästan ut som formen av en skalle." fortsatte Freja och Erik nickade återigen. "Vi måste ta oss förbi Razoo och Razkull. Över floden, genom Östra Ingenmansland och sedan förbi gränsen in till Öst. Det är en halv dags ritt härifrån och miljön kommer skifta avsevärt." Erik talade med ganska bred kunskap om det hela, han var förvisso en Nordman, en Letoyan, en person som levde vid den fysiska handlingen mer än ord. Men han hade haft många år av studier under höga utbildare med mycket läsmaterial till sitt förfogande. Tidigare plan hade varit att han tillsammans med Briañna skulle ha hand om förvaltningen kring det mer akademiska och vetenskapliga i Leetára - det Nordiska Kungariket. "Är alla med på det?" Freja nickade handfast, Wilheim gjorde inget. Erik vände sin uppmärksamhet till Arya. "Redo att fortsätta äventyret?" frågade han något mjukare. 1 sep, 2017 17:55 |
Kallamina
Elev |
Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya hade inte så mycket saker att plocka ihop. Eftersom hon knappt hunnit vakna innan hon och Erik hört Frejas vrål var det enbart några smycken hon satte i öronen och om halsen som behövde tas om hand. Under tiden de andra tre gjorde sig redo att resa satte hon upp sitt långa hår i en hård tofs med två flätor i och satt upp på Daya. Då håret var åtdraget syntes det djupa ärret Channa givit henne tjugosju år tidigare mycket tydligt. När Arya satt på Dayas rygg drog hon försiktigt med fingrarna över det igen. Det hemska barndomsminnet gav henne kalla kårar. Då Erik, Freja och general Nordman samlat ihop sina saker och suttit upp på sina hataris kunde Arya inte låta bli att känna sig väldigt ynklig vid sidan av dem. Deras riddjur var minst dubbelt så stora som Daya och deras höfter var i samma höjd som Aryas huvud. Något förlägen höll hon sig lite i bakgrunden medan de talade för att storleks skillnadena inte skulle märkas av så tydligt. "Vi måste ta oss förbi Razoo och..." "Razkull. Hon har en vit markering i pannan, ser nästan ut som formen av en skalle." "Razkhopadee, hade väl passat bättre..." tänkte Arya för sig själv men sade inte emot Frejas förslag. Det Gammal Garudiska ordet för skalle, khopadee, var det ord som de flesta Garudier hade använt. Men nu var Arya inte längre i sällskap med några andra Garudier och kände sig tvungen att rätta sig efter vad Letoyanerna var vana vid. Arya suckade. För första gången under hela resan saknade hon Söder och dess befolkning. Den tiden det bara varit hon och Erik hade hon knappt känt någon hemlängtan, det hade varit enklare då tyckte hon. Att Erik var Letoyan hade hon inte tänkt på så mycket och det hade aldrig kommit något tillfälle då hon måste rätta sig till vad han var van vid. Men redan efter den korta stunden med Freja och general Nordman kändes allt det annorlunda. "Vi måste ta oss förbi Razoo och Razkull. Över floden, genom Östra Ingenmansland och sedan förbi gränsen in till Öst. Det är en halv dags ritt härifrån och miljön kommer skifta avsevärt." Arya lyssnade noga till Eriks ord. Själv kunde hon ytterst lite om miljön och rikena bortanför Söder. Fram tills nu hade hon aldrig varit längre bort än slagfältet under Det Röda Kriget och den utbildning hon fått -och senare också valt- hade mest handlat om historia, Gammal Garudiska, botanik, den Garudiska tron, musik och dans samt den utbildning i disciplin, uppförande och regler som krävdes av en Söderlänsk prinsessa. "Är alla med på det?" Freja nickade, Nordman gjorde ingenting. Erik vände sig till Arya. "Redo att fortsätta äventyret?" frågade han henne. Arya tittade upp och mötte hans blick samtidigt som hon tog ner handen från ärret över örat och nickade som svar. Då de smackade på hästarna och började trava iväg såg Arya noga till att hålla sig bakom Freja och den andra generalen. Hon litade fortfarande inte tillräckligt mycket på dem för att våga vända ryggen till och inte heller ville hon att de hela tiden skulle se hur liten hon och hennes häst var. Istället red hon vid Eriks högra sida, en liten bit bakom de andra. Hon sade inte ett ord under hela färden mot floden. Istället satt hon tyst på Dayas rygg och tänkte igenom allt som hänt och det som skulle hända. Orolighets rynkan i hennes panna hade ganska snart kommit tillbaka när hennes tankar funderat kring Öst och Priyanka. Båda sakerna skrämde henne, även om hon inte ville erkänna det. Hatet som Osianer och Garudier hyste för varandra var värre än det Garudier och Letoyaner hade för varann. Aryas oro var att hennes närvaro i Öst inte bara skulle vara farligt för henne själv, utan även för Erik och de andra. Att Osianerna skulle se deras band till henne som ett hot eller förolämpning var en stor risk. Tanken på att Priyanka var den som sänts ut för att hämta tillbaka Arya till Söder var också mycket skrämmande. Det betydde att kungen och drottningen av Söder litade på henne vilket gav generalen frihet till nästan vad som helst. Hon skulle kunna döda Arya och skylla på Letoyanerna, vilket kunde resultera i krig, eller så kunde hon skylla på Osianerna vilket även det skulle kunna resultera i krig och hon skulle också kunna påstå att de aldrig funnit henne vilket antagligen skulle sluta med att Norr anklagades hennes kidnappning och krig skulle bryta ut. Inte nog med att riskerna för ett krig skulle vara stor i och med Aryas död, om Erik eller någon annan skulle försöka skydda henne skulle Priyanka inte tveka med att skada eller döda dem också, det var något som var säkert. Arya suckade. Läget såg ganska mörkt ut i Arya huvud. När sällskapet kom fram till floden fanns inte monstret på andra sidan. Men stora, färska spår efter varelsens fötter och svans syntes tydligt på andra sidan. Risken för att någon utav varelserna skulle vara i närheten var mycket stor. Enligt Aryas bedömning skulle det inte bli något större problem att ta sig över floden skulle, även om Daya och Arya var mycket små och antagligen skulle bli genomblöta efteråt. Väl på andra sidan kunde det dock uppstå problem eftersom de nu inte visste var bestarna var. Arya vände sig till Erik och de båda andra och yttrade sina första ord sedan starten på resan; "Så, vad gör vi nu?" 2 sep, 2017 13:28 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik tittade på Arya, sedan runt omkring. Spår från den ena väldiga besten var synliga, men inte mycket mer än så. Inga laglösa eller bannlysta kunde skymtas. "Vi måste korsa vattnet..." sade han med eftertanke och försökte se ifall där fanns något som kunde ge honom någon som helst indikation till huruvida Razoo eller Razkull var i närområdet. Freja kom ridandes upp till hans sida. "Razkull vaktar nog deras bo," hon pekade upp mot flodens riktning, "där borta." "Då är Razoo i närheten av det..." sade Erik fundersamt. Han övervägde för en stund om de skulle fortsätta än lite längre upp längs floden i motsatt riktning. Men, det var också ett riskabelt val. Desto längre från Razoo och Razkull, desto fler laglösa förmodligen. "Vi måste försöka korsa här. Även om det betyder att Aryas häst kommer behöva simma över den djupaste delen." Erik vände sin uppmärksamhet till henne, "du kan sitta upp med mig och låta Daya simma bredvid, det är starka strömmar och det vore inte rättvist att låta henne bära upp även dig..." Erik försökte säga det hela på ett så välmenande och trevligt sätt som möjligt. Arya var trots allt otroligt lätt men strömmarna var förrädiska och vattnet ett lurigt fenomen som skulle sluka allt de kunde. Spoiler: Tryck här för att visa! 6 sep, 2017 18:42 |
Kallamina
Elev |
Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
"Vi måste försöka korsa här. Även om det betyder att Aryas häst kommer behöva simma över den djupaste delen. Du kan sitta upp med mig och låta Daya simma bredvid, det är starka strömmar och det vore inte rättvist att låta henne bära upp även dig..." Arya kände sig återigen väldigt ynklig efter Eriks ord. Hon visste att han endast menade väl men att ständigt påminnas om hur liten och svag hon och hennes häst var gjorde henne lite irriterad. Och hon var även något rädd för att sitta upp på någon av de ståtliga hatarisarna. Även om hon hade Erik att hålla sig i. Hon skakade på huvudet. "Daya är starkare än hon ser ut. Hon klarar av det." Arya såg inte på Erik eller någon av de andra Letoyanerna när hon talade. Hon ville inte att någon av dem skulle veta om hennes sinnestämmning. Spoiler: Tryck här för att visa! 6 sep, 2017 19:39 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik tittade på Arya, hon reagerade på det sätt han hade hoppats att hon inte skulle göra. Han försökte söka hennes blick men hon tittade inte på någon av dem, ett dåligt tecken. "Arya, jag menar inte att Daya inte klarar av det, jag tänkte mer... Att vi har långt att rida, att låta henne kämpa när det inte behövs, är, inte snällt mot henne... Men jag vet att Daya är stark, hon har hängt med Frigga länge nu." sade han med ett leende och klappade hårt Frigga på halsen. Hon frustade uppskattande. "Men, om du säger så så gör vi så. Ska vi korsa?" Erik ville inte bråka, eller sätta Arya i kläm. Innerst inne funderade han på om hon kände sig obekväm med de nordiska hästdjuren? De var trots allt av säregen sort. En gigantisk sort med strikta egna personligheter. Men, Frigga hade inget emot Arya eller Daya. 6 sep, 2017 20:22 |
Kallamina
Elev |
Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya såg inte på Erik medan han pratade. Inte heller svarade hon honom efteråt. Hon satt bara tyst och klappade Daya mjukt på halsen. Hon ville inte starta någon diskussion eller dra ut på deras tid. Det var en lättnad när Erik tycktes tänka i samma banor. "Ska vi korsa?" Arya nickade till svar och sällskapet tog sig närmare flodkanten. Freja och Nordman gick över först. Därefter Erik, sist Arya. Då det blev Aryas tur drog hon sig lite för att gå i det kalla vattnet. Visst kunde hon simma men det var inget hon gjorde frivilligt i starka, kalla floddrag. Daya verkade tänkta samma tankar då hon oroligt stampade i marken efter att Erik och Frigga gått i. "To haan, koee khatara nahin, achchhee ladakee hai." ("Så ja, det är ingen fara, duktig flicka." ) viskade Arya i sin hästs öra och smackade försiktigt på märren. Daya klev långsamt och något motvilligt ner i vattnet. I början gick allt bra, även om vattnet var kallt hade de inga problem att hålla jämt tempo med hatarisarna. Men så snart de kom ut på djupare vatten där strömmarna blev starkare blev det svårare. För hästen var det inga problem att simma, men för Arya var det nästan omöjligt att hålla sig kvar på hästryggen. Flera gånger var hon nära att ryckas av tack vare de starka strömmarna. Flera gånger fick hon kallsupar och vatten över huvudet. Halvvägs över floden och på det nästan djupaste stället i vattnet tappade till sist Arya taget om Dayas man och rycktes av hästen ner i vattnet. Då hon inte varit beredd på det plötsliga rycket drogs hon också en liten bit ifrån sällskapet. En hög svordom på Gammal Garudiska hördes från hennes mun innan huvudet försvann ner under vatten ytan. Spoiler: Tryck här för att visa! 7 sep, 2017 08:08 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Freja och Wilheim hade korsat floden och Erik hade precis börjat komma upp på det lite grundare när han vred sig om enbart för att skåda Daya kämpande lite mot strömmarna utan Arya på sin rygg. "Arya?!" Han kände en panik sprida sig med samma hast som blixtarna hade att komma ner från himlen till jorden. Han såg sig omkring för att försöka se henne men han kunde inte skymta henne. Freja hade satt av mot Daya och fått fatt i hästen tyglar för att dra men Daya tyckte uppenbarligen inte om Freja då hon slet sig och frustade ilsket mot Freja. "Arya?!" ropade Erik medan han vände om och färdades i riktning med strömmen. Då såg han hennes huvud komma upp över ytan, "Arya!" Briañna - Palatset Letiania, Norr: Det var kyligt i luften, hon längtade innerligt efter att vintertiden skulle komma med sina fulla krafter och fallande snö. Det var kallt, ja. Det var hårt, ja. Men, det var vackert och den tid på året som Letoyanerna frodades i när andra skulle förgås uppe i norr. Det var Norrs tid, nordlingarnas tid. Hennes folks tid. En ljuvligt hård tid som förvandlade allt. Visst, de hade snö året runt uppe i Norr, men endast under vintern kom den och täckte allt som fanns. Briañna suckade och återvände till skrivbordet där flertalet rullar av uråldriga skrifter låg på hög i sällskap utav bläck och fjäderpenna. "Prinsessan," Briañna vände sig till den undervisande mannen, "skulle du vilja vara så vänlig och fokusera?" Briañna rodnade lätt om kinderna. "Jag ber om ursäkt." sade hon och satte sig vid skrivbordet igen medan mannen återgick till den svarta tavlan där han skrev med en krita av kalk. Men Briañna kunde inte fokusera, hon tänkte på Erik. Vart var han? Vem var han med? Hur mådde han? Hade han förstått att hon ville varna honom tidigare? Leea, Tovenaar för den kungliga släkten i Norr, kom oinbjuden slingrande bland hennes tankar. Briañna hade lovat sig själv att aldrig gå för att möta henne igen, aldrig be om hennes hjälp. Men nu när dagarna börjat passera var det lockande att få kontakt med Erik igen. Hon ville helst bara veta att han var säker. "Prinsessan Briañna!" Briañna hoppade till, "Va? Ja, ja jag lyssnar." sade hon med förvånad och pipig röst. "Det gör ni uppenbarligen inte ers höghet." sade mannen som var klädd i en grå rock medan han suckade och gnuggade sina ögonbryn frustrerat. "Förlåt, jag, har inte huvudet med mig idag..." mumlade hon lite genant. "Uppenbarligen. Kanske ska vi ta vid imorgon istället? När ni fått er lite vila och kan fokusera?" Briañna suckade, "Kanske det..." "Prinsessan... Detta är viktiga saker. Att ha kunskap kring Bayrios, kring de olika stammar, ätter och landskapsgränserna har stor betydelse för din framtida plats kring tronen och ledningen av riket." Briañna nickade, hon visste att mannen, Algot var hans namn, hade rätt. "Jag ber om ursäkt, men ja, vi tar vid imorgon igen. Om ni ursäktar." Briañna reste sig upp och lämnade tornrummet som var hennes studiesal. Hela vägen genom slottet kände hon sig iakttagen och följd. Hon visste att känslan var sanningsenlig. Hon hade skymtat Rok i skrymslen, mörka korridorer och dörrglipor vart hon än drog fram. Att hennes egna moder hade en vakt som följde efter henne var ett störningsmoment, en irritation. men, hon lät det vara. Det fanns inget hon kunde göra åt att Rok följde henne vart hon än bar hän. Men, att han gjorde det i hemlighet var lite väl störande. Så Briañna stannade upp och vände sig om. "Rok." sade hon och lade armarna i kors över sin blygsamma byst. "Rok jag vet att du är där." fortsatte hon med sträng stämma, "kom fram nu." Efter ett par sekunder klev en skamsen Rok fram med huvudet hållit lågt och armarna dinglandes vid sidorna. "Jag vet att du följer efter mig." Rok försökte titta bort från Briañna, "kan du inte göra mig sällskap istället?" fortsatte hon med genast mjukare röst medan armarna sjönk till en mer kunglig hållning med händerna knäppta framför henne. Rok nickade och kom fram till henne. De hade vandrat runt i slottet ett tag, de sade inget, hälsade på tjänare och tjänarinnor. Pigor och betjänter. Briañna snodde med sig två nybakta bullar från köket, en till henne själv och en till Rok. Rok hade svalt den i en munfull. De spatserade nu ut genom bakgårdens port, mot stallar, paddockar, hagar och lador som tillhörde palatset och kungafamiljen. "Jag oroar mig för Erik..." sade Briañna med blicken fäst framåt medan Rok gick svajande vid hennes sida. Hans breda gestalt bredvid hennes nätta fick folk att haja till och stirra en sekund innan de återgick till sina sysslor. "Jag hoppas han är okej, välbehållen... Jag vill inte ens fundera på vad han utstår där ute..." Briañna såg mot fjärran och Rok stod stillsam bredvid henne. Briañna fann att Rok var gott sällskap för henne. Han talade sällan, var ganska stillsam av sig och ingen annan vågade störa henne när han var bredvid. Det var skönt med lite tid utan frågor, utan hälsningar och bugande. Bara få strosa runt gårdsplanen, bland stallar och hagar. Få sitta på en bänk utanför en utav de fyra ladorna och bara titta på hur andra arbetade, skrattade, diskuterade och promenerade förbi. "Du vet, ibland känner jag mig ensam när Erik inte är här." Briañna tittade upp på Rok som stod bredvid henne. Han tittade ner på henne med ett halvt, konstigt, leende. "Har du någon du saknar?" "Bror." "Har du en bror?" Det kom som en mindre chock för Briañna först. "Hmm." brummade han med en nick, "länge sen, Hok. Död nu. Slagen i kamp." sade Rok som om han talade om att snön föll på vintern och smälte på sommaren. Briañna förstod att Rok hade sitt egna sätt, men det var så kallt och distanserat. "Kände du honom väl? Hur gammal var han?" "Lite. 19 i döden." "Åh, jag är ledsen Rok, hur gammal var du?" "10. Mamma gråta." "Din mor grät över din bror?" "Nej, mamma gråta så Hok ta vapen och slogs med mannen som får henne att gråta." Briañna suckade och kände en tyngd i sitt bröst över Roks berättelse. Han hade genomlidit mycket. Men hon undrade hur världen tedde sig i Roks ögon, via Rok såg världen förmodligen väldigt annorlunda ut jämfört med hennes egna synsätt. Solen började sänka sig, det var eftermiddag och Briañna kände ett tvång att återvända till insidan utav palatset för att försöka ta tag i några av hennes sysslor. I korgen vid hennes säng låg en filt, halvt färdigstickade. Den skulle blivit en gåva till Erik men nu visste hon inte vad hon skulle göra med den. Det lockade inte att arbeta på den, men samtidigt var det som om det skulle ge henne sinnesro att få arbeta på den. Som om Erik bara var på en resa och skulle återvända hem igen. "Rok, vi måste gå in nu..." Rok nickade och Briañna reste sig från bänken. De gick över gårdsplanen och trädde in genom portarna igen. Atmosfären i palatset var annorlunda. Som om något hade förändrats men samtidigt tycktes allt vara precis som vanligt. Inget viskande skvaller gick att höra, alla skötte sina sysslor precis som de skulle men samtidigt fanns där något och Briañna var inte ensam om att känna det. Rok var på sin vakt, hans stans hade ändrats, hans hållning och sättet hans ögon rörde sig, sökande, hade också förändrats. "Brii..." sade han, hans smeknamn på henne sedan hon var ett litet barn då han hade svårigheter med hennes långa namn. Briañna nickade och gick långsamt framåt medan Rok tätt, tätt inpå. Men, inget hände. Ingen trädde fram, inget konstigt ljud eller några hastiga rörelser. Inga gestalter i sikte. "Rok..?" "Framåt." Rok nickade mot trapporna och Briañna började bestiga dem, trapporna upp till sitt rum. Väl framme vid dörren kontrollerade Rok rummet med Briañna inne i det. Han nickade och gick ut i hallen. Dörren stängdes och hon var ensam. Känslan var borta och atmosfären kändes som vanligt igen. "Underligt... Jag kunde svära på..." muttrade Briañna för sig själv medan hon gick bort till sin stora säng, kröp upp i den och drog upp korgen med stickningen. Tovenaaren Leea - Palatset Letiania, Norr: "Så, du har en egen vakt nu..." muttrade Leea och drog med händerna över benknotorna på det runda bordet täckt med en svart duk. Hon drog ett djupt andetag och hennes fulla sinne återvände till henne. Själavandringar kunde inte bara ske mellan två människor. Leea hade kunskapen om frisjälavandring. Att låta själen vandra mellan olika varelser oavsett dessas natur, form eller egna själastatus. "Jag hoppas för din skull att han är lika stark som han ser ut..." Leea hade övertagit en liten spindel i ett utav palatsets hörnen. Bevakat Briañna efter att hon hade haft en tvetydig vision samma dag, tidigare på morgonen. Hon var osäker på om Briañna var den i fara eller om hon skulle skapa faran, andarna hade varit onådiga kring detaljer. "Bara för att jag missade det sjätte offret i Nyanda ritualen igår... Inte mitt fel att jag har begränsat med tillgångar..." hon frustade och pustade. Men hon hade gett Erik ett löfte för några år sedan, att alltid beskydda och bevara Briañna från allt ont. Varför Erik fått henne att avlägga ett sådant löfte var hon osäker kring men kanske hade han en föraning om något i framtiden. Det var inte helt osannolikt. "Mest sannolikt är väl att hon är hans enda syster." Leea rensade upp på bordet och återlämnade benknotorna till deras rättmätiga platser. Det kokade i kitteln över elden och luften i rummet var tung från dofter, rök, rökelse och en betungande själslig atmosfär. Men det var annorlunda för Leea gentemot en vanlig mänsklig varelse. Leea hörde vad de betungande, tryckande, själarna viskade, tisslade och tasslade om. De kom med visioner i hennes sömn, gav henne insikt i framtid och nutid. De var lika mycket en del av hennes vardagliga liv som den vanliga luften utanför hennes boning var för resterande mänsklig befolkning. Det stack i hennes bakhuvud, "Vem där?" Leea lutade sig tillbaka och lät ögonen slutas. Hon klev över gränsen mellan de dödliga och de odödliga. Mellan livet och döden på andra sidan. Andarna flög mot henne och trängdes fram medan de utspelade ett skådespel för henne. En form av rituell dans innan en vision skulle uppenbara sig. "Erik. Yllwer. Blod. Öst. Garudier. Razoo. Flodkorsning. Osianer..." Leea slukade visionerna och upprepade orden som trycktes in i hennes synfält. Hon såg glimtar och ögonblick från något som skett, något som sker eller något som kommer att ske. När andarna släppte henne och hon kunde vandra tillbaka till det levande riket genom att korsa gränsen kom enbart en tanke till henne. "Erik är vid liv och välbehållen. Men, med stor ilska..." Leea log på ett sätt som kunde te sig som hånfullt, men det var ett leende av vinst. Erik var vid liv och han skulle möta något som skulle förändra hela spelet... Spoiler: Tryck här för att visa! 7 sep, 2017 09:18
Detta inlägg ändrades senast 2017-09-10 kl. 17:39
|
Kallamina
Elev |
Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Strömmen drog Arya i sidled en liten bit bort från Daya tills hon fick kontroll över vad som hände. Snabbt tog hon ett par simtag under vattnet och drog sig ur draget som ryckt med henne. Eftersom hon inte varit beredd på vad som skulle hända hade hon inte heller haft tid att hämta andan innan, därför kände Arya ganska snart hur hennes lungor protesterade mot simmandet. Hon ville även veta var någonstans i floden hon befann sig och hur långt ifrån Letoyanerna hon kommit. Därför sparkade hon uppåt mot ytan igen och stack upp huvudet över vattnet. Som tur var hade hon inte kommit särskilt långt ifrån de andra eller flodkanten. Hon hade lite mindre än halva vägen kvar och sista biten var inte mycket grundare och inte alls lika strömt. "Arya!" Arya vände huvudet mot Erik som ropat efter henne. "Va?" Ropade hon tillbaka samtidigt som hon lugnt började simma med vana och snabba simtag upp mot strandkanten. I ögonvrån kunde hon se hur Daya tog sig genomblöt upp på torra land. Spoiler: Tryck här för att visa! 7 sep, 2017 16:03 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik stirrade på Arya som tyckte sig till synes vara lugn när hon kom upp ur vattnet. Rrik kunde inte hålla tillbaka leendet som spred sig över hans läppar då han red fram till henne. Han tittade ner på henne med glada ögon, "Ja, hade du suttit här upp" han klappade framför sig på Frigga, "så hade du inte varit dränkt i vatten utan min famn istället." sade han, men han såg samtidigt till att se efter så hon var oskadd. Vilket hon verkade vara. Han fann henne nästan gullig där hon guppade upp och ner i vattnet men han hölls sig för att le allt för brett då han inte ville göra henne upprörd, eller få henne att tro att han var skadeglad. Han bara såg det komiska i att Arya ibland kanske var lite för envis och enveten för sitt egna bästa. Han höll fram handen mot henne då de var i snarlik höjd med varandra, hans höft vid hennes huvud ungefär, medan han hade talat. Spoiler: Tryck här för att visa! 7 sep, 2017 17:10 |
Kallamina
Elev |
Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya blängde surmulet på Erik under tiden han pratade. Hon kände sig något förnedrad när det blev så tydligt att hon gjort fel i att inte sitta upp på Frigga. Uttrycket i hennes ansikte såg nästan komiskt ut i situationen. Som ett litet barn som tillrättavisats men vägrade acceptera att den handlat fel. Hon tittade på Eriks hand och på stället han visat att hon kunde suttit upp på. Trotts att hon skämdes över situationen var hon alldeles för stolt för att vika sig och medge att hennes tidigare val inte varit det smartaste. Dessutom var hon fortfarande något rädd för att sitta upp någon av hatarisarna. Så därför tog hon ett simtag bort från Erik och sade; "Kanske det. Eller så hade jag dragit ner dig också och vi båda hade blivit blöta." Sedan simmade hon envist den sista biten till flodkanten själv, utan att ta Eriks hand. Sista biten vadade hon, då den var för grund för att simma. Väl uppe på land klistrade sig sarins tunga, blöta sidentyg mot hennes kropp som ett extra skinn och gjorde det otroligt svårt för henne att gå och röra på sig. Irriterat drog Arya av sig det övre tyget som suttit fast i den långa kjolen, över magen och hängt en bit över hennes rygg. Gåshud spred sig över hennes kropp då magen och ryggen blottades. Hon kramade ur vattnet ur tyget och hängde det sedan över Dayas rygg. Därefter gjorde hon det samma med sitt långa hår och en liten bit av kjolen hon hade på sig. 8 sep, 2017 09:56 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Du får inte svara på den här tråden.