Prs tippest & JustAFriend

----(Vi fortsätter resandet i tiden, skutt skutt)----

Elliot slog upp ögonen. Vad nu? Någonting var annorlunda. Eric steg in i rummet.
"Morgon, läget?", han satte sig ner på golvet bredvid Elliot. Han hade med sig en ostsmörgås och ett glas vatten.
"Jag mår... Jag mår helt okej", han sken upp. Eric log stort och gav Elliot en kram.
"Jag visste att du skulle klara det". Han sträckte fram frukosten och Elliot satte sig upp. Han hade varit hemma från skolan i två veckor och en dag. Skolkat för första gången i livet. Knappt ätit något. Det började dagen efter samtalet på gräsmattan. Ingenting var Sebastians fel, verkligen inte. Men dagen efter hade Elliot vaknat och känt sig tommare än någonsin tidigare. Troligtvis blev det bara för mycket, han gick liksom in i väggen. I vanliga fall när han upplevde en tomhet så var det hemskt och frustrerande och allt däremellan men han visste alltid att det kunde bli bättre. Den här gången hade tomheten uppnått en ny nivå. Elliot hade inte brytt sig om någonting. Han slutade äta och levde på vatten i flera dagar. När hans småsyskon en dag börjat gråta insåg han att det inte var rättvist, mot dem så därefter hade han ätit någon frukt om dagen. Tillräckligt för att överleva. Efter några desperata samtal från 13-åringen i familjen så hade Eric tagit ledigt från jobb och studier. Han flyttade in tillfälligt för att hjälpa Elliot, och resten av familjen för den delen på banan igen. Vid den punkten, för en knapp vecka sedan, var Elliot ett vrak. Både mentalt och fysiskt, lite som ett levande skelett. Det var skrämmande hur mycket kroppen kunde förändras på så kort tid. Hur som helst så hade för första gången på ett bra tag någon form av livsglädje återvänt till Elliots kropp. Tomheten var påväg ut.

Elliot fick något motvilligt i sig frukosten.
"Redo för skola? Jag kan följa med om du behöver", Eric la handen på Elliots axel. Elliot nickade.
"Jag klarar det själv", han log. Och mycket riktigt. Efter att ha fixat i ordning det som gick att fixa så gav han sig iväg mot skolan. Det förvånade honom hur mycket han saknat den. Han kunde nästan längta efter ett nytt elevrådsmöte. Nästan.

Korridoren öppnade upp sig framför honom. Golvet. Lamporna. Skåpen. Allt var sig likt. Elliot vandrade in. Brydde sig inte om blickarna. Ryggdunk.
"Vart har du varit?!", Elliot möttes av fem par övertaggade ögon. Han hade saknat dem med. Det var bara att han inte insett det förens nu.
"Hej på er med", han log.
"Magsjuka", fortsatte han och ryckte på axlarna. Han var fortfarande svag i musklerna. Han hade ju varit relativt smal redan innan. Att typ svälta sig själv hade inte riktigt hjälpt på den fronten. Hur som helst kändes magsjuka som den minst absurda, något trovärdiga lögnen.
"Jag är glad över att vara tillbaka", han menade det. Inte direkt som att han var övertaggad och helt plötsligt älskade skolan mer än allt annat. Men han mådde bättre och det var han jävligt tacksam över.

Seb hade gått i skolan som vanligt. Haft hörlurarna i öronen konstant, skolkat från idrotten, hållt till i bildsalen (de gånger han inte tänkte på Elliot) och sovit på lektionerna där läraren visade film. Allt i sin vanliga ordning. Det som var ovanligare var det han gjorde i bildsalen under lunchen och efter skoldagen; det var jävligt ovanligt. Skumt, minst sagt. Under varje session fick han se en ny sportfåne naken. Ibland två. En gång var det tre stycken samtidigt. Till en början hade det varit genant. Bara för Seb, för sportfånarna var så trygga i sina kroppar. De visste väl inte heller att Seb var gay. Då skulle de nog inte vara lika coola med det. Hur som helst. Nya magmuskler varje dag. Visst var dem attraktiva, det kunde inte Seb säga emot. Men han kunde hålla sig från att dregla. De var ändå inte riktigt hans typ, faktiskt. I alla fall så hade det hela blivit mindre genant ganska snabbt. Så länge man inte tittade där så var det helt lugnt.

Men under de två veckorna hade han också hållt utkik efter Elliot i korridorerna. I matsalen, skolgården, bildsalen. Ingen Elliot någonstans. Det gjorde Seb jävligt orolig. Han kunde inte vara död, eller hur? Då skulle skolan sagt det. Eller hur? Hur som helst så kunde han i alla fall inte må sådär superbra. Var det Sebs fel? Det kunde knappast vara ett sammanträffande att Elliot stannade hemma från skolan i två veckor, med början efter den dagen då Seb var det största rövhålet någonsin. Fan.

Denna dagen vaknade Seb för tidigt. Hans hjärna hade ställt in sig på att somna jävligt sent, vakna jävligt tidigt. Inte för att Seb brydde sig så mycket ändå. Med ett par energidrycker i kroppen och en tupplur i skolan så klarade han sig bra. Han visste självklart att det inte var en hälsosam livsstil, men vad skulle han göra åt det?
Han låg kvar i sängen tills hans alarm pep. Sen låg han kvar lite längre, och pillade med mobilen. Gick in på Elliots Instagram flera gånger. Ingen uppdatering. Började skriva ett meddelande. Kom inte på något att säga. Stängde ner allting. Morgonrutin.

När han hade stigit upp, dragit på sig en vinröd hoodie och blåa jeans så drog han ner och åt frukost med sina föräldrar. Det var nytt. Riktigt nytt. Han hade börjat komma hem i vettig tid. Visste inte riktigt varför, men det var något med att han insett att han förmodligen var ett bortskämt rikemansbarn som inte uppskattade någonting. Dessutom fixade han inte håret. Numera lät han det vara lite fluffigt och ovårdat. Han hade inte klarat av att ha det så förut, men när Elliot försvann från skolan började han bry sig mindre och mindre. Det fanns ingen anledning att bry sig om utseendet längre. Elliot skulle ju inte se honom ändå.

Pappa skjutsade honom till skolan. Jävlar vad mycket som kunde förändras under två veckor och en dag. Alldeles för mycket. Allt hade blivit lite för bra. Var det för att väga upp kraschen med Elliot? Kanske. Inte för att hans föräldrar visste om det, men universum gjorde.
Han steg in i skolbyggnaden samtidigt som han ploppade in hörlurarna i öronen och höjde musiken. Hans blick vandrade runt i korridoren samtidigt som han gick fram till sitt skåp. Plötsligt fastnade han på något. På någon. Någon med lockigt, vilt hår. Elliot. Fan. Elliot! Blandade känslor. Hatade Elliot honom? Han hade all rätt att göra det.
Han försökte skaka av sig tankarna och fortsatte fram mot sitt skåp. Han ville prata med Elliot, såklart, men vad fan skulle han säga?

Han låste upp skåpet och plockade ut böckerna och datorn. Engelska först och sedan håltimme. Elliot hade för första gången en hel del att ta igen så en håltimme satt inte fel. Han stängde och låste. Gick tillbaka till vännerna. De uppdaterade honom om de viktigaste nyheterna. Klotter utanför rektorns kontor. Diverse drama kring balen. Övertaggade sportfånar. På dem lät det inte som att han missat något viktigt. Det var inte direkt Elliots känsla. Han kände att han gått miste om något väldigt viktigt. Typ viktigare än allt annat. Sebastian. Elliot var inte sur och arg längre. Det fanns ingen anledning. Han var ju egentligen inte en sån person som gick runt och var arg på folk, det hade bara blivit så den här gången. Och han ångrade det. Även om Sebastian inte ville ha honom så hade ju Elliots sätt att hantera situationen varit katastrofalt. Stackars Sebastian. Dessutom hade han ju inte ens uttryckt sig så. Han hade ju till och med sagt att han ville kyssa Elliot igen. Allt hade bara blivit fel. Nu var säkert Sebastian arg på honom istället. Med all rätt.

Där var han. Påväg mot sitt skåp. Håret, som alltid annars var noggrant stylat var nu ganska rufsigt. Elliot tyckte nästan om det mer om han skulle vara helt ärlig. Eller förresten, det spelade ingen roll. Sebastian var perfekt oavsett. Egentligen ville Elliot bara springa fram och kasta sig i hans famn men han stod kvar. Sebastian ville kanske inte ens ha något med Elliot att göra. Men Elliot var desperat. Han behövde se de där ögonen. Han var redo att gå vilse igen. Nu hade han vant sig vid tanken att de "bara" skulle vara vänner. Men mindre än så gick liksom inte. Han behövde veta vem Sebastian egentligen var. Det ända han egentligen visste var ju att han var underbar, bra på att måla och brydde sig om Elliot, typ. Det var långt ifrån tillräckligt. Han behövde alltså ta sig till Sebastian utan att göra bort sig totalt om han skulle bli ignorerad. Han rev ut ett blad ut sitt anteckningsblock och knöglade ihop det till en boll. Sebastian skåp låg nämligen precis bredvid en papperskorg. Bra tänkt Elliot. Eller?

Han hade ju förväntat sig att Elliot skulle komma tillbaka. Han hade längtat efter dagen; men nu blev han rädd. Han hade ingenting att säga som skulle kunna radera vilket rövhål han varit. Nåväl Seb, om du ska vara en sån mes får du skylla dig själv. Det hade han sagt till flera andra personer. Såklart skulle det gälla han själv också. Även fast han nu insåg, när han satt i skiten själv, att det var mer komplicerat och jobbigt än vad han trott.

Skåpet stod olåst. Seb undrade varför det gjorde det, för skåpet var en av de få grejer han alltid låste; det var en av de få privata ytor han hade. Mer privat än rummet där hemma.
”Dessa är riktigt bra”, sa Fred bredvid honom och fladdrade med hans teckningar mot honom. Så det var därför skåpet var olåst. Fred. Såklart.
”Mm”, svarade Seb kort och tittade på Fred en kort sekund innan blicken drogs tillbaka till skåpet.
”Fast det känns jävligt töntigt att du täckt kukarna med blommor”, sa han sedan och granskade en av teckningarna närmre. Förmodligen den på sig själv. Typiskt sportfånebeteende. Seb drog ut sina historieböcker och smällde igen skåpet. Lite för högt.
”Fred, jag tänker inte rita era kukar”, svarade han och lutade sig mot det nu stängda skåpet.
”Varför inte?”
”För det är inte min grej.”
”Fan vad tråkig du är, Seb.”
”Tack.”
”Hejdå”, avslutade Fred och räckte tillbaka teckningarna. Seb tog emot dem och tittade igenom alla. De flesta magmuskler var lite överdrivna (såklart efter personernas egna förfrågningar) men annars var bilderna hyfsat verklighetstrogna. Skuggningen såg bra ut.. Linjerna var bra. Inte för raka men inte för slöa. Linjerna var bra, och Seb stod nu i sin egen värld.

Elliot tittade bort mot Sebastian. Han stod och pratade med någon av de sportintresserade i årskursen under Elliot. Ja, Sebastians årskurs. För det mesta glömde Elliot bort att han faktiskt var äldre än Sebastian. Under alls situationer de vart i tillsammans hittills hade Elliot varit i underläge, sårbar. Sedan att den andre var länge hjälpte inte direkt på det planet. Det störde dock inte Elliot. Om han skulle vara helt ärlig så tyckte han nästan att det var lite mysigt på något sätt han inte riktigt kunde förklara. Sebastian verkade hur som helst måttligt road över samtalet och han smällde ganska snart igen skåpet. Sportkillen gick snart iväg. Nu eller aldrig tänkte Elliot. Han gick fram till papperskorgen. Slängde den ihopknöglade bollen. Insåg vad han höll på med. Ångrade sig. Men det fanns ingen återvändo nu. Han tittade upp mot Sebastian.
"Hej", han log osäkert.

Ni vet hur det är när man faller in i sin egen lilla värld. Smällarna från skåpen tystas och allt övrigt bakgrundssorl försvinner. Det enda som kan ta en ur den egna lilla världen är när någon talar direkt till en. Och då rycker man till. I alla fall gjorde Seb det. Han ryckte till så hastigt att han tappade sina teckningar.
”Öh, hej”, hälsade han på Elliot. Elliot?! Det tog ett tag innan han insåg hur sjukt det var att det var Elliot som hälsat. Hatade inte han honom? Förihelvete Seb, ta upp dina jävla teckningar innan någon ser dem. I och för sig löpte det en stor risk att Elliot redan sett dem. Fan. Han böjde sig ner och samlade ihop alla tolv teckningar i en prydlig hög innan han ställde sig upp rakt igen.
Elliot. Framför honom. Utan blåtira. Nu var det inte längre svårt att fokusera på de gröna ögonen... Seb, sluta. Du ska inte fastna med blicken i hans ögon igen. Inte på näsan heller, inte läpparna... Åh nej, verkligen inte läpparna. Hastigt kliade han sig i nacken och lutade sig mot sitt skåp igen.
”Hur, öh, hur är läget?”

"Gud förlåt, skrämde jag dig?", svaret var uppenbart. Sebastian hade tappat alla papper på golvet. Papper fulla med... nakna killar... Elliot ville inte stirra men han kunde inte kolla bort. Inte för motivets skull. Eller alltså, möjligtvis lite därför men mest för att de var så sjukt realistiska. Var det verkligen inte bilder? Nej, Sebastian var allt en fantastisk konstnär. Och människa för den delen. Med ett något udda intresse av att teckna kroki verkade det som. Elliot ville inte döma honom. Men lite udda.
"Intressanta teckningar du har där", egentligen tänkte han inte kommentera men det kändes konstigt att inte nämna dem då det var ganska uppenbart att han sett. Han log mot Sebastian, inte hånande, mer med en blink i ögat.
"Det är helt okej faktiskt, hur är det med dig?", Elliot mötte Sebastians blick ännu en gång. Ögonen. Läpparna. Åhhhh. Fokus Elliot. Fokus.

Var han tvungen att förklara sig? ’Jag har ritat av majoriteten av killarna i de olika skollagen nakna.’ Om han sa det så skulle han bli tvungen att förklara sig ännu mer. Han bet sig försiktigt i tungan. Kanske var det bäst att låta bli. Fast en vag förklaring var han tvungen att ha. Typ.
”Ja, öh, det är ett projekt”, hans röst var allt för hastig och nervös. Sen när var Seb den nervösa typen? Endast runt Elliot. Fan. ’Projekt’ dessutom? Fan. Det var ju ett projekt, men alltså... Gud.
Han vek undan blicken från Elliot och tittade ner på sina teckningar. Självklart föredrog han att titta på den vackra pojken framför honom men... Han var osäker på om han skulle klara av att titta på honom i mer än en minut utan att röra honom. På läpparna. Med sina läppar. Förfan Seb!
”Det är väl bra”, svarade han sedan och bet sig i läppen. En nyfunnen, dålig vana. Inte för att han bet sig hårt eller så, men det var ett lätt sätt för folk att se att han a) var nervös eller/och b) tänkte för mycket. Till och med hans föräldrar hade lyckats se det på honom. Då kunde nästan vem som helst se det.

"Aha", Elliot var osäker på vad han skulle svara. Väldigt udda projekt. Men vad spelade det för roll. Sebastian fick hålla på med vad han ville. Eller alltså, inte mord eller så men annars var Elliot ganska tolerant. Vad vad ens det här för tankebanor?! Ta dig samman. Sebastian undvek Elliots blick.
"Bra bra". Sebastian bet sig i läppen. Han verkade väldigt nervös. Kanske hade han en redovisning framför sig. Eller ett prov. Eller Elliot. Nej, det kunde väl inte vara därför? Eller? Nej, Elliot skakade av sig tanken. Försökte ställa in sig på att bli vän med Sebastian. Bara vän. Om nu Sebastian inte hatade honom. Elliot hade ju själv en ovana att bita sig i läppen. Men av andra anledningar. Det som hände nästkommande sekund kunde Elliot inte riktigt styra över. Det bara hände. Han sträckte ut sin hand och petade försiktigt ner Sebastians läpp.
"Du, det kan börja blöda", Elliot insåg vad han höll på med och drog snabbt ner handen igen. Fan. Det där med att bara vara vänskaplig. Gick ju sjukt bra. Vilken start. Wow. Elliot sänkte blicken. Fan. Men han log fortfarande. Kunde han sluta le någon jävla gång?

Fan. Han hade glömt att ställa en ny fråga. Eller säga något annat som inte helt dödade konversationen. Nu blev det stelt. Jävligt stelt.
Ett finger. På hans läppar. Elliots finger. Elliots jävla finger. Herregud. Vad hände? Seb kunde i alla fall dra slutsatsen att Elliot inte var arg på honom. Hoppades han. Men mer än så förstod han inte.
”Jag vet”, svarade han tomt och vågade att titta på Elliot igen. Som log. Varför log han? Seb log inte. Han log inte ens när han hälsade. Fan! Varför log han inte? Det skulle kännas dumt att börja le helt plötsligt så han lät bli.
Hans tankar vandrade vidare till kyssen. Hans tankar hade vandrat vidare till det minnet hur många gånger som helst. I klassrummet, i matsalen, när han pratade med sina föräldrar, när han sov. Han hade drömt om det flera gånger. För många gånger. Ibland gick det för långt - jävligt långt. Seb hade ingen rätt att tänka så på Elliot längre. Inte för att han haft den rätten någonsin. Men det kändes ännu mer fel nu, nu när han varit så hemsk.
”Du har inte varit i skolan på två veckor?” sa Seb, egentligen mer som ett påstående som han ville få bekräftat än ett påstående som han var säker på. Men han var säker på det. Han hade hållit utkik dagligen. Överallt.