PRS Vidomina & Lupple

Iona verkade inte protestera när Melanie erbjöd sig att sova någon annanstans. Hon drog bara lite lurigt på läpparna, som om hon visste en hemlighet och nickade åt hennes ord och såg sedan på då Melanie tog fart efter böckerna. Iona var fortfarande fascinerad över Melanies och ville lära känna henne mer.
Hon blev med ens påmind om vad hon sagt inne i värdshuset och gick till en dörr inne i rummet som visade ett förråd. Det var fyllt med olika burkar fyllda mer växter från naturen, Astral tyckte sig skymta något som krälade därinne, men han var inte tillräckligt nyfiken för att ta reda på det. Och givetvis.. böcker igen. Bland burkar och på golvet, den lilla yta som fanns därinne. Astral flinade lite då han insåg att rummet iallafall inte blev särskilt mycket större. Ion letade med fingrarna över burkarna och böckernas ryggar och sträckte på sig för att se över allt bråte. "Ah..!", sa hon förtjust då hon plockade något som verkade se ut som en speldosa. Ett utsökt liten dosa, eller behållare.
Astral hade gått in i stugan för att tillslut hänga av sig manteln och slå sig ner vid spisen. Därifrån kunde han få bra blick över både Iona och Melanie.
Försiktigt drog hon fram den lilla asken och höll den i sin hand, som om den var ömtålig eller påväg att spricka. "Melanie..", viskade hon efter henne och gick närmare. Iona öppnade locket av behållaren och framför henne uppenbarade sig en liknande sten som Astral hade kastat efter soldaterna i skogen. Stenen var sådär blank och mörk. Men inte likadan. Inte helt till formen. "Varsågod.", sa Iona och räckte över dosan öppen så att stenen syntes för Melanie att ta.
Iona hade inte alls brytt sig om att be om ursäkt för röran eller skyndat sig för att passa upp sina gäster, hennes beteende var lugnt och sansat. Som om hon var säker.. eller hemlighetsfull. Det gjorde det svårt att läsa av henne, tyckte Astral och andades ut för att sedan plocka upp sin pipa och tända den.

Melanie såg det som ett eget hemligt uppdrag att öppna varje bok för att se vad det var. Men ganska snart insåg hon att det fanns för mycket böcker och uppgiften var omöjlig. Hon kunde ju ändå inte förstå det som stod. Det var främmande böcker på främmande språk.
Hon hörde en dörr öppnas och vände snabbt dit blicken när hon kände växterna där inne. Hon stirrade frågande åt det hållet, det var inte en bra plats för växterna och hon harklade sig lite. " Växterna, de borde vara i en rabatt. " Sa hon allvarligt och studerade dem. Det var också det hon var upptagen med när hon hörde sitt namn, i en viskning. Hon vände blicken åt det hållet och såg Iona komma närmare. Hon höll något i handen och det såg otroligt spännande ut.
Melanie tittade nyfiket på det hon hade i handen och såg stenen, hon såg upp med stora ögon och greppade ivrigt tag om den och rörde vid den blanka ytan.
"Så vacker." Viskade hon och i nästa stund satt hon ned på golvet i stugan och studerade stenen intensivt. Hon såg upp på Iona och log försiktigt. "Kan man göra så att när man kastar den att den återgår och så kan man kasta den igen? " Viskade hon för att svälja. "Kan man göra den oändlig?" Förtydligade hon och bet sig nyfiket i läppen.

Iona iakttog Melanie då hon undersökt böckerna på närmare håll. Men när Melanie fått syn på Iona och stenen i hennes grepp kunde Iona inte låta bli att ge ifrån sig ett litet ljud, ett skratt. Hon höjde sin fria hand för att gömma leendet och skakde på huvudet ursäktade. Hon skulle just be om ursäkt då Melanie plockade stenen från den lilla dosan. Istället lade hon dosan ifrån sig och log mot Melanie. Glad över att hon gillade den. Men hennes leende skulle snart försvinna då hon frågade om möjligheten att återfå stenens ursprungliga form igen. Nästan lite ledsamt skakade Iona långsamt på huvudet. Hon knäppte sina händer framför sig och ryckte en aning på axlarna. "Nej. Det är utanför min magi, Melanie.". I ett försök att le igen öppnade hon munnen och lutade sig fram för att visa till henne. "Men du kan ju alltid försöka.". Hon återgick till att le lite mystiskt och plockade undan dosan för att placera den på samma hylla hon tagit den ifrån tidigare.
Det slog henne då att Melanie kommenterat växterna. Hon hade inte hört. Inte då hon tagit fram växterna, bara något mummel från hennes håll, men det slog henne. Hon återupplevde stunden i sin tankar och vände sig sedan till Melanie igen efter att ha stängt förrådet om sig. "Växterna.. Melanie, förlåt. Men, växterna, de där lever inte längre. Jag har plockat de från marken. Jag har försökt förvara de bäst jag kan.". Återigen med en sorgsen ton lämnade orden hennes läppar.
Iona drog in luft och vände sig sedan till Astral. "Det finns mat att ta, över spisen där. Om ni ursäktar går jag och lägger mig. Det borde ni också göra. Ni har en lång väg att vandra, inte sant?", sa hon och försökte le, men Astral kunde se hennes försök misslyckas. Astral nickade åt sin vän och Iona försvann upp på övervåningen.

Melanie nickade sakta åt hennes ord, den gick inte att göra oändlig det var tråkigt. Hon reste sig upp och la försiktigt ned den i väskan, i en vacker behållare och log lyckligt. Denna sten skulle hon spara, dess magi. Det kändes som en värdig sak att göra men så hörde hon Ionas ord och svalde hårt.
Orden om växterna. Hon vände sig om och såg på henne med ganska irriterad blick. " Varför? De lever i marken Iona, de trivs inte i ett förråd. " Sa hon med sorgsen ton och blick. Hon hade alltid haft svårt för att förstå varför människor inte accepterade det, hur skulle de känna om någon ryckte dem från sina hem och stängde in dem? De skulle inte gilla det, växterna levde också och de gillade det absolut inte men hon lämnade samtalsämnet när Iona begav sig uppåt och hon själv gick tyst fram till Astral.
Rörde lite vid hans arm, försiktigt. "Iona borde inte ta växter Astral, jag ska försöka förklara det för henne imorgon. " Sa hon lågt, allvarligt och vände på klacken och tog sin väska och sedan sin kappa, hängde den över sig och gick ut genom dörren och klättrade högre upp i ett träd och la sig till rätta mellan några grenar och slöt sina ögon för att somna.

Astral hade försjunkit i sina egna tankar och inte hört på deras samtal. Han såg upp då han kände Melanies grepp om sin arm och såg på henne med en överraskad blick. Han harklade sig och suckade efteråt. "Melanie..", började Astral. Men han hade inte hunnit säga något mer när hon beslutat sig för att gå därifrån. Han ville förklara att Iona gjorde precis vad hon ville och att de inte visste olika. Iona och Melanie hade helt olika kunskaper, olika slags magi. Han ville inte ta någons parti. Iona hade han känt sedan länge tillbaka, hon var mycket god, snäll som människa, tyckte han. Trots att han kanske inte kände henne helt, hon hade alltid varit en aning hemlig. Och Melanie.. hon var ju med honom på deras uppdrag. Att återta det magiska föremålet. Han skulle inte gå emot henne heller.
Astral svalde och såg efter Melanie där hon försvann innan han placerade sig på soffan som Iona tidigare erbjudit sig att sova på och somnande snart med armen slängd över ansiktet.

Morgonen kom och Melanie blev väckt av en gren som snurrat sig runt hennes arm och drog lite i henne. Hon slog genast upp blicken och såg sig omkring.
Det var ingen fara, ingen alls men så kände hon grenens energi och det enda som kändes var lycka. Det tog Melanie en ganska lång tid att lirka loss den men tillslut lyckades hon och tog sig ned och in i huset igen. La ned sin väska och hängde av sig sin kappa.
Såg Astral som fortfarande sov(?) och ingen skymt av Iona heller.
Hon övervägde en ganska lång stund ifall hon skulle väcka dem båda men beslutade sig till sist för att ställa sig framför spisen och se sig omkring efter någon lämplig frukost. Men gav ganska snart upp och begav sig ut i skogen för att plocka på sig frukter och bär.
Intill Astral la hon fram några äpplen och bär på rad och uppe hos Iona la hon upp frukterna och bären i en ring. Hon gick sedan ned igen, klättrade upp i trädet och åt av de frukterna och bären hon lagt fram till sig själv. Solen sken, fåglarna kvittrade och skogen- naturen var livfull och lycklig vilket också gjorde henne detta.
Någonstans i sina tankar, separat om sina känslor tänkte hon flera gånger på Astrals uppdrag i så många olika scenarion hon kunde. De alla slutade med samma slutsats- föremålet fick inte hittas. Hon ville väldigt ogärna bedra Astral men om han inte skulle förstå allvaret i föremålet så skulle hon antagligen bli tvungen att göra det.
Denna insikt smärtade otroligt mycket och hon försökte, verkligen försökte hitta sätt för att undvika denna kommande situation. Försökte hitta sätt för att få honom att förstå.

Morgonen därpå vaknade Astral med ett ryck. Han hade levt sig in alldeles för mycket i sina drömmar och sträckt sig efter sitt svärd i samma stund som han slog upp ögonen. Han flämtade och satte sig upp. I stunden visste han inte var han befann sig och såg sig om. Återupplevde gårdagen i ett och kände igen Ionas hem. "Iona..", mumlade han som om han försökte kalla på henne. Han upptäckte sedan de uppradade bär och äpplen och for upp på fötterna. "Melanie!", ropade han, bestämt fått för sig att hon lämnat honom. Hade Iona varit ett hot? Eller hade Melanie helt enkelt tröttnat på honom? Det blev klart för Astral att hon betydde något för honom.
Han skyndade sig ut från stugan och såg sig om i skogen. "Melanie!", ropade han igen och kupade händerna om munnen för att förstärka ljudet.
Astrals rop på Melanie hade väckt Iona som sökt sig ner till nedervåningen. Vid blotta synen verkade hon som om hon inte sovit alls. Hennes hår så perfekt borstat, samma klänning som släpade i golvet och det där diademet.. "Astral, sänk rösten. Vi vill inte dra till oss onödig uppmärksamhet.", sa Iona i sin vanliga lugna ton. Astral låtsades inte höra på. Han var alldeles för orolig att Melanie försvunnit.

Melanie hade inte fokuserat alls på att hennes namn ropades, hennes fokus låg helt på naturen och hans uppdrag- kanske var det deras?
Men så hörde hon någon skrika nära sig och hoppade högt och kröp försiktigt fram på grenen tills hon såg Astral. Vad skrek han för? Hon kröp tillbaka och samlade på sig det hon plockat till sig själv och sedan hoppade hon ned och landade nästintill perfekt framför honom och log stort.
"Astral." Sa hon fnittrande, rätade på sig och kramade hans arm försiktigt.
"Stör inte skogen. Jag har ordnat frukost åt er." Log hon lyckligt och krokade fast sin arm i hans och drog med honom in med händerna fulla av frukter och bär, väskan hängde slarvigt om hennes axel och hennes kappa, luvan hängde från hennes huvud och släpade efter henne.
"Har ni sovit gott?" Log hon och steg innanför tröskeln och kastade med huvudet så kappan föll till marken och lät väskan glida av hennes axel och ned för armen till golvet. Hon stegade in och satte sig på soffan han sovit i och la upp sina frukter och bär i en form av en blomma och tog sedan ett bär och stoppade det i munnen.

"Melanie..Jag..", började Astral. Häpen över att se henne igen. Han svalde och såg på när hon gick förbi honom in i stugan. "..Jag trodde du hade lämnat oss.. lämnat mig.", sa han med en lägre volym i de senare orden. Men hennes ord som svar fick honom att le en aning. Hon var sig lik och genast kände sig Astral med lugn. "Stör inte skogen..", ekade han lågt och gick efter henne in i stugan. Han kikade åt Iona som parkerat sig över en köksbänk, böjd över en bok. "Melanie..", sa han lågt, som om han inte ville att Iona skulle höra på. Han gick fram till henne i soffan och sjönk ner bredvid henne. "Låt oss inte dröja. Ät upp och sedan ger vi oss av. Vi har dröjt för länge.", sa Astral som påminde sig om uppdraget. Han hade redan tagit lång tid på sig och ville inte ödsla mer tid, oavsett vilka vänner de stötte på på vägen.
Men han gladde sig ändå åt att Melanie samlat frukost till de. Han såg på äpplena nedanför soffan och plockade upp ett för att smaka av det. Det var ljuvligt gott.

Melanie såg på Astral med lugn blick och tog hans ena hand och kramade den mjukt. " Astral, oroa dig inte. " Viskade hon och såg på honom. "Nästa gång, titta i närmaste träd. Där kommer jag med största sannolikhet vara. " Viskade hon med ett mjukt leende, drog fram sitt hår och ryckte loss ett hårstrå. " Om inte, så kan du alltid viska mitt namn, när du håller detta och jag vet att du söker mig och desto närmare du kommer desto mer kommer denna att lysa upp." Viskade hon och la försiktigt över sitt hårstrå i hans hand.
" Okej, låt oss äta först." Sa hon och tog några fler bär och stoppade dem i munnen innan hon tog ett äpple och tog en tugga med ett stort leende på läpparna.
"Sov du gott?" Frågade hon lugnt och såg på honom med en öm blick.
Melanie vände sedan sin blick mot köksbänken, såg på Iona och log svagt. "Nästa gång du ska ta blommor Iona, så förklara deras nya boende. Be om lov. De kommer att hålla längre. " Sa hon allvarligt med ett leende på läpparna. "Och ta inte fler än du behöver. De har redan ett hem. " La hon till och svalde hårt. "Och vissnar de så lägg tillbaka dem till naturen. Så de kommer till sin rätta plats igen." Bad hon och svalde hårt. Hon sa detta i en allvarlig ton men den var inte otrevlig, nästan lite bedjande.