Tårar från himlen

Jag är tillbaka! (igen. gymnasiet visade sig vara lite mer tidskrävande men whatever)

du levererar superbra kapitel som vanligt! Tänk om drömmarna faktiskt har en betydelse som Nathan säger? Och Mia! Älskade Mia, måtte det bara gå bra nu. Q är ju på väg tillbaka till Hogwarts och det är Snape som är plågoanden. Fy! Vilken tur att Marodörerna var så fina mot honom.

Ser fram emot att fortsätta läsningen efter din paus!♥

Jättespännande kapitel!
Va fint beskrivet med snöflingorna, jag älskar det!!

Sirius är verkligen modig som vågar gå emellan och stoppa mobbningen mot Q. Hoppas dem blir riktigt nära vänner. Q kan behöva en riktigt nära vän ♥ ^

Dumma Snape. Jag avskyr honom! Hur kan han vara så elak? Usch.

Hoppas Q kommer att kunna säga ifrån ordentligt, och ta stöd av sina nya vänner!

Väntar med spänning på nästa kapitel!

Kapitel 10.

Jag tycker väldigt mycket om Q’s föräldrar, att de gör allt för att skydda honom. Sedan tycker jag du beskriver deras dilemma väldigt bra. Obeslutsamheten och viljan att berätta men inte vilja såra… Jag la för en tid sedan på en frågestund på min Instagram ”Vad är viktigast; sanningen, ljuga för att skydda sig själv, ljuga för att skydda någon annan.”

Den första fick absolut mest klickningar men sedan kom den sista… 

Och det här är intressant. För vem försöker Mia egentligen skydda? Vi tror att det är Q, men hade det inte varit bättre om han fick bearbeta det med sin mamma och känna lättnad från det istället för att känna sig totallurad senare? Ett återkommande tema som jag tänker desto mer på! För Mia är rädd för att Q ska bli ledsen - och således tycker jag att hon skyddar sig själv - även om Mia gör allt för att skydda Q mot världen… Kanske lite för mycket? ♥

Förlossningsscenen är exemplarisk. ”Barnet kommer aldrig!” Känns som en typisk sak som mödrar kan känna vid svår födsel, tror du inte det också?

Åh.. Den första tåren för Q, en glädjetår vid hans födsel! Undrar om det har något med titeln på berättelsen att göra?

Hmm, Nathan har så rätt i slutet så. Q har väldigt lätt för att ta ansvar och fela sig själv.. Det är en konfliktfylld fråga om vad som är viktigast angående sanningen…

Kapitel 11.

Ett återkommande tema är Mia, Q och böcker, samt deras relation till böcker. Kan det måhända ha att göra med vår författarinnas förkärlek till saken? Sen ser man så klart tydligt skillnaden i att hon är mugglare och pappan trollkarl då hon är intresserad av att se de ny skolböckerna! Det kan säkert vara mycket spännande.

Åh, när man vet kontext så förstår man ju varför Mia tycker det är tråkig att hon inte får fira Q på hans födelsedag. Och dessutom bra beskrivet (även om Q inte ser det) när hon mumlar ner i sin tekopp!

Fint beskrivet när de är i Diagongränden, önskar jag också kunde vandra där! (Men på sätt och vis gör man ju det via texten!)

I bokaffären skriver du ”läder och annat” men jag skulle vilja att du specificera vad annat är. Alltså, till exempel, ”läder, bläck och pergamentpapper” kanske?

Åh, Snape och… Evan, måste det ju vara?

Alltså, jag förstår att det kunnat bli sämre för Q om hans föräldrar la sig i och försökte konfrontera Snape och hans vän… Men som föräldrar, borde de inte bli riktigt arga? Nathan vet ju förstås inte, men Mia… Alltså som mamma (dock är ju jag.. jag) hade jag totalflippat och vänt Snape upp och ner i anklarna och ruskat lite vett i skitungen.

Åh… Så står Snape och hånflinar, fyfan vad hemsk han är. Men så kanske han är avundsjuk på det fantastiska liv som Q har - jämfört med han själv? (Om vi ska utgå från Avis berättelse)

Kapitel 12

Här har jag inte så mycket att påpeka på, förutom att Nathan gör rätt i att reagera så som han gör. Och det är en bra reaktion (att han blir besvärad och arg på… situationen, för det är ju inte riktigt pojken(Snape) han blir arg på).

Förutom det är det så melankoliskt, det här med Mia och hennes hjärta. ♥

Kapitel 13.

Åh Mia…. Ännu en tår över Quirinus, även om det är av både glädje och sorg på samma gång, sådana känslor kan nämligen framkalla (tillsammans) väldigt starka fysiska uttryck!

Åh Q… Att vara tvungen att genomlida mobbning måste vara fruktansvärt, jag hoppas verkligen att det blir bättre… Eller åtminstone finns lyckliga stunder… Kanske med farmorn, pappa och mamma? Ja - det måste vara lyckliga stunder. ♥

Klart han ska sova hos mamma! Jag vill alltid ha min mamma när jag är ledsen, även om det är hon som gör mig ledsen, haha, för så kan det ju också vara.

Åh… Sista meningen är så känslofylld. Det är så en moder talar, för visst vill hon skydda mot alla onda ting i världen - men när allt kommer till kritan är det väldigt svårt…

Ugh, jag ska vara så elak mot Snape när jag skriver. ))))))

Kapitel 14.

Ja, Nathan, mina tankar vandrade direkt till Grimmen när det mardrömmen handla om vargar… Och hade du läst spådomskonst kanske du också hade tänkt så? Illabådande är vad det är!

Åh Mia… Nej. Ta dina mediciner! Glöm dom aldrig! D: Jag vill inte att något ont ska hända dig… Q behöver dig.

Bra av Nathan att söka information! Hejja Nathan!

Kapitel 15.

Åh, jag känner så för Mia här. Förstår att det är sjukdomen som gör henne känslofylld (på många olika sett) och just idag verkar ilska vara… Ett problem. Litet inskjut är att vid svåra sjukdomar i livet kan personer drabbas av depression som gör att en kan ha svårt för att situationer inte går som planerat, kanske är ilskan på grund av detta? Hon hade ju velat spendera morgonen i lugn och ro med Q, kan jag tänka mig!

Och fler tårar….
Men det känns som att tårar från himlen-momenten kommer handla om något helt annat - om det nu finns en sådan stund inplanerad! ♥

Åh, Mia och Q-stunder är det bästa jag vet. De är så fint skrivna!

Oerhört förebådande när Mia ser ut genom fönstret på ”de fina molnen på himlen”.

Jag hade dock velat ändra meningen lite så det blir lite av ett tryck på just detta.

”Hon log för sig själv då hon såg ut genom fönstret och betraktade de fina molnen på himlen.”

^- på detta sättet upprepar en inte ”på” i meningen! Men du gör som du vill, såklart. ♥


Kapitel 16.

Kapitlet är kort, Q är glad över att få komma tillbaka på Hogwarts… Och Mia - när allt verkat så lugnt, när himlen varit fin (tolkningsfråga såklart). När Mia känt att allt varit lugnt.

Då händer det. Och det är fruktansvärt
Jag håller andan.

Kapitel 17.

Åh Remus, alltid en hjälte, du är så underbar.

Och Sirius har helt rätt i att Q vikarierar för Remus, jag menar - de båda älskar ju att lära sig och läsa!

Sirius. ♥

UGHGHGHHG hur vågar HAN(ful, vaxliknande snubbe med flottigt hår) komma och störa dem i detta felfria ögonblick!?!?!? Är så arg på honom nu. )))

Kapitel 18.

Ah! Det var Snape, förstås, men det visste jag ju! (Asså vi har ju ugglat så du vet ju att jag vet)
Och det var inte Evan, det var någon annan skum och slemmig typ! >.<

OIfnöuOWAjgsuja SNAPE LÅT BLI MIN LILLA Q FÖR ANNARS SKICKAR JAG… JESSICA EFTER DIG! HAH

UGHH JAG ÄR SÅ ARG!?!?!?!? Hur vågar han snäsa åt att Q gör helt normala saker som 13åring!? Vem blir inte rädd och förskräckt av skumma, hemska, typer som bara ska ge sig på en! Och vem plockar inte blommor med sina mammor???? Snape ska bara vara tyst!!!

Tur att Remus kommer och räddar situationen. ♥ Älskar Remus.

Blir dock lite irriterad på James som bara säger ”Du vet hur de är” istället för att säga att de borde förändras. Sluta acceptera läget!

Men Q är stark som, trots allt, inte drar någon respit mot Snape angående hans egen mamma. Eller kanske är det därför som Snape är så arg på Q? För att hans mugglarmamma får stanna medan Snapes egen mugglarpappa inte fick det? Hmm, ja så kan det ju vara… Men det är svårt att veta. (Även om jag, som du vet sen innan, väldigt gärna spekulerar.)

Tur vi alla har Remus med oss. Som kan ge råd och stötta. ♥

Och James. Vad underbara de fyra marodörerna är. Hoppas de kan finnas där för Q på Hogwarts. ♥

Och som svar på din spoiler i slutet av inlägget så får jag väl buga och bocka över att du fick en idé av något jag skrivit!

Det ska bli superspännande att se hur det blir med dina förändringar!



Du skriver så fängslade och fantastiskt.
Kram!

Har precis läst klart till kapitel 4! Älskar sättet du skriver på, det är så inlevelsefullt och jag kan verkligen leva mig in i det som karaktärerna tänker och känner! Underbart skrivet, ser fram emot att läsa visare!

Kapitel 5
Åh, stackars Quirinus! Vilken underlig tanke, att döden kan komma så plötsligt och när man minst anar det ;^; Men det är ju något naturligt, och det känns även som att Quirinus har kunnat acceptera vad som hänt nu trots att han saknar sin mormor.

Jag älskar att de har en så fin samhörighet i familjen! Det märks verkligen att de älskar varandra rejält mycket. I många berättelser som jag har läst glöms föräldrar och släktingar bort, särskilt om det handlar mycket om ungdomar och deras skolliv. Du har dock på ett naturligt sätt introducerat en del av Quirinus släkt utan att det känns tvingat! Superbra gjort, verkligen!

Kapitel 6
Blir åter igen så djupt rörd när jag läser om familjen Quirrel.. Vilken lycka att Mia och Nathan fick Quirinus ändå, trots deras misslyckade försök att få barn tidigare! Blir också rörd av Mias starka vilja att skydda sin son, men det känns som att hon kommer behöva förklara för honom vad som hänt snart..

Kapitel 7
Men nej, vad jobbigt det var att läsa när Quirinus blev ledsen och orolig för sin mamma.. Känner nästan hans känslor själv! Men vad skönt att de kunde lösa situationen med lite fika

Kapitel 8
Det måste kännas så jobbigt för Mia att ljuga för Quirinus nästan varje dag Jag hoppas att hon blir friskare och att de får besked om vad som är fel.. Och får Quirinus nånsin veta hoppas jag att han inte blir arg på sin mamma för att ha ljugit!

Vilken fin flashback! Den väcker så många känslor! Vilken lycka att äntligen få barn efter så många försök!

Kapitel 9
Oj! Jag förstår att Mia är mer lättfrustrerad och känslig, kan knappt föreställa mig hur svårt det måste vara för henne just nu Skönt att Nathan kunde hjälpa till och lätta upp situationen med vasen dock! Jag tror nog att Quirinus förstår att hans mamma inte menade något illa, som att hon säkert förstår att han inte menade att ta sönder vasen♥

En ny månad, och ett nytt, färskt kapitel till er underbara läsare! Hoppas ni har haft det bra medan ni har väntat. Hoppas ni gillar detta avsnitt!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae ♥



boknörd_ ♥



Elzyii ♥



Trezzan ♥



Fanny Lawiise ♥



catradora ♥



Pixelow och Leoney ♥



Tillan Sato ♥



Refren



Nu kommer det att vara fokus på Quirinus och hans tid på skolan, så jag ber er att ha tålamod när det gäller Mia.
____________________________________________________



Kapitel 19


Under resten av resan var det lugnt och efter ett tag stannade tåget. Quirinus såg sig omkring, så han kunde undvika Snape och Wincott. Han slog sig ner i en av vagnarna, som skulle ta dem till skolan. Han drog upp sin bok och läste den, så han märkte inte att några andra elever satte sig i samma vagn som han. Efter ett tag stängdes dörrarna till droskorna och han kände hur de började röra sig mot slottet. Det dröjde ännu en stund innan han såg hur ett stort slott syntes, och han log när han såg hur det lyste i varje fönster. Han klev ur droskan och gick mot entrén, där en massa facklor lyste, samtidigt som elevernas steg ekade när de gick mot den stora salen, där sorteringsfesten skulle hållas. Quirinus gick till Ravenclawbordet och satte sig ner, innan han kastade en blick mot lärarbordet, för att se vilka som satt där.
Han fick syn på professor Flitwick, som var hans elevhemsföreståndare och lärare i trollformellära, och satt på en hög med kuddar. Bredvid honom satt rektorn, Albus Dumbledore, vars vita långa hår och skägg gnistrade i skenet av ljuset.
En främmande person med långt blont hår satt vid sidan av honom och bläddrade i en bok. När Dumbledore sa något, lyfte människan på huvudet.
Quirinus blev förvånad när han såg att det var en smal, bredaxlad man som tittade upp, för han hade först trott att det var en kvinna, med tanke på hårlängden. Trollkarlens frisyr nådde nästan ner över axlarna, medan luggen var lite kortare och hans leende var vänligt. I mannens breda haka syntes en grop och hans näsa var stor, men inte lika hemsk som Snapes, utan mer välformad och han var klädd i en blå skjorta som mugglare brukade ha.
Quirinus blev fundersam, för han fick en känsla av att han hade sett honom förut, men han kunde inte minnas var. Det var något bekant med trollkarlens ögon och leende.
Han är kanske bara lik någon jag har sett i Diagongränden, tänkte han, innan han drog fram sin bok, så att den främmande mannen inte skulle upptäcka att han betraktade honom.
Efter ett tag öppnades dörrarna och en massa elever tågade in i stora salen, och en del såg nyfikna ut, medan andra verkade vara lite ängsliga. Quirinus mindes själv hur nervös han var när han började sitt första år, trots att Nathan hade förberett honom ordentligt. Han kom ihåg hur alla de äldre eleverna hade tittat på honom när han gick fram mot en pall och fått på sig en hatt, som efter minst ett par minuter bestämde sig för att placera honom i Ravenclaw. Han vände blicken mot sin lärare i Förvandlingskonst, professor McGonagall, som var biträdande rektor och elevhemsföreståndare för Gryffindor. Hon höll upp den bekanta sorteringshatten, som började sjunga för att beskriva de fyra olika elevhemmen. När den var klar, rullade professor McGonagall ut en lång pergamentrulle och bad förstaårseleverna komma fram när de hörde sitt namn. Det tog en lång stund, och Quirinus kände att han började bli hungrig, för det var ett bra tag sen han hade ätit pumpapastejen och chokladgrodorna James gav honom på tåget. När den sista eleven hade sorterats in i Hufflepuff, drog han en suck av lättnad, för magen började kurra. Dumbledore höll ett kort tal, innan alla serveringsfat fylldes med mat. Quirinus tog lite stekt potatis och en fläskkotlett, medan han lyssnade till de andra elevernas glada prat.


När efterrätten var avklarad och Dumbledore berättade för förstaårseleverna vilka regler som gällde, blev Quirinus plötsligt fundersam. Alla saker som hade hänt i somras vaknade till liv inom honom. Mia hade verkligen betett sig konstigt. Varför hade hon blivit ledsen och arg utan anledning? Han bet sig i läppen när han tänkte på att även Nicole hade betett sig konstigt den gången hon hälsade på för två dagar sedan. Farmodern hade gett hans föräldrar en menande blick, innan de åt middag.
De döljer något, tänkte Quirinus fundersamt. Men hade jag frågat, skulle de kanske ha blivit arga på mig.
Han kände sig illa till mods när han kom ihåg Mias utbrott på morgonen. Tur att hon lugnade sig, men det känns ändå konstigt. Jag får väl vänta och se om det blir lugnare kring jul. Bara farmor kan komma och hälsa på oss, så jag inte behöver vara rädd för att möta Snape!
En iskall klump bildades i magen på honom, och han tittade försiktigt bort mot Slytherinbordet, där Snape satt med Wincott. Skulle Mias råd verkligen funka? De två äldre pojkarna var ju så mycket längre och starkare än vad han var, och båda var väldigt skickliga på förhäxningar. Det skulle bli svårt att behandla dem som luft, eller att försöka vara trevlig mot dem. Han var så försjunken i tankar, att han först inte märkte att de andra eleverna började röra sig för att gå till sina respektive elevhem.
När han lyfte blicken och såg att de flesta hade gått, reste han sig snabbt upp och skyndade sig ut. Medan han gick, fick han se att den främmande mannen satt kvar vid lärarbordet och pratade med rektorn. Quirinus fick återigen den mystiska känslan av att han hade sett trollkarlen någonstans, men det gick inte komma på var, så han bestämde sig för att inte tänka mer på det.


På natten hade han en konstig dröm. Han var två år och satt på golvet i vardagsrummet, när en lång bredaxlad gestalt med suddigt ansikte satte sig på huk framför honom. Quirinus sträckte på handen och grep tag i något, så personen skrattade vänligt. Plötsligt försvann vardagsrummet, och han befann sig i skogen nära farmoderns hus, men han fick en obehaglig känsla av att han inte var ensam.
Ett rytande hördes och när Quirinus vände sig om, blev han stel av skräck. En jättelik tiger stod bakom honom, och den slickade sig om munnen, innan den gav ifrån sig ytterligare ett rytande, för att sedan komma gående mot honom. Quirinus, som kände sig alldeles kallsvettig av rädsla, började springa men oturligt nog snubblade han och föll till marken. Som om det inte räckte, hade han stukat foten och kunde inte resa sig upp. Den väldiga tigern tog sats för att hoppa på honom, när ett ljussken syntes, och djuret förvandlades till en staty. Steg hördes, och trollkarlen från sorteringsfesten stod med sin trollstav riktad mot tigern. Just som mannen böjde sig ner mot honom, vaknade Quirinus med ett ryck. Han satte sig försiktigt upp medan han darrade av skräck över vad tigern hade varit på väg att göra. Med försiktiga rörelser steg han upp och gick till ett litet bord som stod en bit ifrån hans säng. På bordet stod en tillbringare med vatten, som Quirinus hällde upp i en bägare. Den svala drycken rann ner i strupen på honom, och han kände sig lugnare. Han undrade dock vad främlingen från festen gjorde i drömmen.
Vem han än är, så hjälpte han mig i drömmen, tänkte Quirinus. Han bet sig i läppen, för han visste inte ens vad mannen hette, eftersom han inte hade lyssnat när rektorn presenterade honom. Han suckade och gick tillbaka till sin säng. Efter några minuter somnade han om.
____________________________________________________

Nu är Quirinus tillbaka på skolan, så vi får se vad som händer.

Som ni märkte, kära läsare, så fick Quirinus se en mystisk man, som han tror sig känna igen.
Jag kan avslöja att främlingen är baserad på en rollfigur från en amerikansk tv-serie som var omåttligt populär på 1990-talet! Om ni har era aningar vem mannen är baserad på, kan ni kanske vara snälla/gulliga och skicka en uggla.* Så blir det en överraskning när hans namn nämns i nästa kapitel. (Ledtråd: Figuren tycker om att lösa saker på sitt sätt.)

*Det blir väldigt frestande att kika i spoilern! Därför blir jag glad om ni skriver ner er teori i en uggla istället.

Det blir som en liten tävling. Alla som gissar rätt, får ett smakprov från nästa kapitel, då mannen får repliker. Här är några saker jag vill att ni ska tänka på.

*En gissning per läsare.
*Ni får inte skicka smakprovet vidare till de andra läsarna.
*Ni kan vänta med kritiken till när ni läser hela kapitlet.
*Jag blir glad om ni accepterar hur smakprovet ser ut, alltså att karaktärens namn inte kommer att nämnas.

Senast onsdag 10/2 klockan 17.00 vill jag ha ert svar. På torsdagen får alla ett smakprov.

Avis Fortunae har inte korrekturläst kapitlet, men hon har kommit med tips om hur Quirinus ska upptäcka den mystiske mannen, så ett stort tack till henne!

Åh, som jag har längtat! Slog mig ner med en rykande kopp kaffe för att riktigt njuta av kapitlet, och det motsvarade alla mina förväntningar. Så fint beskrivet hur Quirinus återvänder till Hogwarts, med alla små detaljer i miljön och Dumbledores skägg som gnistrar i ljuset.

Den mystiske mannen med det vänliga leendet är ett nytt inslag och en genomgående röd tråd i kapitlet. Det känns som bra tajming att ett nytt skolår, med delvis nya personer, börjar när berättelsen haft en paus.

TIPS:

han verkade vara klädd en blå skjorta som mugglare brukade ha.

Ordvalet 'verkade vara' ger mig känslan att Quirinus inte riktigt ser om det är en blå skjorta eller inte. Är det meningen? Annars kan man skriva:

han var klädd i en blå skjorta som mugglare brukade ha.

Quirinus minns sin egen första dag på skolan, samt sorteringen. Tänk att hatten funderade flera minuter, innan den bestämde sig för Ravenclaw! Jag undrar vad den funderade på, och om den sa något till Quirinus om det ... hade den kanske något annat elevhem i åtanke?

Och självklart har Quirinus märkt att föräldrarna och Nicole döljer något. Barn märker av och anar allt! Det känns verkligen i hjärtat när det beskrivs hur Quirinus tittar bort mot Snape och Wincott, hur han ska behöva oroa sig över de äldre och fysiskt starkare eleverna som beter sig illa mot honom. Intressant med drömmen han har på natten. Främst såklart för att den mystiske främlingen är med och har en hjälpande roll - men också för att jag ser en symbolik i att Quirinus befinner sig nära farmoderns hus, när den hotfulla tigern kommer. Han var ju rädd att åka till sin farmor och riskera att träffa på Snape.

Nu blir det spännande nästa vecka! Längtar redan! ♥

Avis Fortunae ♥


catradora och Trezzan ♥



Fanny Lawiise ♥


Förra veckan fick ni gissa vem den mystiske mannen, som Quirinus såg på festen, är baserad på.
När avsnittet är slut, kommer svaret fram, samt att ni får lite fakta om trollkarlen.
___________________________________________________________

Kapitel 20


Ljudet av röster fick Quirinus att vakna. Solen sken, så han slängde av sig täcket och drog undan förhängena. I sovsalen stod hans rumskamrater, Norman Drinkwater, Terry Hopkins, Sylvester Clinton och Howard Durran.
”Jag undrar om vi ska ha försvar mot svartkonster idag”, sa Norman medan han drog på sig en tröja.
”Jag vet inte”, muttrade Sylvester surt. ”Såg ni hur alla tjejer stirrade på honom?”
”Jag har aldrig sett någon med så långt hår.” Howard rättade till sitt kopparröda hår.
”Jag undrar om han är bra på ämnet”, sa Terry och böjde sig ner för att dra fram ett par strumpor. ”Bara han inte är en sådan där mallgroda som ser bra ut.”
”Vem pratar ni om?” undrade Quirinus, som fortfarande kände sig sömnig.
De fyra pojkarna tittade förvånat på honom, som om de först nu upptäckte att han var där.
”Läraren i försvar mot svartkonster”, svarade Sylvester och rynkade på sin trubbiga näsa.
”Alla tjejer verkar tycka han är snygg!” Norman flinade försmädligt och fräknarna lyste på hans ljusa hud, medan hans blonda hår hängde i pannan.
”De kommer inte kunna koncentrera sig!” skrattade Howard så skrattgropar syntes i hans runda mörka ansikte.
”Du kan inte ha missat honom?!” utropade Terry och tog sig för hjärtat. ”Det trodde jag inte om dig!” tillade han med spelad förvåning, medan hans grå ögon lyste.
”Jo, jag såg honom”, svarade Quirinus och drog av sig sin pyjamas. ”Men… men jag hade annat att tänka på.”
”Jaså, det hade du”, sa Norman. ”Ja, du tänkte väl på vilka blommor du ska pressa!” Han log retsamt.
”Ja, precis.” Howard smålog.
”Eller så kanske du undrade vem du ska vinna över i schack”, föreslog Terry. ”Du är ju den enda av oss som inte gillar quidditch”, skrattade Howard. ”Du föredrar ju böcker och blommor!”
”Men deppa inte för det.” Sylvester skrockade muntert. ”Någon måste ju vara en plugghäst, och du passar perfekt!”
Quirinus suckade. Även om de fyra pojkarna kanske inte menade något ont med det de sa, kändes det ändå jobbigt att höra hur annorlunda han var jämfört med dem.
”Det var ingenting sådant”, sa han så vänligt han kunde. ”Det… det var bara några småsaker.” Han ville helst inte prata om föräldrarnas märkliga beteende under sommarlovet.
”Ja, det rör inte oss”, sa Howard och rättade till sin slips. ”Det är bäst vi skyndar oss ner till frukosten.”
Han och de andra pojkarna gick raskt iväg. Quirinus klädde på sig och drog åt sig sin skolväska, innan han lämnade sovsalen.


Efter lektionerna i trollformellära och örtlära, var det dags för lunch.
”Åh, efter lektionen i förvandlingskonst ska vi ha försvar mot svartkonster!” utbrast Ariel Weston, som gick i hans årskurs och hennes blå ögon lyste av iver.
”Han är som en dröm!” sa Nancy Fowler och rättade till sin ljusröda hästsvans. Tvillingarna Nora och Ramona Armstrong log strålande.
”Han är hur snygg som helst”, sa de i kör, innan de började göra en fläta i varsitt vitblonda hår.
Quirinus förstod med en gång att de pratade om den mystiske mannen från festen igår kväll, och ännu en gång undrade han var han hade sett honom. Han åt av sin lunch, innan han reste sig för att gå till biblioteket en stund, för han behövde lite lugn och ro. Han andades in den härliga doften av läder och papper när han vandrade omkring bland hyllorna. Han var så inne i sina egna tankar, att han inte såg var han gick och innan han visste ordet av, krockade han med någon som hade dykt upp bakom en hylla. Han landade på golvet och fick en massa böcker i huvudet.
”Åh, Gud! Hur gick det?!” utropade någon.
Quirinus tittade upp och blev förvånad. Den främmande mannen från festen stod och såg på honom med skrämd blick. Han var klädd i blå jeans, vita gympaskor och över en mörkgrön skjorta bar han en svart skinnjacka.
”Hur gick det?” upprepade han och satte sig på huk medan hans chokladbruna ögon lyste av oro.
”Bra, tror jag”, sa Quirinus. ”Det var inte meningen att knuffa till er”, tillade han.
”Ta inte på dig skulden. Jag kom ju fram från ingenstans. Dessutom fick du så tunga böcker i huvudet”, sa trollkarlen ängsligt. ”Låt mig få se om du gjorde dig illa”, tillade han och granskade Quirinus huvud. ”Du har då inte fått någon bula, och det är tur.” Han hjälpte Quirinus upp på fötter, och sedan såg han väldigt nyfiken ut. ”Får jag fråga vad du heter?”
”Quirinus Quirrell”, svarade Quirinus, som försökte komma på vem mannen liknade.
”Ja, då vet jag”, sa mannen och log strålande. ”Jag tyckte väl att du såg…” Han hejdade sig och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Åh, jag har lektion med femteårseleverna från Slytherin om femton minuter, så jag måste iväg och förbereda mig.”
Han gav Quirinus ett sista varmt leende, innan han gick iväg med raska steg.


Några timmar efter händelsen i biblioteket skyndade Quirinus iväg till klassrummet där lektionen i försvar mot svartkonster skulle hållas. Alla elever i hans klass stod redan där och flickorna såg förväntansfulla ut, medan de rättade till sina kläder och hår. Så fort dörren öppnades, rusade de in. Quirinus satte sig längst fram medan han kände sig förväntansfull. Den långe mannen stod redan bakom katedern och log strålande mot dem.
”Välkomna hit”, sa han muntert. ”För er som kanske inte minns, så heter jag Richard MacGyver, och som professor Dumbledore berättade, ska jag undervisa er i försvar mot svartkonster.” Hans röst var mjuk och tydlig, och han rörde sig på ett smidigt men ändå avslappnat sätt när han gick runt bordet. ”Idag kommer vi att gå igenom grunderna för försvar, men jag lovar att ni kommer att få öva med trollstavar nästa gång.” Han log ett spjuveraktigt leende och fortsatte: ”Då kommer det att gå undan, det kan jag lova!”
Quirinus kunde inte låta bli att le åt mannens entusiasm, samtidigt som han undrade varför namnet lät bekant. Professor MacGyver drog fram sin egen trollstav och visade olika formler som verkade vara bra att använda. Till och med Sylvester, Norman, Howard och Terry såg ut att vara imponerade, så Quirinus smålog när han kom ihåg vad de hade sagt om läraren innan frukosten.
De kommer nog inte erkänna att de hade fel om professor MacGyver, tänkte han. Han är verkligen inte tråkig. När lektionen var slut, sa MacGyver:
”Då hoppas jag att ni har haft nytta av dessa formler jag har visat er. Eftersom ni har varit duktiga och gjort anteckningar, låter jag er slippa läxor.”
Eleverna jublade högt innan de slet åt sig sina väskor och sprang mot dörren. Quirinus satt däremot kvar, för han var väldigt nyfiken på sin nya lärare. MacGyver packade ner några böcker i sin portfölj, när han såg på Quirinus.
”Är du fortfarande kvar?” frågade han förvånat.
”Ja, jag… jag skulle vilja fråga er en sak”, sa Quirinus försiktigt. Han rodnade lite när han fortsatte: ”Jag såg er på festen, och ni ser så bekant ut. Jag har länge funderat på vem ni är.”
Vid de orden sken MacGyver som en sol.
”Det är inte så konstigt att vi känner igen varandra! Du är så lik Nathan”, sa han.
Quirinus blev förbryllad när han hörde faderns namn.
”Förlåt mig, men… hur vet ni vad min pappa heter?” undrade han.
”Du kommer så klart inte ihåg mig”, sa MacGyver vänligt, ”men din pappa och jag var goda vänner när vi gick här på Hogwarts, och vi tillhörde Ravenclaw. Därför tyckte jag att du såg bekant ut. Du är din pappa upp i dagen! Och nu går du andra året här på Hogwarts!” Det blev tyst ett par minuter.
”Har vi träffats?” frågade Quirinus försiktigt. ”Jag… jag minns inte att vi har det.” Han kände hur kinderna blossade igen.
”Du var så liten”, sa MacGyver. ”Första gången jag såg dig, var du bara fyra månader, men när du var två år, kom jag och hälsade på er. Du blev först lite rädd för mig, men när jag satte mig ner och pratade med dig, blev du nyfiken och grep tag i min näsa.”
I det samma förstod Quirinus vem det var han hade sett i sina drömmar. Han blev plötsligt påmind om vad som hade hänt den gången för flera år sedan.


Det var molnigt när Quirinus plockade med en boll i vardagsrummet. Hans föräldrar höll på att städa i köket, eftersom de tydligen skulle få besök. En knackning på dörren hördes och Nathan pratade glatt med någon. Quirinus fortsatte att leka med sin boll, när den plötsligt gled ur handen på honom och rullade ut i hallen. Han skulle just ställa sig upp för att hämta den, när steg hördes. I nästa sekund kom Nathan och Mia in, men de var inte ensamma. En lång bredaxlad man med blont hår stod och log ett strålande leende.
”Åh, vad stor han har blivit!” sa han.
”Vad trodde du?” skrattade Nathan. ”Det har ju gått två år sedan ni sist sågs!”
Mia log innan hon vände sig till Quirinus och sa: ”Det här är Richard MacGyver. Han är en god vän till din pappa. Han är här för att få träffa dig.”
”Hej, Quirinus”, sa Richard muntert.
Quirinus kände att han blev lite rädd och försökte backa undan, när han stoppades av en fåtölj. Richard satte sig på huk.
”Du behöver inte vara rädd för mig”, sa han glatt. ”Jag är snäll, ska du veta.” Hans chokladbruna ögon lyste av glädje.
Quirinus gick närmare honom, men sa inget.
”Är det den här du vill ha?” frågade Richard plötsligt och höll upp bollen. ”Jag såg den när jag kom in.”
Men Quirinus brydde sig inte om den, utan grep tag om Richards stora, välformade näsa. MacGyver skrattade bara. ”Vilken liten busunge!” sa han och killade Quirinus på magen. Quirinus skrattade av hjärtats lust medan MacGyver kittlade honom.


Quirinus såg på sin lärare och sa:
”Det var därför jag kände igen er under festen!” Han rodnade plötsligt. ”Men jag uppfattade inte ert namn”, erkände han.
”Du var kanske trött.” MacGyver gav honom ett förstående leende. ”Det är lätt hänt. Men nu har vi löst gåtan, eller hur?” Han blinkade med ena ögat, vilket fick Quirinus att le.
”Jag tror pappa blir glad om han får veta att ni jobbar här”, sa han. ”Får jag skriva och berätta det?”
”Självklart”, sa MacGyver. ”Det var så längesedan jag såg dina föräldrar, men jag får försöka hälsa på någon helg. Men nu tror jag vi båda ska gå, så vi får någon middag.”
Quirinus följde med honom, medan han hade en varm känsla inom sig.

_____________________________________________________________________________________________

Nu har ni fått namnet på den mystiske mannen från festen. Och han är baserad på själva karaktären MacGyver, som är namnet på tv-serien som gick 1985-1992. Min mamma såg den då jag och brorsan var små, och vi såg glimtar av den. När jag gick gymnasiet, började kanal fem sända den, och mamma och jag satt och dreglade framför tv!

Kolla videon:




Info om min karaktär i gul färg!


Richard MacGyver

Blodstatus: Halvblod (Mamman är mugglarfödd)
Familj: Sophie MacGyver (Norton som ogift) (Avliden) och Denzel MacGyver. Irene Cox (styvmor)
Elevhem när han var elev: Ravenclaw
Hudfärg: Ljus
Ögonfärg: Bruna med värme och vänlighet
Hår: Långt blont hår som når nästan ner över axlarna, men är lite kortare fram. (Tänk Hockeyfrillan!)
Gillar: Undervisa i försvar mot svartkonster, elever som gör ett bra jobb och Quirinus.
Gillar inte: Bråk, orättvisor och elever som inte är snälla.
Favoritämnen när han var elev: Försvar mot svartkonster, förvandlingskonst, Mugglarstudier, trollformellära och trolldryckskonst.
Ämnen han avskydde som elev: Trollkonsthistoria och astronomilära.
Utseende: Bredaxlad och lång. (185 cm) Vältränad och smal.
Övrigt: Var god vän med Nathan när de gick i skolan.
Personlighet: Richard MacGyver är väldigt vänlig, men har en hel del skinn på näsan. Han är lugn och förstående, även om han är lite av en spjuver! Han är även väldigt intelligent och modig.
Kuriosa: Mamman är mugglarfödd och tillhörde Hufflepuff, medan pappan tillhörde Ravenclaw. (Farmor och farfar tillhörde Gryffindor, så han har ärvt deras mod.) I skolan lärde han känna Nathan Quirrell och de blev goda vänner. Han var sökare i Ravenclaws quidditchlag. Innan han fick jobbet som lärare, jobbade han i en butik i Hogsmeade, där han övade försvar mot svartkonster under fritiden.



En sak att tänka på: Det står ju att MacGyver gillar Quirinus. Det är bara på ett vänskapligt sätt, samt att han ser sig själv som en extra pappa, eller hur man ska säga. Så oroa er inte, han är inte gubbsjuk!




I spoilern finns det lite bilder, så ser ni hur Richard Dean Anderson, som skådespelaren heter, såg ut när han blev MacGyver med hela världen! (Det är olika, så de som vill, får hämta hinkar, för det kan hända att någon börjar dregla, haha!


Snabb kuriosa: Själva figuren MacGyver heter egentligen Angus i förnamn, men han var aldrig förtjust i det.*
Så jag tog hans efternamn, men skådespelarens förnamn, så det blev en blandning.

*




Kom gärna med tips om något verkar konstigt, för det är ingen som har korrekturläst texten.

Jo, en pytteliten detalj! Killarna som Quirinus delar sovsal med, menar inte att vara elaka när de påpekar att han föredrar böcker, schack och blommor framför quidditch. Det är mer det att de tycker att han är lite udda jämfört med dem.

Enligt Rowling, var han tydligen begåvad, men väldigt känslig, och han blev tydligen retad för sin blyghet, och nerver. Se engelsk text med gul färg och i spoiler:



Allt kommer från engelska Harry potter wiki!

Bonusspoiler från böckerna:

Ett sådant underbart kapitel! Extra långt och så allt bonusmaterial. Njutning på hög nivå!

Det är mycket bra gjort hur förväntan byggs upp när den nya läraren i försvar mot svartkonster introduceras. Tjejerna pratar förväntansfullt om honom och man förstår att den här personen kommer att bli viktig i berättelsen.

Vi får även en bild av Quirinus sovsalskamrater, när de pratar om den nye läraren, och vi förstår att det kan bli lite spänd stämning ibland. De menar inte att vara elaka mot Quirinus, utan har bara helt andra intressen än vad han har.

När Quirinus sedan väl möter Richard, är Richard så levande beskriven att man verkligen ser honom framför sig med alla karaktärsdrag. Värmen och vänligheten är det mest framträdande men även det lite busiga hos honom. Som läsare känner jag direkt att det här är någon att lita på. En genuint god karaktär, som snabbt blir populär hos både läsare och hos eleverna i berättelsen.

”Får jag fråga vad du heter?”
”Quirinus Quirrell”, svarade Quirinus, som försökte komma på vem mannen liknade.
”Ja, då vet jag”, sa mannen och log strålande. ”Jag tyckte väl att du såg…” Han hejdade sig och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Åh, jag har lektion med femteårseleverna från Slytherin om femton minuter, så jag måste iväg och förbereda mig.”
Han gav Quirinus ett sista varmt leende, innan han gick iväg med raska steg.

Det här är så bra berättat för det bygger upp en förväntan. Vi förstår att också Richard känner igen Quirinus, men just då blir de avbrutna eftersom Richard har lektion.

Till slut får vi veta varför Quirinus känner igen Richard, och att drömmen var ett verkligt minne av det som hände när Quirinus var två år och de träffades hemma hos Nathan och Mia. Richard känns verkligen som en extra pappa och barndomsminnet förstärker det. Får verkligen känslan av att en stor trygghet har kommit in i berättelsen, som bonuspoäng på Quirinus sida. Just med tanke på allt han har att kämpa med angånde Snape och Wincott.

Det kan hända att jag blev så gripen av innehållet att jag inte upptäckte några tips.

Längtar till nästa kapitel!

Som du vet, kommer även en uggla flygande till dig inom kort.

bra kapitel! ser fram emot nästa

Både kapitel 20 och 19 var superbra!

Glad alla hjärtans dag!