Lupple och Ginerva2003

"Ni dödar folk så vi gör det bara för att se till att inte ni kommer döda alla" sa hon
"Du har nog dödat många mäniskor" sa hon
"Jag trode det bara att det skulle vara någon annan i skolan" sa hon.
"Nej jag är inte korkad" sa hon

Eliah såg på henne med ett höjt ögonbryn. "Vi dödar folk? Har du några bevis på det?" Frågade han för att sedan skratta till. "För att inte döda alla, du inser väl att det finns ungefär 7 miljarder människor. Att döda alla dem skulle ta över 100 år. Det är verkligen för jobbigt." Sa han. Hennes nästa fråga var lite chockerande, han övervägde att ljuga men insåg att det bästa vore att säga sanningen. "Åh ja, för typ 300 års sedan. Men då dödade ni varandra rätt bra själva, och så fanns det ju sjukdomar. Jag tror inte jag är skulden till något av det." Sa han och la huvudet på snedden. "Någon annan, någon du inte har pratat med kanske? Någon som ingen har märkt av, någon som ingen skulle sakna. Vem skulle vara lätt att döda? Vem skulle vara rätt att döda?" Frågade han. Han insåg att han var lite väl hård men det kändes viktigt att förmedla ett budskap, vilka var dom att bestämma vilka som skulle dö? Han log sedan. "Och just det, vi har ett eget rättssystem, de som går över gränser tar vi själva hand om så det ni egentligen gör är att döda sådana som aldrig skadat en levande själ. Så ja då är väl ni jägare de riktiga mördarna?" Sa han frågande.

"Nej men det är ju skälvklart ni när ju er på mänisko blod" sa hon.
"Jag har fått lära mig allt om vampyrer och andra väsen sedan jag var hjäte liten så sluta spela oskyldig" sa hon.
Hon visste inte om hon skulle klara att döda honom i detta läge men hon kanke kunde försvaga honom.
hon tog upp sin väska från marken för att ta fram en flaska med heligt vatten.

"Vi livnär oss på blod och det är inte vårt val. " Sa han irriterat och blängde på henne. Började tappa humöret helt och hållet. "Fått lära dig allt? Det du har fått lära dig Melodi är er sida av saken. Inte någon annans, ska jag berätta vad jag har lärt mig om er- jägare?" Sa han kallt och såg henne leta runt i väskan. Han la huvudet på snedden och flyttade sig längre bak från henne och hoppade upp i ett träd. "Ska jag berätta vad jag har sett er sort göra? "Frågade han med ett höjt ögonbryn. "Och bara för att vi måste dricka blod så innebär det inte att vi dödar för det. Det finns betydligt lättare sätt att få tag på det än att gå runt och döda människor. " Sa han ärligt. "Och visst kunde jag hantera ditt blod? Jag blev inte ett blodtörstigt monster som måste döda allt jag ser. Du såg det själv." Kommenterade han. "Jag räddade ditt liv. " Fortsatte han och svalde lite.

"Det kancke inte är erat vall men tycker du att vi ska gå runt och veta om det och inte göra något åt saken när vissa av er dödar oss.
"Ja bäretta" sa hon fast hon var inte så glad.
Hon tvekade på om hon skulle ta fram vattnet.
När han sa det sista fick hon sig en tankestälare.

Han såg på henne och flinade till. "Jag tycker att ni inte ska döda bara för att det finns en vampyr, döda den vampyren du vet- utan ett endaste tvivel har dödat en annan människa i din stad, under din livstid. " Kommenterade han och nickade. "Okej jag ska berätta." Sa han och satte sig mer bekvämt på en gren. "Du vet säkert det enklaste sättet att döda en vampyr, och om du vill döda en vampyr då använder du det sättet. Det är snabbt och ingen plågas överdrivet mycket. Det du inte gör är att tortera den här vampyren i timmar för ditt nöje. Om jag skulle döda dig så skulle det inte vara plågsamt så varför måste vi plågas? " Frågade han och höjde på ögonbrynet. "För jag har både sett och hört er sort tortera vampyrer i timmar. Binda fast dem och låta solen lysa, tillräckligt länge för att vampyren ska be om att få död och då blir det skugga, om och om igen. På alla möjliga sätt för du om någon borde veta att det finns en del sätt att skada en vampyr. "Kommenterade han torrt. "Vi må vara mördare, en del av oss som varje djur i hela universum men vi är då inga torterare. " Sa han sammanbitet.

"Jag skulle inte tortera dig" sa hon bästemt.
"Du räddade mig och då skulle det vara fel om jag dödade dig så det är bäst om jag går" sa hon och gick mot motsat hål från där lägret låg.

Han såg efter henne och han trodde faktiskt på det hon sa. Ett litet leende spred sig över hans läppar. " Det kommer bli mörkt, du borde verkligen komma tillbaka till lägret. Alla kommer sakna dig, speciellt läraren och så kommer dom ringa dina föräldrar och ja det blir en hel sak av detta då." Sa han ärligt och hoppade ned från trädet men stod sedan stilla. Att följa efter henne skulle kunna ses hotfullt.

"Jag behöver lite tid för mig själv bara" sa hon.

Han nickade sakta. "Absolut, men var vänlig och ha det i lägret. Jag kan sitta på andra sidan av lägret. " Fortsatte han i en mer orolig ton. "Jag vill inte att du går vilse eller nått." Mumlade han och svalde hårt. Detta var konstigt, det var så konstigt.