Vattenstaden Vidomina & Med

Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Gå tillbaka. jag vill inte hindra dig från att jobba. Jag ska hem och sova." Hon såg på Jules.
"Kan du kolla vad provet sa? Jag ramlade inte i vattnet Jules. Såg du mig blöt kanske? Visst de kunde ha torkat mig men..." Hon såg blek ut.

"Det går bra, Ruby. De vet att du bor hos oss, att vi tar hand om dig. Dessutom har jag redan gjort mycket. De klarar sig." Mary log mot henne och kände med fingret under hennes haka.
"Kom nu, sa hon och började gå mot hissarna för att åka ner, men hejdade sig då Jules tvekade. "Ruby har rätt, det var därför vi kom hit från första början. Gå ner till fordonet, Mary, jag kommer snart. Jag måste bara prata med Sherman igen. Ifred." Han såg menande på sin fru och gick sedan tillbaka till arbetsrummen.

Hon såg på henne och nickade sakta. Hon gick sedan med Mary och såg sedan sig om.
"Vad gör ni här egentligen? Ni forskar om vadå? Hur länge har den här staden funnits?" Ruby tog tag om Marys arm för att inte ramla omkull.
"Jag är bara nyfiken." Hon hade öppnat sig mera och såg sig om med stora ögon.

Mary såg osäker ut efter Jules, men såg förvånat på Ruby när hon sökte hennes uppmärksamhet. "Det är olika avdelningar här i centrat. Jag och Jules forskar om olika varelser under vattenytan. Vad är det ni kallar det på land?" Hon rynkade pannan. "Veterinär! Vi är typ som veterinärer!", utbrast hon med ett leende. "Det är mycket ovanliga arter en kan hitta på såhär djupt vatten." Hon såg på Ruby. "Den har funnits länge, mycket längre än vad jag funnits. Jag har alltid bott här.", förklarade Mary och såg upp då Jules kom tillbaka. Han pressade ihop läpparna och knöt nävarna. Tydligen upprörd. "Jules? Hur är det?", frågade Mary, men Jules skyndade sig förbi mot hissarna. "Inte här, kom, vi går till fordonet." Mary såg förvånad ut men tog med sig Ruby därifrån för att följa efter Jules till fordonet på parkeringen.

Hon hajade till och nickade sakta.
"Så ni vet vad det är. Det är rätt häftigt." Hon såg upp på Jules och såg sedan ner. Han hade säkert fått reda på sanningen. Hon hade börjat tro på Caspians förklaring för en sekund och hon började gå efter dem.

När de kommit ut på parkeringen satte de sig i fordonet och Jules startade motorn. Mary såg frågande på sin man. "Säg något! Vad är det?" Jules suckade och styrde fordonet därifrån för att köra hem de. "Jag kunde inte låta dig vara kvar i byggnaden när jag berättade.", sa Jules och Mary såg frustrerad ut. "Ut med det!", sa hon då och skärpte till rösten.
"Ruby trillade inte i vattnet, inte vad vi vet iallafall, men rapporten om hennes värden och uppgifter tyder på att hon blivit förgiftad eller drogad." Han vågade inte titta på Mary. Mary fnös. "Stanna, jag ska döda honom.", suckade Mary och Jules skakade på huvudet. "Du är för upprörd, Mary. Jag pratar med Sherman och Caspian.", försökte han, men Mary skakade då också på huvudet. "Han får inte komma undan med det här.", sa hon och Jules nickade då. "Nej, han ska inte få göra det."
"Jag kommer med och pratar med honom imorgon eller ikväll. Vi borde inte vänta med det.", sa hon och Jules nickade då igen. "Som du vill."
Han styrde in på parkeringen till deras hus.

Hon satte sig i baksätet på deras fordorn och såg ner i knät. Jules lät arg och hon såg sedan upp.
"Då hade jag rätt med andra ord?" Hon såg sedan upp.
"Men förgiftad?" Hon skakade på huvudet.
"Med vad?" Hon lade huvudet på sned.

Mary såg Rubys blick och suckade. "Ingen fara, Ruby. Du har inte gjort något. Det är..", började hon och skakade på huvudet. "jag ska prata med Sherman senare.", sa hon och öppnade dörren. "Nu går vi in och hittar något att äta. Du måste vara hungrig, är du det?" Mary gick före och Jules kom efter. Jules kom ikapp Ruby. "Det är svårt att säga. Men det kan vara en blandning i drogen, något som fått dig att tappa minnet. Hur mycket kommer du ihåg?", sa Jules lågt, så att inte Mary skulle höra.

Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"Så hungrig är jag inte. Jag åt innan vi åkte." Hon såg efter henne och såg sedan på Jules.
"Jag gick vd strandpromenaden och sen hörde jag en röst innan jag fick sprutan. Kunde inte språket och sen svimmade jag av." Hon såg på honom.

Mary nickade. "Då äter väl jag då.", skrattade hon och steg in i hallen. Hon tog av sig skorna och hängde av sig jackan. Hon pustade ut och tog bort klämman som fått håret att hålla sig uppe. Håret föll över hennes axlar. "Så skönt att vara hemma igen.", sa hon och gick in till köket.
Jules tvekade och dröjde sig kvar i hallen med Ruby. "Det låter inte som Caspian. Han skulle aldrig göra det. Inte ens om Sherman bad honom. Det går inte ihop.", sa han och sneglade mot köket för att se efter ifall Mary hörde på. Han tittade på Ruby igen. "Vi stannar här hemma ett tag, så ska jag kontakta Caspian och Sherman, det är bäst att jag pratar med de."