Splintered heart [PRS]

Ursäkten Hayley får känns lite bittersweet. Om den två år äldre inte hotat honom att be om ursäkt hade nog Isaac slängt ut sig något ännu mer drygt. Hon stirrar på den jämnårige, fortfarande med glansiga ögon och gnager sig i underläppen. Tillräckligt hårt för att huden ska brista och blod börjar sippra fram. Kommer hon ta hans ursäkt på allvar? Nej. Det kan hon inte göra. Efter allt de gått igenom tillsammans så trodde hon verkligen att han genuint tyckt om henne, men efter alla de där orden kan hon inte tro på det. Ett litet, bittert leende stryker sig över läpparna och hon släpper ut sig en djup suck när han springer där ifrån. Så det var det. Isaac hade inte brytt sig ett endaste dugg om hur hon känner med graviditeten. Han är ett riktigt as, och hon ångrar förskräckligt mycket att hon någonsin låtit honom röra vid henne. Aja, hon tänker fokusera på den två år äldre istället, just nu är han allt som betyder något.. dock kan hon inte undgå att undra om Yaosu skulle vara likadan. Så snäll och rar nu, men om hon vill göra slut så spricker det. Sjuttonåringen ruskar på huvudet, nej, han skulle inte göra så. Han har alltid varit betydligt snällare än alla andra, inklusive Isaac. Så där behöver hon inte oroa sig. Nu kommer hon nog aldrig göra slut med honom om de någon gång blir tillsammans.. hon kan verkligen se sig med honom, länge. De kristallblå ögonen glider upp mot honom när han kupar händerna om hennes kinder. Det är svårt att lyssna på orden han säger, trots att de är väldigt snälla.
”Det är bara svårt när hela skolan tänker så om mig.. och jag trodde han genuint gillade mig,” mumlar hon med ett genuint leende dyker upp. Åh vad hon trivs hos honom. Allt känns bättre när hon är nära honom, tryggare. ”Men du är så mycket bättre Yaosu, på många olika sätt! Du skulle aldrig göra sådär,” viskar Hayley och slingrar armarna om den äldre när han drar in henne i en kram. Hon sluter ögonlocken medan ena handen stryker sig över ryggen på honom. Omfamningen får tårarna att sakta ner. Fan vilken tur hon har som fått träffa lära känna honom. Hon lutar sig tillbaka ett slag medan en av händerna glider upp mot hans nacke. ”Jag är kär i dig också.”

”Jag tvivlar på att hela skolan tänker så om dig, och om alla nu gör det är de idioter”, svarade Yaosu och vilade hakan mot den blonda hjässan. Han ville inte släppa taget om henne nu när hon också slingrat armarna om honom, även fast han verkligen borde ha gjort det vid det laget. För det han höll på med just i den stunden var dumdristigt, väldigt dumdristigt och han hatade sig själv för det. Men inte lika mycket som han skulle hata sig själv om han lämnade Hayley alldeles ensam, med tårarna strömmandes och självsäkerheten alldeles krossad efter Isaac och hans stora trut. Hade den yngre flickan inte varit där för att stoppa honom, hade han utan tvekan haft ihjäl slytherineleven. Det kändes så obehagligt att acceptera det faktumet, men det var ju trots allt sanningen och han kunde inte gömma sig från den.
”Nej, jag skulle aldrig göra sådär”, mumlade nittonåringen och mötte hennes blick, när en av händerna gled upp bakom nacken på honom. Ett leende gled upp över de bleka läpparna. ”Då tänker inte jag vänta längre”, konstaterade han och böjde på nacken, för att sedan låta deras läppar komma i kontakt med varandra. Dock blev det ingen lång kyss, då Yaosu snart slutade sig tillbaka. De mörka ögonen var fortfarande fästa i hennes och tänderna började febrilt gnaga i underläppen. Inte lika våldsamt som hon nyss hållit på, men fortfarande så att det gjorde ont. Åh, hennes läppar hade varit precis lika perfekta som den bild han målat upp i skallen, mjuka och fylliga med en svag smal av vanilj. Han ville gärna göra om det där, men samvetet manade honom att berätta sanningen för henne innan de tog några fler steg.
”Om jag visar något för dig, lovar du att du fortfarande kommer kunna se på mig efteråt?” Undrade han tyst och pillade med en test blont hår. ”Lovar du att du kommer kunna kyssa mig på det där sättet igen..?” Det var en orättvis fråga att ställa, riktigt orättvis. Men han ville bara ha den lilla försäkringen, en försäkring att hon inte skulle tycka att han var äcklig och opålitlig. Zihao hade till exempel bara berättat för Isaac och under flera månader hade den sistnämnde inte ens kunnat kolla åt den yngre broderns håll. Han ville verkligen inte att det skulle bli så mellan honom själv och Hayley, hans hjärta skulle inte klara av det nu när han fallit så djupt för henne.

Nej, Hayley hade uppenbarligen överdrivit lite. Hela skolan tänker inte så om henne, det finns flera trevliga personer. Joshua och Aeron är ju bra exempel.
”Du har rätt, menar såklart inte hela skolan. Men det är tillräckligt många.” Mumlar hon och pillar lite med den andres skjorta. Det är nog inte alla som tänker så illa om henne, några kanske inte bryr sig om de jävla ryktena. För de är ju just det, rykten. Men vissa tror på det de hör och det är alltid de som hörs mest. Alla negativa kommentarer, alla knuffningar, det blir väldigt mycket. Sen så har vi ju annat att göra, till exempel att kyssas. De kristallblå ögonen glider upp mot de mörka, välkomnande ögonen. Så fina och snälla. Det verkar som att han har samma sak i huvudet, och hon kan inte undgå att ställa sig på tå och möta hans läppar. De är så lena och läckra, hon skulle lätt kunna vänja sig vid dem. Dock glider en viss person upp i huvudet på henne efteråt. Joshua. Fan, fan, fan. Istället för att riktigt njuta av kyssen efteråt så får hon genast skuldkänslor. Hon gömmer ansiktet i händerna ett slag. Hon gör verkligen allting fel. Hon måste berätta det här för Joshua, och han kommer att hata henne. Överdrivning igen, men han kommer bli rejält sårad. Sjuttonåringen tittar inte upp förrän Yaosu undrar om hon kan lova honom något. Ögonbrynen rynkar ihop sig, vad kan det vara? Hur ska hon kunna lova det? Hon gnager sig i underläppen, precis som den äldre. Hon försöker fånga hans blick, vilket går rätt bra när han inte försöker kolla bort från henne. Hayley kommer inte att kunna lista ut vad det är han vill berätta, tyvärr. Hade varit fint om hon kunnat läsa tankar, men det kan hon tyvärr inte.
”Yaosu..” Börjar hon med tveksamt ansiktsuttryck. Hon vill så gärna säga att hon kan lova det, men tänk om det är något helt sjukt? Som att han är en seriemördare? Hon kan inte direkt lova att hon kommer kunna kyssa honom igen då. Men hon vill vara med honom och det finns inte mycket som skulle förändra det. Hayley nickar långsamt för sig själv och ser upp på honom med ett leende. ”Jag lovar.”

Nu förstod Yaosu att hon inte bokstavligt talat menat hela skolan, men han förstod även att det verkligen kunde kännas som det. Däremot var huvudet så fullproppat med tankar för stunden att han inte riktigt kunde hålla dem i styr. Han var lite smått upptagen med att tänka på kyssen, eftersom hon inte verkade ha uppskattat den lika mycket som han själv gjort. Kanske hon inte ens tyckte om honom? Att hon saft att hon var kär i honom för att hon känt sig pressad efter det som hänt med Isaac?
”Är jag så dålig på att kyssas att du kände ett behov av att gömma ansiktet i händerna?” Undrade den äldre och kände hjärtat sjunka ner mot tårna. Han hade aldrig kysst någon innan, så det var mycket möjligt att det faktiskt var fallet. Ha, hon kanske inte ens ville kyssa honom igen oavsett vad det var han tänkte visa henne? Nittonåringen vek undan med blicken och fattade tag om en av de betydligt mindre händerna.
”Du behöver inte om du inte vill”, mumlade Yaosu och sneglade ner mot deras händer, med rynkade ögonbryn och glansiga ögon. Någonting stod fel, men han kunde inte sätta fingret på vad det kunde tänkas vara. Kyssen hade känts perfekt från hans perspektiv och hon hade ju mött honom på vägen..men kanske hon, som sagt, bara känts sig pressad efter att han haft sitt lilla vredesutbrott strax innan? Fan, han borde inte ha hotat hennes klasskamrat på det där sättet.
”Varken följa med eller kyssa mig igen, du ska inte behöva känna något tvång, verkligen inte”, fortsatte han och drog på munnen. Det där leendet hon hade på sina underbara läppar såg älta ut, men han hade haft fel innan, tänk om han hade det igen? Kanske hon var kär i någon annan? Typ Aeron eller Joshua? Nittonåringens strupe kändes plötsligt trång och han var tvungen att ta några djupa andetag för att lugna hjärtat.
”För du tyckte inte om att kyssa mig, eller hur?” Nej, han kunde inte släppa det där, inte när hon betett sig på det där sättet efteråt. Visst hade det inte varat särskilt länge, men han hade klart och tydligt sett hur någonting gnagde inom henne, att någonting var fel. Och naturligtvis trodde Yaosu att det var han som var problemet, att han hade gjort något fel.

Åh nej, den äldre hade missförstått allt. Hayley ruskar på huvudet och griper tag om hans händer för att krama om honom hår.
”Du är inte dålig på att kyssas alls.. det är bara det att.. åh jag vet inte,” hon stönar över sig själv och drar upp hans händer mot hennes ansikte och lämnar en kyss på de betydligt större händerna. Hon kan fortfarande inte komma över storleksskillnaden, den får henne att känna sig trygg på något sätt. Men det får ju hela han. Kyssen för henne hade varit perfekt, så mjuk och fin. Det är nog den bästa kyssen hon haft, kanske för att hon har så starka känslor för honom. Men ska hon berätta för honom om Joshua? Kan hon verkligen avslöja sin väns hemlighet på det sättet? Nej, hon bör inte göra det, men samtidigt vill hon att det ska funka mellan dem och försäkra den äldre att hon verkligen uppskattat kyssen. ”Jag älskade kyssen Yaosu, men jag vet inte om vi kan fortsätta på det sättet.” Hon gnager sig i underläppen, hon vill så gärna vara med honom, men i såna fall måste hon berätta för Joshua. Både Joshua och Yaosu förtjänar att veta. Så kanske hon borde berätta iallafall? Under tystnad börjar hon pilla med hans fingrar, vika och vika upp, vika och vika upp. ”Joshua gillar dig också.. och jag har inte berättat för honom att vi kommit varandra närmre.” Fan vad skamsen hon är. Vilken otroligt värdelös vän hon är. Sjuttonåringen tittar upp mot honom och ser hans glansiga ögon, det får hjärtat att sjunka. Tänk att hon gjort honom så osäker. Händerna glider upp mot hans kinder och stryker tummen över den ljusa huden.
”Jag vill både följa med och kyssa dig igen, jag får bara skuldkänslor och måste verkligen prata med Joshua om det. Har hållit det hemligt alldeles för länge och under den tiden har han bara börjat gilla dig ännu mer.” Rösten är tyst eftersom att hon skäms så mycket. Joshua skulle aldrig ha gjort det här mot henne, det är därför hon känner sig helt värdelös. Hon kan inte förlora honom, Joshua är hennes bästa vän och är den första på skolan som försökte lära känna henne. Hayleys egna ögon blir aningen glansiga medan hon blickar upp mot den äldre. ”Känner mig hemsk över det.”

Desto mer Hayley förklarade vad det var som försiggick i huvudet på henne, desto bättre förstod Yaosu sig på varför hon reagerat som hon gjort. Det var helt klart förståeligt om det nu var så att Joshua, hennes bästa vän, tyckte om honom samtidigt som hon själv också gjorde det. Jösses vilket dilemma. Fast det var ju faktiskt inte hennes fel, plus att känslorna var besvarade till hundra procent från nittonåringens sida. Och även om han tyckte att Joshua var jättegullig och trevlig, tyckte han inte om, och skulle aldrig tycka om, honom på det sättet.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, började den äldre med sammandragna ögonbryn. ”Det..det måste vara jättejobbigt för dig, men..vill du verkligen ge upp det vi har när vi knappt ens börjat? Är säker på att han kommer förstå om du berättar för honom, han verkar inte vara en person som vänder sina vänner ryggen bara sådär”, försökte han resonera och kände hur kinderna hettade. Hon hade alltså inte bara gillat kyssen, hon hade älskat den. Hjärtat skuttade till lite extra inne i bröstkorgen, följd av en skarp smärta som spred sig genom buken. Inte ett bra tecken, verkligen inte. Färgen rann bort från det nyss rosiga ansiktet och Yaosu sneglade mot händerna när sjuttonåringen lämnade små kyssar över dem. Allting började bli suddigt, sakta men säkert.
”Har ingen aning om hur det känns, men förstår att det måste kännas..tja, hemskt”, sade han och blinkade några gånger, för att se om det bara varit ett falskt alarm innan. Nope, det hade inte varit ett falskt alarm och nu tjöt sirenerna allt högre och högre. ”Förlåt, jag måste gå”, stammade den äldre och kisade för att försöka se vad som var..eh, han kunde för fan inte ens se skillnaden på upp och ner längre.
”Fan, fan, fan”, utstötte han, utan att tänka på att gryffindoreleven kunde höra honom. ”Vart är den närmaste utgången? Jag kan inte ens se mina egna fötter”, fortsatte han med paniken växande i rösten. ”Hayley, jag vet att det här kommer låta skumt som bara den, men du måste hjälpa mig att hitta ut eller till ett tomt klassrum eller någonting..bara någonting som inte är mitt ute i en korridor eller bland folk, okej?” Nu hade han klantat till sig, rejält. För även om han ville att hon skulle veta, ville han inte att resten av skolan också skulle göra det.

Axlarna sjunker lite medan Hayley försöker få in det den andre säger. Han har rätt, Joshua känns inte som den personen som skulle vända sin vän ryggen.. men sårad kommer han att bli. Kanske hon borde ha berättat det så fort de två börjat umgås, kanske han hade tagit det lättare då, men tyvärr går det inte att ändra på.
”Nej, jag vill inte ge upp det vi har..” Kommenterar hon och nickar långsamt för sig själv. Hon får helt enkelt berätta för sin bästa vän under morgondagen och förhoppningsvis kommer han inte att hata henne. Plus så känns det som att det hon och den två år äldre har är väldigt speciellt. Det känns så mycket bättre än vad det gjort med Isaac och hon vill verkligen inte förlora det. De måste ju ge det en chans, och hon tror faktiskt att det kommer bli något väldigt fint. ”Du har rätt, jag ska prata med honom, men jag vill fortsätta vara med dig,” det var ett svårt beslut, men hon är nöjd. Därför sträcker hon på sig en aning och pressar läpparna mot Yaosus i lugn och ro. Det känns så bra, perfekt. Stunden förstörs däremot snart, det verkar som att han plötsligt får förskräckligt ont. Sjuttonåringen slingrar ena armen om honom så att han kan stödja sig vid henne.
”Vad är det som händer? Vart har du ont?” Undrar hon oroligt och försöker se honom i ögonen. Hans ansikte är alldeles blekt, som att han ska tuppa av vilken sekund som helst. När han sedan börjar undra vart den närmaste utgången är och att han inte kan se något börjar oron fördubblas. Hon griper ett hårdare tag om honom så att han inte ska ramla ner i golvet.
”Ehm.. absolut!” Alldeles förvirrad och nervös börjar hon röra sig mot ett klassrum. Det finns ett i korridoren och när hon öppnar det ser hon att det är helt tomt. Hayley andas ut och stänger dörren bakom dem och låser dörren. Därefter hjälper hon honom att sätta sig ner på en av stolarna. ”Nu är vi ensamma, borta från korridoren.”

Att välja mellan vänskapen med Joshua och ett förhållande med Yaosu måste ha varit väldigt svårt för den yngre, även om det var rent hypotetiskt. Kanske Joshua skulle bli sårad, men nittonåringen tvivlade verkligen på att han skulle hata Hayley för det. Man kan inte styra över sina känslor och kemin de hade var omöjlig att förneka. De hade kommit överens samma dag som de haft sin första, riktiga konversation och därefter hade det bara fortsatt.
En liten lättad suck rymde den äldre när sjuttonåringen hjälpte honom ner på stolen. Han hade såklart uppfattat att de rört sig någonstans, men eftersom nerverna till ögonen börjat separeras, hade han inte den blekaste om var de befann sig. Troligen i ett klassrum, det luktade som ett klassrum.
”Vi får väl se om du vill fortsätta vara med mig efter det här, men jag hoppas verkligen att det inte skrämmer bort dig”, sade Yaosu och log mot den riktning han trodde att Hayley befann sig i, medan han tog av sig glasögonen och placerade dem på bänken bredvid stolen. Han ville inte ha sönder dem, eller något annat för den delen. ”Har aldrig behövt göra det här inomhus så det kommer nog att bli ganska stökigt”, fortsatte han och började knäppa upp knapparna på skjortan med darrande händer. ”Ha..bara för att jag bestämde mig för att visa dig blev den..eh, jag, alldeles för ivrig, uppenbarligen..brukar kunna kontrollera det betydligt bättre”, mumlade nittonåringen vidare och skakade lätt på huvudet för sig själv. Hon måste ha trott att han var komplett galen vid det laget, vem hade inte trott det? Med en liten grimas fick han tillslut av sig skjortan och övergick till att försöka krångla av sig byxorna.
”Jag..jag kan inte ha ett förhållande med dig och samtidigt hålla det här hemligt, det känns inte rätt. Antar att det är lite samma sak som att du kände att du behövde berätta för Isaac om graviditeten?” Bra, hitta en liknelse, då var det förhoppningvis lite lättare att förstå. ”Det här kommer att vara otroligt hemskt att kolla på och jag kommer behöva göra vissa saker för att kunna komma tillbaka, men det är ingen fara..bara försök hålla dig lugn och låt mig komma till dig när jag är klar. Kommer inte att göra dig illa, däremot kanske bete mig lite udda, det tar liksom lite tid att få tankarna i styr.” Komplett galen, hon måste tro att han var helt från vettet.

Okej, Hayleys stackars huvud är vid det här laget alldeles fyllt med frågor som poppar upp fram och tillbaka. Vad är det den andre snackar om? Han ser så blek och försvarslös ut, som att han genomgår en hemsk smärta.. men det är väl uppenbart vid det här laget, trots att han försöker att inte riktigt visa det så ser hon det klart och tydligt. Hur förlorar man synen bara sådär? Hon kan verkligen inte greppa vad det är som händer, och fy fan vad läskigt det är. Hon vill så gärna hjälpa till men har ingen aning om hur hon ska göra, vilket får henne att återigen känna sig värdelös. Sen blir hon ännu mer förvirrad över varför han i helskotta tar av sig sina kläder. En kort stund börjar hjärtat att pumpa hårdare för ja, hon blir genuint rädd för att han skulle göra något mot henne. Nu vet hon att den äldre aldrig skulle göra henne illa, men det trodde hon om Isaac också. Hon trodde även att hon varit säker i kyrkan i byn hon kommer ifrån, men det hade hon inte varit. Sjuttonåringen försöker att lugna ner sig, hon är ju säker på att han aldrig skulle göra något liknande, andas. Andas in, andas ut. Det får henne att lugna ner sig.
”Yaosu, vad är det som händer?” Undrar hon tyst medan hon tvingar bort blicken när han börjar ta av sig byxorna. Inte kolla. Det verkar som att det har något med hemligheten han varit orolig över att dela med sig av innan, men det säger henne inte så mycket. De kristallblå ögonen glider ut genom fönstret där hon ser den stora månen lysa. Fullmåne, väldigt vackert. Ögonbrynen rynkar sakta men säkert ihop sig och hon slänger en blick mot den två år äldre. Har det med fullmånen att göra? Hayley slår sig ner vid ena hörnet av klassrummet och lutar huvudet mot den svala väggen. Ah, är han en varulv? Det skulle förklara en hel del. Helt ärligt får det henne att bli lugnare, ett tag, trots att hon visste att det inte skulle hända, var hon orolig över att han skulle.. ja, våldta henne. Det är bara minnena som får henne att tänka på det viset, och det är väl förståeligt? ”Jag tror inte det kommer skrämma bort mig,” försäkrar hon efter en stund med ett leende. Nu kan Yaosu inte se det, men ändå.

”Du har listat ut det, eller hur?” Undrade den äldre och kom upp på benen. Han drog händerna genom håret och tog ett djupt andetag. ”Vill du stanna? Du måste inte stanna..” fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en grimas strykandes över ansiktet. Några sekunder av tystnad passerade långsamt förbi och sedan brakade helvetet löst. Nittonåringens hud var varm, obekväm att befinna sig i, vilket var ganska ironiskt med tanke på att det var hans hud. Benen i ryggen knakade till och Yaosu gled ner på golvet med ett flämtande, mer händerna för ögonen. Ett skrik av smärta rymde honom när globerna pressades ut och äntligen separerades från skallen på honom. Med andra ord kunde han se igen, klart och tydligt. De gula ögonen flackade över klassrummet några gånger och fäste sig en kort stund på Hayley. Han kunde inte låta bli, och så han ville se om hon var okej. Däremot var han snart tvungen att knipa ihop ögonlocken igen, när nästa våg av smärta sköljde över honom.
Klor pressade sig fram ur knogarna och fingrarna smälte in i handflatorna. Nittonåringen slog händerna mot golvet några gånger för att skaka av sig den brännande huden. Ryggraden sköt i höjden och päls började synas under såren som bildats, medan tänderna ramlade ner över golvet tillsammans med en massa blod. Naturligtvis ersattes de genast av nya tänder, men det var inte mindre äckligt för det. I samband med att de nya tänderna pressade sig fram genom tandköttet, började nosen krypa fram och det tidigare vackra ansiktet gled sakta men säkert bort. Det var lite som om han kräktes upp en hel varg, även om det inte riktigt var så det hela fungerade.
Yaosu ruskade på sig för att få bort alla rester av hud och blod från den mörka pälsen, innan han agerade dammsugare. Som tur var behövde han inte ens tänka, utan det var bara att tugga och svälja. Hoppade han det steget skulle det krävas flera veckor innan han kunde skifta tillbaka, någonting han var absolut livrädd för.
När golvet var hyfsat rent vändes de gula ögonen mot Hayley igen, där de den här gången fäste sig. Allting kändes fortfarande smått obehagligt och han hade glömt i princip allting om både sig själv och den yngre flickan för stunden, men ändå fann han sig själv tassa fram till henne och sniffa på hennes ansikte. Hon satt ju ner, så han behövde inte ens sträcka på sig för att nå. Sniffa, sniffa, sniffa.