Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det var länge sen Rowan hade känt sig så... fri i tanken. Det var som att inget annat än hon spelade någon roll, och det var väl kanske i det också som han insåg att han numera räknade henne som familj. Familjen var väl just det som alltid hade spelat störst roll för honom - det var ju för den som han egentligen gjorde allt det här. För att hämnas dem. Något han insåg att han skulle göra också för henne, trots den korta tid de känt varandra. Trots vem hon var. Han skulle i den stunden inte för sitt liv kunna koncentrera sig på något annat än henne. Han ville det inte heller, för den delen - allt han ville var att hänge sig helt åt henne. Han lät händerna sakta stiga åt klänningens snörning, hade gett upp tankarna på att ens försöka kontrollera eller tänka för mycket nu.

Han verkade inte helt opåverkad han heller, men Sienna tyckte det fanns många rimliga anledningar till det ändå. Han hade väl kanske inte förväntat sig möta en kvinna där, eller också så var han osäker på hur mycket han kunde säga i hennes närvaro angående rebellerna. Hennes egen förlorade talförmåga fanns det dock inte mycket till ursäkter för.
"Det är rätt." nickade hon då han hjälpte henne ta ner sakerna - i hemlighet glad som en skolflicka över att få hjälp utav honom, att få vara så nära honom. Han till och med doftade gott, en tanke som slagit henne utan förvarning och förmådde rodnaden att komma tillbaka lite på kinderna igen. Hon vågade sig på att se på honom igen, ett lite väl djärvt drag kanske. Hon tycktes fastna där igen med blicken, förundrad över skönheten där. När han frågade vad hon ville ha hann hon i sista stund stoppa de första orden som dykt upp i huvudet, blev genast än rödare - inte minst med tanke på att hon till och med hunnit öppna munnen innan hon kom på sig själv. Jösses, hon skulle snart ha skrämt iväg stackars Erland helt och hållet. Hon slog ner blicken snabbt igen och blev tyst nån sekund innan hon samlat sig nog för att se upp på honom igen.
"En ordentlig kung på tronen igen." log hon svagt emot honom, de hade beslutat sig för att inte ta något betalt ifrån rebellerna - och med de orden så hoppades hon också kunna hinta till honom att han kunde slappna av ifall det var det som orsakat hans osäkerhet.

Thessa fumlade med Rowans överdel för att dra av han den, samtidigt som hon fortsatte att kyssa honom. Hon kände med händerna, fingrarna, över hans kropp och stoppade honom inte när Rowan hjälpte till att lossa hennes klänning. Hon skulle älska med honom, bara för att det var det hon ville. För att det var något de båda ville. I den stunden var de enade. Inget var konstigt, utan bara lätt och befriande. Här, hos honom, ville hon alltid vara.
Thessa lyckades komma ur hans famn för att ta kommando över situationen, på ett kärleksfullt, men bestämt sätt. Bara för att låta sina instinkter flöda. En ny sida, till en annars sådan försiktig person. Det var spännande att utforska det, att Rowan hade den inverkan på henne och lockade fram nya sidor hos Thessa.
Hon förde honom till hans bädd för att sedan lika kärleksfullt, med lusten som ledord, dra ner de båda på bädden och fortsätta den kärleksfulla akt genom kyssar och beröringar.

"Åh.", sa Erland igen, förvånat, som svar på Siennas ord då han mötte hennes blick. "Tack då." Han harklade sig. I vanliga situationer skulle vem som helst ha lämnat konversationen. Det föll naturligt för ett avsked, men det var något förtrollande med Sienna som fått honom att stå kvar och iaktta henne lite extra. Det kanske berodde på den allvarsamma situation de befann sig just nu i, i riket, men han hade känslan att han inte hade tid att ödsla på det som inte var värdefullt för honom, utan istället låta modet ta över för att se ifall det fanns en chans. Det kanske varit ödet som fört dessa två tillsammans. Hursomhelst var nyfikenheten för påtaglig för honom för att inte göra något åt det. Kanske det var därför han fyllde lungorna med ett nytt andetag för att tala. "Vi, rebellerna..", sa han med en aning skämtsam ton och flackade med blicken när han insåg att han faktiskt yttrat dessa ord högt. Nu fanns det ingen återvändo. "..vi ska träffas snart inne i värdshuset. Det är en bra tid, då det är tillräckligt sent för att inte ha alltför många patrullerade vakter som snokar och stör." Blicken for på Sienna igen. Bara hans ord skulle hålla hela vägen..! "Vill du följa med?" Ett osäkert, leende, men blicken var stadig. Erland hade iallafall försökt, och det gladde honom.

Rowan hade inte det minsta emot att överlämna sig helt åt henne - tvärtom så var han lite fascinerad över hur hon visade allt fler och fler sidor av sig själv, vissa mer överraskande än andra. Det fick honom än mer nyfiken på vad mer det fanns att upptäcka med henne. Något han var fast besluten på att ta reda på mer om. Han ville veta allt som fanns att veta om henne, på samma vis som han själv gladeligen skulle ge henne allt om sig själv. Överlag ge henne allt, utan minsta eftertanke - på samma vis som han så gärna lät henne ta kommandot. Han lät bara tankarna snurra, agerade helt efter känslan - längtan efter att få känna hennes hud under sina fingrar, att få hålla henne i sin famn.

Sienna måste säga att hon hade lite svårt att tolka honom, vilket gjorde henne än mer nyfiken. Han verkade förvånad över det hon sagt - även om hon var säker på att hon inte hade fel om varifrån han kom. Men samtidigt verkade han förvånad över mycket, och hon kunde inte sätta fingret på exakt vad som orsakade det. Men det väckte hennes nyfunna intresse allt mer att han inte agerade som alla andra.
Sen fanns det ju såklart den där känslan hon inte kunde beskriva eller förklara ännu. Nyfikenhet var inte rätt ord, det var en längtan efter att få umgås mer med honom. Efter att få lära känna honom. Kanske åtrå vore ett lämpligare ord - det var hon dock inte helt redo att erkänna ännu. Hon vågade sig på att lyfta blicken till hans ansikte då han talade igen, fastnade genast i den djupa brunn av intryck hans ögon motsvarade. Hon fick tvinga sig till att inte glömma helt bort att han faktiskt talade också, och sken upp då hon förstod vad han föreslog.
"Ja!" utbrast hon direkt, slog lite generat ned blicken igen då hon insåg hur snabbt hon hade svarat. Denna gång vågade hon dock höja den igen, lycklig över att få träffa honom mer.
"Jag följer gärna med." log hon sedan, lite mer samlat men inte desto mindre glatt.

Thessa pustade ut och vilade huvudet mot kudden för att samtidigt se på Rowan. På så nära håll. Det rusade i henne, efter spänningen, endorfinerna och lyckan. Det var kanske alla risker utanför de, det som gjorde det så farligt, som också spelade roll och fått henne att våga, när Thessa i vanliga fall skulle ha backat.
Hon log lite utmattat när hon sträckte sig efter hans ansikte för att röra med fingertopparna över hans panna, nerför hans näsrygg. Så vacker. Så stilig. Han kändes som hennes. Men oavsett så var hon hans.
Det gick några sekunder och hon vilade handen istället över hans bröst för att sluta ögonen. "Du har bra tålamod, Rowan. Tänk..", hon öppnade ögonen och kikade på honom. "..Om bara några dagar, så är hela riket ditt igen." Hon fnittrade lite åt tanken och log bredare då. "Du har bra stöd av folket. Och rebellerna.", tillade hon sedan samtidigt som hon lade sig tillrätta.

"Erhm.", harklade han sig igen och flackade med blicken, en ovana när Erland var lite nervös. Men så såg han på henne igen. "Dåså. Om det inte är något som du måste göra innan- ska vi gå tillsammans dit nu då?", frågade han och svalde, kände hur torr han var i halsen. Istället för att möta hennes underbara blick, som han helst skulle kunna beundra i mycket längre tid, såg han ner på paketet i sina armar. Det passade ju. Vapnena skulle de kunna ta därinne i värdshuset. Om alla var där vill säga, men Erland visste ju att det var många som skulle komma. Trots att Rowan ännu inte satt på tronen, så hade de en del att fira ändå. Clavius dagar var räknade. Och det gav hopp och glädje åt alla andra i Vrale.

Rowan låg på rygg och såg på henne, med ett leende på läpparna. Ett lyckligt leende, lyckligt över att få vara med henne, få kalla henne sin. Bara lycklig över att ens ha hittat henne mot alls odds - aldrig nånsin hade han trott att han skulle falla så totalt för Clavius dotter. Men vad saker och ting kunde förvåna en här i livet. Det kändes som om saker oftare blev som man inte tänkt sig än tvärtom. Förhoppningsvis skulle det bli ändring på det framöver - med tanke på att det såg ljust ut för hans planer på tronen.
”Tålamod?” Sade han med nyfikenheten inblandad i rösten, vred på sig så att han låg mer emot henne.
”Har jag väntat i så många år kan jag vänta i några dagar till.” Log han tillbaks.

Sienna ville helst av allt bara fråga honom varför han tycktes vara så nervös, men det vågade hon inte. Hon var inte modig nog med någon hon träffat så nyss, även om saker tycktes annorlunda med honom. Normalt skulle inte någon ha påverkat henne så snabbt som han gjort. Hon nickade glatt åt hans förslag.
”Gärna.” Log hon glatt, styrde stegen ut emot hallen och ytterdörren igen medan hon både försökte samla ihop mod och komma fram till någon bra konversations startare.
”Berätta lite om dig själv.” Bad hon till sist, kanske inte den allra bästa frasen men den bästa hon kom på i nuläget under hans inflytande.

Thessa lekte med tanken. Det såg rätt ut, att se Rowan på tronen. Känslan speglades i hennes ansikte då hon log då igen, men slogs plötsligt att tanken att hon kanske njutit lite för mycket. För länge. Hon flämtade och satte sig upp i sängen. "Jag borde inte vara kvar här. Jag kan inte dröja. Tiden, jag..", Hon såg sig om efter kläderna och sträckte sig efter klänningen för att dra den på sig, inte lika lätt som när Rowan fått av henne den. När hon tillslut, med lite bråk med klänningens snörning och håret som föll i ansiktet på henne, som tillslut lydde och hängde över hennes axlar och rygg, såg hon på Rowan igen. Lite generad. Nog för att hon gillade att visa sina nya sidor för Rowan, men någon gräns fanns det väl. Thessa gillade inte att visa sig alltför sårbar.
"Jag måste gå.", sa hon sedan och böjde sig fram för att kyssa hans läppar och sedan kliva upp ur sängen. Hoppades på att det inte skulle dröja länge till innan de fick vara med varandra igen.
"Håll ut, Rowan. Snart..", hon behövde inte säga det igen. De visste ju båda vad som väntade framför de.

Erland skämdes över sitt dumdristiga beteende. Ja, nu var det kört. Nu fanns det ingen återvändo- Erland hade på den korta tid i sir Anselms hus, gjort sig i åtlöje inför hans dotter. Det skulle säkerligen dröja länge innan Erlands far kunde släppa det här. Och inte bara det- Erland hade bjudit med henne. Visserligen var det oskyldigt- sällskap till värdshuset. Hon verkade också intresserad av rebellerna, vilket Erland visste att hans pappa skulle tycka om. Men det som kanske gnagde honom mest var att han låtit känslorna styra. Bara att se henne och vara henne så nära hade fått honom att totalt tappat fattningen för verkligheten, om bara för en minut. Tack och lov att hon inte verkade särskilt berörd av hans dårskap, då hon ställt honom en fråga. Det dröjde någon sekund innan Erland förstod vad hon sa. "Om mig själv?" Nej, nog nu. Såhär skulle han inte bete sig mer. Han kände sig inte som sig själv. Det lättade dock lite när de kommit utomhus och närmade sig värdshuset. "Tja, jag är köpman. Jobbar i handeln, men är också en del av rebellerna." Han sträckte på sig lite då. Han var stolt deltagare i gruppen. Han skulle kunna skryta och säga att han var i princip bästa vän med Rowan, men med risk att göra bort sig igen, teg han. "Och du? Kan du berätta något om dig själv?"

Helst av allt skulle Rowan bara vilja hålla kvar henne där, stoppa henne från att lämna honom där själv. Inte för att det var jobbigt att vara själv där, utan mest för att han skulle sakna henne så otroligt i samma stund som hon gick igen. Men kanske mest så skulle han oroa sig för att dem skulle komma på henne. Hon skulle vara tryggare här med honom än inne i lejonkulan. Samtidigt så var det nödvändigt, det hade varit en stor risk bara att gå hit och nu hade hon varit här länge.
”Jag vet.” Suckade han lätt, reste sig upp och drog själv på sig byxorna igen. Han kysste henne lätt igen.
”Var försiktig.” Bad han henne. Det skrämde honom nästan lite hur fäst han blivit vid henne direkt. Han visste ju hur farligt det var, inte minst för han själv på ett personligt plan. Han klarade inte av att förlora fler, det var väl en anledning till att han aldrig riktigt vågat släppa folk inpå livet dem senaste åren. Inte på riktigt.

Sienna kände sig överlycklig över hans inbjudan, och det var definitivt inte bara för att få träffa rebellerna. Det var bara hans förtjänst att hon kände på det viset. Hon spetsade nyfiket öronen åt hans prat, ville veta så mycket som möjligt om honom - även om det inte var så mycket info hon kom åt. Men vad förväntade hon sig? Dem hade bokstavligt talat bara känt varandra i några minuter. Då hon själv fick frågan teg hon lite, i fundering samtidigt som hon klev ut på gatan utanför. Hon styrde stegen emot värdshuset, gick intill honom - omedvetet hade hon börjat gå nära honom.
”Jag har gjort åtminstone hälften av vapnen du bär.” Var det till slut som slank ut. Varför hon berättade just det var högst oklart - det brukade väl inte vara alldeles för uppskattat att det var en kvinna som smitt dem. Men hon ville på något vis utmärka sig inför honom, och det var väl den mest utmärkande egenskapen hon hade.

Thessa korsade den lilla golvytan till rummet och stannade upp vid dörröppningen. Det skrämde henne att det var utom hennes kontroll. Det fanns inte så mycket hon kunde göra, än att älska honom på håll. Det var märkligt, hur snabbt det hade gått från första mötet. Någon som hon aldrig träffat tidigare bara förtrollat henne så. Förtrollat var fel ord, Thesa hoppades på att hon hade tillräckligt med kunskaper för att kunna känna igen när magin flödade och inte.
Hon vilade handen över dörröppningens ena långsida och tittade på Rowan över axeln. "Det här är inte ett farväl.", sa hon och nästan hoppades på att han skulle hålla med. För bestämd lät hon. Men istället för att vänta på hans svar tvingade hon att se bort och fortsätta stegen därifrån, ut i mörkret och den svalare luften. Hon brydde sig inte om att hälsa på Camenag igen. Hon var alldeles för upptagen att inte ångra det hon hade gjort. Och sakna Rowan.
När hon inte längre var inom synhåll för stugan och försvunnit emellan träden ökade hon takten för att strax därpå rusa därifrån så att kjoltyget fladdrade runt hennes ben. Hjärtat klappade och påminde henne om hur viktigt det här var. Det de gjorde. Och det som skulle hända. I sina tankar bad hon en tyst bön att den gud som hörde hennes bön skulle välsigna deras framtid och bringa de lycka. För om det fanns någon gud, så visste väl hen att de skulle Thessa, Rowan och resten av riket behöva.

Innan de nått fram till värdshuset hade Erland lärt sig något nytt om Sienna. Istället för förvåna honom, så som säkert fler av de som kände till hennes skickligheter var, så imponerades han. Ett fånigt leende syntes på hans läppar och de blå ögonen blänkte av förtjusning. Det fanns något attraherande med en kvinna som hanterade vapen.
När de sedan nått fram till värdshuset ingång samlade han sig på nytt. Han var inte helt säker på vilka som väntade där på andra sidan dörren, men han skulle inte låta de se honom som någon kärlekskrank person.
Erland rätade på sig och drog i västen så att den föll rätt för att sedan med en sammanbiten min känna på handtaget och öppna dörren. Han visste att Sienna var efter honom. Han kunde känna hennes närhet, vilket fick pulsen att öka av nervositet, men trots detta lyckades han hålla minen. Det hjälpte när han fick syn på sina bekanta. Dörren bakom disken var öppen och några bekanta ansikten såg åt hans håll. "Där, rummet därborta. Varsågod, Sienna." Han talade med en mycket mer självsäker stämma och skulle snart inse att han inte hade något att vara nervös för. Alla var ju här för att fira, minnas och eventuellt planera. Men den sista delen låg långt ner i listan. De hade mycket att glädjas åt, även fast de inte var i mål ännu.

Rowan följde henne med blicken, fullt upp med att försöka hindra sig själv ifrån att hålla kvar henne där. Hon behövde tillbaka, vad han än tyckte eller sade så ändrade det inte på något. De skulle fatta större misstankar ju längre hon var iväg, och han hade nästan dåligt samvete över att hon kommit hit. Trots att han var lycklig över det, så innebar det en fara för henne och han ville hålla henne så säker som det gick att bli.
”Jag tar det som ett löfte.” Egentligen sade han det mest till sig själv, då hon redan hunnit ut ur dörren då hon gick ut. Att han redan litade så pass på henne att han blottat allt för henne, var ovant. Det var inte många som tycktes känna honom så bra som henne, och nästan ingen han litade så på. Han brukade ha betydligt mycket svårare att lita på folk efter allt som hänt, den enda han kunde komma på som var i samma klass var väl Erland kanske. Men dem hade också känt varandra sedan barnsben.
Han suckade djupt då hon var försvunnen igen, klev ut ur stugan för att ägna några minuter åt Camenag. Inte blev dem många dock, draken var hungrig och Rowan missunnade honom då inte att åka iväg på en stunds jakt. Han gick därför tillbaka in för att sätta sig i stugan istället, slog sig ned på den slitna soffan för att ta upp en av böckerna han tagit dit. Något fick han fördriva tiden med under sin väntan.

Sienna önskade just nu mer än nåt annat att hon hade kunnat läsa hans tankar. Hon ville tro att hennes ord påverkat honom positivt utefter hans minspel, men hon var långt ifrån säker eller modig nog att dra några förhastade slutsatser om saken. Även om fantasin förstås rusade iväg vilt vid minsta lilla chans. Hon försökte istället koncentrera sig på kvällen, vilket blev lättare då de kom in i värdshuset - där fanns mycket annat att se, höra och distrahera sig med även om hon ständigt drogs till Erland iallafall. Hon följde hans instruktioner och gick in i rummet han pekat emot, och blev genast lite förvånad då hon klev in. Det var rena feststämningen där inne, och av rösterna att tolka så hade många redan varit där länge och hunnit få i sig ett och annat stop öl. Men det var en härlig stämning, och hon visste inte varför hon var förvånad då dem självklart måste fira nu.
”Tack för att du erbjöd dig att ta med mig.” Sade hon, kände sig på nåt vis lite modigare här.
”Men du överger mig inte ännu hoppas jag?” Frågade hon med en nästan något retsam ton.

Det dröjde inte länge innan hon nått fram till slottet. Men hennes väg hade lett henne till huvudingången. Något Thessa inte helt hade varit uppmärksam på när hon rusat ifrån jägarstugan. Men det, eller de, som sedan uppenbarade sig för henne, fick henne att stanna upp med ett häpet uttryck. Clavius. Och han var inte ensam. Delar av de döingar som deltagit i striden under balkvällen stod där bakom honom. Som en skugga, som ett stöd. Det såg otäckt ut. Men det som skrämde henne mest var att de såg på henne. Iallafall kunde hon inte tro annat. Där ögon skulle sitta gapade stora hål. Skelett. Spöken som skimrade i ett grönt sken med hjälp av månens strålar. Tack och lov för kläderna. För en utomstående skulle de smälta in med de andra, om så bara för ett ögonblick. Det här var ju en av anledningarna varför de flesta av folket från Garkhauth aldrig var någon annanstans än där. De var alldeles för skräckinjagande för de utomstående som inte förstod.
"Far..", flämtade Thessa och kunde höra hur hon kippade med andan. Helt överväldigad över att hon blivit påkommen. Det här hade hon inte räknat med.
"Nå, Thessa. Säg mig, var har du varit?", sa Clavius med en alldeles för lugn stämma. Han försökte ställa in sig hos henne. "Jag.. Jag.. kan inte säga.", svarade hon och backade ett steg samtidigt som Clavius tog ett steg närmare henne för att möta henne ute på vägen, bort från slottstrapporna.
"Du har träffat honom, eller hur? Du håller hon gömd. Nå, säg mig, min dotter, var har du gömt honom?" Thessa skakade på huvudet.
Sedan gjorde Clavius något som Thessa aldrig skulle lämna hennes minnen. Han störtade mot henne och greppade hårt om hennes handled så att hon föll till marken av smärta. Hans kraft hade tagit över och ansiktet hans förvreds av vrede. "Jag kommer ta dina krafter om du inte berättar." Ändå väntade han inte på något svar. "Ah, nej, sluta..!", kved Thessa när hon kände en del av hennes själ lämna henne. Det skar som glasskärvor i huden med en brinnande hetta. "Du gör illa mig,..!" Tårar började att rinna.
Clavius lät henne lida någon sekund till för att sedan släppa henne så att hon föll bakåt i gruset.
"Då försöker vi igen, Thessa.", sa han lugnt och Thessa förstod sin förlust. Hon kunde gå långt för Rowan, men än var hon inte säker på att en del av henne kunde dö för honom. Därför nickade hon långsamt och tog sig upp på fötter samtidigt som hon torkade bort tårarna med tröjärmen.
Tillsammans gick de alla, Clavius och Thessa i täten genom skogen mot jägarstugan. "Där. Där är han..", snyftade hon när hon skymtade stugan mellan träden.
"Vänta här.", sa Clavius skarpt och gav tecken åt de andra att följa efter honom till det lilla huset. Men Thessa hörde inte på och rusade efter.
Bestämt ryckte den gamle Clavius upp dörren och stormade in fram till Rowan för att rycka tag i honom så fort han blivit upptäckt. "Du följer med mig, kryp.", fräste Clavius och tog ett hårt grepp om hans krage för att slita honom ut därifrån. Där ute stod de andra redo med vapen riktade åt deras håll. Han skulle inte ha någon chans att smita. Thessa skyndade sig fram, förtvivlad, men med en viftning med handen från Clavius stoppade han hennes steg och hon föll ner på marken igen.
"Till fängelsehålan med dig, pojk..", fräste Clavius och drog med honom tillbaka till slottet för att kasta honom i fängelsehålan och på så sätt bura in honom.

De som inte visste, var inte skadade. Erland var i gott sällskap med hans nya bekantskap, Sienna, och de andra rebellerna som tillsammans njöt av den goda mat och dryck som serverades därinne i värdshuset och de goda ord och skratt som fått Erland att mer och mer känna sig som sig själv igen.
"Här, jag visste inte om du ville ha något annat." Erland slog sig ner bredvid Sienne vid bordet och räckte över henne ett ölstop samtidigt som han smakade på sitt eget. Han visste inte vad hon föredrog, men de flesta gillade det, så en chans fanns det att hon gjorde det med.
"Har du hunnit hälsa på de andra? Dougal, sitter därborta, Milo är där..", Han pekade eller nickade åt de han talade om, men var lika snabb att se på henne. Han ville inte missa hennes reaktion. Hennes leende var underbart och så var hennes skratt. "Berätta mer om dig. Har du bott här länge? Jag tänker.. jag skulle minnas om jag hade sett dig tidigare."