Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Caleb såg på henne och fick en klump i bröstet. Genast tog han upp mobilen och ringde efter limon och såg sedan på henne.
"Den kommer om någon minut. Jag kan inte följa med. Hatar sjukhus.." Han såg mot Julian och suckade tyst.


"Åh jag ramlade." Hon torkade sig i ansiktet med sin friska hand och pekade mot bänken.
"Ville att hans mat inte skulle åka ut på marken..."

"Jag kan ringa städarna. Det ser ut som ett mindre blodbad." Vincent såg på glasbiten i hennes hand och såg sedan mot Alistair.
"Dra inte ut den. Det kommer kanske bli en nervskada...."

”Jag kan följa dig till sjukhuset. Om du inte har något emot det?”, sa Julian och log svag mot Lily. Hans blick vandrade vidare bort mot Alistair som såg iskall och arg ut. Någon sa honom att det var bättre att följa Lily till sjukhuset än att stanna här i lägenheten med honom.

"Kan ni inte båda? Du kan förklara för läkarna vad som har hänt.." Hon såg på Alistair och såg mot Julian.
"Kan jag få ett glas med vatten? Jag är rätt yr. Så lite vatten skulle vara underbar." Hon såg sedan på sina omlindade knän och såg nu sårad ut.
"Förlåt...."

”Jag följer med”, svarade Alistair kort och såg mot Julian, som i sin tur försvann in i köket.
Han drog på kranen och medan vattnet kallande letade han fram ett glas, och längst bak i ett skåp, gömd bakom skålar och tallrikar, plockade han fram ett sömnpulver som de sparat för just ett sånt här tillfälle.. Med det skulle Lily garanterat sova genom natten och de skulle kunna prata ostört.
”Här..”. Julian räckte över glaset till Lily, och medan hon drack nickade han mot de andra för att på något sätt bekräfta vad han gjort.

Hon tog emot det med sin vänstra hand och drack djupa klunkar. Sedan reste hon sig och gick mot sitt rum.
"Ska bara hämta lite saker. Sen kan vi åka...."
Hon såg på dem innan hon försvann.
Hon kom tillbaka efter någon minut och log svagt.
"Jjag är redo att åka. Min hand för så ont. Jag borde inte svära men o jag är så arg att jag ramlade."
Hon såg sorgset på dem och såg sedan på sin hand.
"Kommer jag kunna skriva imorgon?"

Både Julian och Alistair stod kvar i hallen och väntade med Lily försvann in i sitt rum och plockade ihop saker som hon ville ta med till sjukhuset. Och när väl var tillbaka öppnade Julian ytterdörren åt dem.
”Kan du gå?”, frågade han vänligt, men innan hon hunnit svara hade Alistair kommit upp bakom Lily och lyft upp henne i sin famn.
”Det är en lång väg ner till limousinen. Och du borde inte lägga för mycket tyngd på ditt ben..”, sa han med sin vanliga, kalla ton.
Julian tittade storögt efter dem när de gick ut i trapphuset. Skakade sedan snabbt på huvudet och följde efter.

Benen värkte medan hon stod och funderade. Orkade hon stötta benen? Men hon hann inte svara innan hon fiskade upp i Alistairs famn och kinderna blev röda.
"Du menar mina ben.. Båda är sårade .." Hon kunde se framför sig hur hissen vat blodig. Ville inte ställa till det utan nickade bara svagt.
"Okej...." Var allt hon fick fram med sin tunna röst.

När de väl tagit sig ner till entrévåningen och ut genom den stora porten stod det en limousine och väntade på dem utanför. Trots att Alistair fortfarande bar på Lily öppnade han smidigt ena passagerardörren och placerade henne mjukt på en av sätena.
”Sitter du bekvämt?”, frågade han.
Efteråt klev både han och Julian in och satte sig till rätta. Alistair knackade lätt på luckan som skiljde dem från chauffören och bilen köra iväg. Ut från skolområdet och vidare mot sjukhuset.

Yrheten gjorde henne trött och hon hade nickat till när hon kände den kyliga luften. Försiktigt öppnade hon ögonen och såg på honom. Så allvarlig han var och hon drog in luften i lungorna.
Det mjuka lädret gnisslade under henne när hon placerades och hon nickade till hans fråga.
"Det skulle ju inte sluta så här..." Hon såg mot Julian och såg sedan på sin hand som hade fått en handduk under sig. Den såg inte trevlig ut och hon kände knappt av smärtan om hon inte rörde handen.
"Förlåt att jag ställer till det för er.... Men i ´morgon åker vi till mataffären. Vi ska göra en större fest. Dricka. mer mat och sallad. jag ska visa er vad jag går för..." Hon försökte att le men hon såg trött ut.
"Kommer jag att dö nu?" Hon höjde handen någon centimeter och iakttog glaset som satt i handen. Nu när hon såg den såg hon hur stor den var.

”Du kommer inte att dö. Det skulle vi aldrig tillåta. Och tänk inte på morgondagen. Det enda som spelar någon roll just nu är att vi får bort den där glasskärvan från din hand och att du blir bra igen”, svarade Julian och såg mot sin vän som hade blicken vänd ut genom fönstret. ”Eller hur Alistair?”.

Alistair, som verkade ha fastnat i sina egna tankar, vände blicken mot dem och nickade kort.
”Du har inget att be om ursäkt för”, sa han och såg sedan på Julian med en uppretad blick. Om det var någon som behövde be om förlåtelse så var det han, Caleb och Vincent...