Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon bet sin läpp innan hon pekade lite skamset mot Eruiel och såg sedan på kitteln. Hängde sedan av sig väskan och skakade på huvudet.
"Lång historia men jag kan byta om du önskar mästare." Hon fingrade på handtaget och såg sedan ner.
"Jag har nästan allt här. Det kommer ett bud snart med resten. Jag.." Hon avslutade och såg mot Eruiel.
"Det kommer hända något. Vill du berätta?" Frågade hon och tog kitteln och höll den.
"Ska bara hämta vatten. Eller nej hämtar vatten i trähinken. Det blir tungt annars."

"Estagan! Estagan blir bra, Alice.", rättade Estagan henne. Han gillade inte att bli kallad mästare.
Blicken for på väskan som Alice hade haft med sig. Han tog emot den. "Ett bud? Vaddå för bud?"
"Ett sändebud.", vas Eruiel snabb med att svara. Estagan tittade förvånat upp, som om han glömt bort att Eruiel var med de. "Mhm.", svarade han och tittade skeptiskt på alvprinsen.
"Tillåt mig- jag är Eruiel från skogsalverna. Jag träffade Alice i skogen när hon sökte sina ingredienser du sökt. Jag hjälpte henne leta i skogen."
"Mhm.", sa Estagan och fortsatte tittade på Eruiel.
"Vi blev trötta och behövde vila oss. Jag tog med henne till mitt hem. Och hovdamerna tog hand om Alice."
"Hovdamer? Varför de?"
"Jag känner dem, de är mina vänner."
Estagan höjde på ögonbrynen.
"Jag är Prins Haart, min far är kung Haart, Ererbrir Haart.", förtydligare Eruiel och böjde på nacken för att buga litet åt Estagan.
"En prins..", ekade Estagan i en viskning. "Kung Erebrir..", tänkte han högt och såg en aning mer nyfiken ut på Eruiel.
"Som gåva fick hon ett av våra mest älskvärda stjärnljus, som du kan skåda i diamanterna i hennes diadem. Och Alice är nu kallad, av oss skogsalver, efter aftonstjärnan, en av de fagra- Mirum"
Eruiel pausade. Det blev tyst några sekunder.
"Min far förutspådde att något stort kommer att hända Alice. Men vad exakt vet han inte.", förklarade Eruiel och såg från Alice till Estagan igen.
Det blev tyst igen.
"Ja.. Alice.. Hämta vatten. Ni är säkert törstiga. Drick något medan jag studerar dina skörder..", mumlade Estagan. Tydligt omtumlad och fundersam efter Eruiels ord. Han tog med sig väskan till sitt arbetsbord.

"Du vet att jag inte vill det. Låt mig få kalla dig mästare om inte farbror. Du hatar det lika mycket." Hon ställde ner kitteln igen och tog hinken i trä och lyssnade på Eruiel och visade diademet.
"Ja det var en underlig upplevelse. Så jag kommer göra allt för att skydda mig ikväll. Jag kanske inte går ikväll men jag måste." Hon såg på Eruiel.
"Återkommer snart. Kommer ta vattnet från brunnen intill. Men jag kommer skrika om det händer något. Är så trött på Arthur och de andra. Har de aldrig sett en kvinna?" Hon gick sedan ut och började gå mot torget. Hon kände sig för uppklädd nu och hon sänkte huvudet.

Väl framme ställde hon sig i kö och funderade. hon kunde höra skratt och hon pressade fram ett svagt leende.

"Nej, du får kalla mig vid namn.", suckade Estagan utan att titta åt Alices håll. Han stod med ryggen mot och arbetade över sitt bord. Han studerade växterna på närmare håll. Höll det framför näsan och vred och vände. Iakttog.
Eruiel nickade åt Alices ord och satte sig ner i en av fåtöljerna vid den öppna spisen. Elden värmde gott, även fast det var varmt både ute och inomhus. Elden var till det kokande vattnet.

"Alice! Alice! Där är du!" Arthur tog tag om hennes arm, och lyckades den här gången när Eruiel inte syntes till.
"Vad gör du med den där.. den där alven?!" Han såg irriterad ut och iakttog hennes ansikte. "Du har nekat mig så många gånger. Men jag tänker inte ge mig! Jag vet att du bara försöker spela svårfångad. Men mig lurar du inte! Känner du inte samma sak som jag? Känner du inte att vi, du och jag, är menade för varandra?!" Han talade så pass högt att de andra som stod i kön till brunnen vände sig om för att se på vad som försiggick.

"Aj Arthur du gör mig illa!" Hon tappade hinken och såg på honom.
"Han hjälpte mig på mitt uppdrag. Sen bad han mig att följa med och träffa hans far.." Sa hon och försökte ta sig loss men var verkligen inte stark nog. Hon såg arg ut och skakade på huvudet.
"Arthur jag är INTE kär i dig. Vad får dig att tro det? Du såg mig för första gången för 2 år sedan när jag som nu skulle hämta vatten." Hon såg på honom och såg sedan ner.
"Vi är inte menade för varandra och du måste förstå det. Släpp mig annars skriker jag och då kommer båda Eruel och Estagan." Hon såg på honom.
"Jag har mycket att stå mig i och vi vill inte att någon blir magsjuk eller hur?" Hon lade huvudet på sned. Hon kunde lätt få Arthur magsjuk.

Arthur, en ganska storvuxen man- han var bred och muskulös- dröjde kvar med sitt grepp om Alices handled. Men så såg han blickarna från de andra och släppte taget, nästintill knuffade undan henne. Han gick nära så att de stod ansikte mot ansikte. "Du har fel. Så fel. Du kommer inse att det är mig du ska vara med. Och då ska du skatta dig lycklig om jag väljer dig." Han fnös och lät blicken fara över hennes vackra ansikte. Var särskilt intresserad av hennes läppar. Han övervägde att gå in med en kyss.
Men innan han hunnit tänka klart var Eruiel där. I en rörelse tog han tag i Arthurs arm och vred den bakom hans rygg samtidigt som Eruiel fällde Arthurs ben så att han föll till marken.
"Alice, är du okej?" Han vände sig till Alice och ställde sig ivägen för Arthur så att han inte skulle henne nära.
Befälhavaren jämrade sig och tog sig flåsigt upp på fötterna.
"Alvdrummel!", fräste han och borstade bort smuts från kläderna. "Du ska vara glad att det är firande ikväll- Alice, jag är inte klar med dig!!" Han fräste något ohörbart och vände sig, lika dramatiskt som tidigare, om och gick därifrån. De andra i kön sneglade på Alice och Eruiel. Eruiel hade bara ögon för Alice.
"Jag hörde hans röst och anade att han gjort dig illa igen.", förklarade Eruiel och såg en aning orolig ut.

Så fort han hade släppt hennes hand så började hon massera den. Det skulle kanske bli ett blåmärke, eller inte vilket som gjorde det ont.
Hon ville dra sig undan men hon var kaxig nog.
"Åh nej. Hade jag velat ha dig hade du redan varit i min säng för år sedan. jag visste vem du var men jag är inte intresserad." Hon såg Eruiel och suckade ut.
"Min räddare." sa hon och visade handleden. Den hade ett rött märke och hon såg på Arthur.
"Då flyr jag staden. Om du kommer i närheten av mig en gång till. Du kommer aldrig få se mig igen."

Eruiel såg efter Arthur. Han hade försvunnit in bland folkvimlet. Det närmade sig firandet.
När Eruiel inte såg honom längre vände han sig till Alice och blickade ner på märket på hennes arm. Han rörde försiktigt med fingrarna över det. "Det där kommer att gå över. Men jag är rädd att den där mannens beteende inte kommer att göra det. Han borde lära sig en läxa." Han suckade och skakade på huvudet. "Kom, vi hämtar vattnet och går in till Estagan igen."

Hon ryste av beröringen och log svagt.
"Jag vet att det kommer läka. Kan läka det själv men om jag låter det vara kvar kommer andra fråga. Säger jag som det är så kommer folket ta ett ansvar och beskydda mig. Ljuga för min säkerhet." Hon tog upp hinken och log.
"Så att läka det kommer kanske göra det värre? Så vi låter det vara."

"Du gör som du tycker passar." Eruiel log vänligt och gick fram till brunnen när det blivit deras tur. Han hissade ner hinken och fyllde den med vatten för att sedan dra upp den igen. Han tog den i sitt grepp och nickade mot huset.
"Vi går tillbaka till Estagan.. Innan han börjar undra igen var du tagit vägen.", skrattade Eruiel litet och rörde sig mot byggnaden.
"Festligheterna borde börja snart? Eller?"