Edórea PRS Vidomina & Medi

Hon tog hennes händer i sina och såg på henne. Log svagt.
"Andas. Låt vissheten att du är i säkerhet nu." Hon såg sedan mot jarlens stora pampiga hus och såg sedan på henne.
"Ja vem vet? Han kanske ärr här för att suga blod?" Sa hon och skrattade.

Sylvia kramade om Léllos händer i sina. Kände sig redan lugnare. Hon drog på ett utmattad leende åt vännens håll. Tog hennes råd och drog några andetag innan hon talade igen.
"Vi borde kanske berätta för jarlen att vi har tagit hand om vampyren nu?"

"Om han är vaken?" Frågade hon och släppte hennes händer.
"Vi kanske ska bära kroppen med? Jag kan tta den eftersom magi." Hon log sedan ömt.
"Vad tror du belöningen är?"

"Jarlen vaknar nog för det här.", gissade Sylvia och såg mot vampyren igen, men lika fort vände hon bort blicken. Det hade varit skrämmande att han hoppat på henne så. Hon ville inte återuppleva det igen.
"Ja, om du kan det så." Sylvia nickade åt Léllos.
"Belöningen? Hm.. Jag har hört att en del här i Házie belönas med inflytande över staden, att få vissa fördelar och så. Men det kan kanske vara pengar också? Vad tror du?"

Hon satte sig på huk vid den döda och rörde lätt vid bröstkorgen innan den började sväva.
T"Tja vem vet`Kom låt oss gå." Hon såg på henne och lade huvudet lite på sned.
"Lovar du mig nu att du är okej?" Genast orolig för henne och sträckte ut en hand för att röra vid henne. Léllos hade gått från att vara reserverad till en ödmjuk vän.

Sylvia nickade och gick efter Léllos. Sneglade mot vampyren som svävade i luften och vände sedan blicken framåt igen för att se var hon skulle sätta stegen.
Dimman hade lättat något och så hade regnet. Som att all ondska hade sköljts bort.
"Ja, jag är okej.", sa hon och lät säker på sin sak.
Hon gick före till jarlens hus. Kanske det var samma vakt som stod vid ingången till byggnaden, för Sylvia tyckte att den skeptiska blicken som vakten kastade var bekant.
Hon ägnade inte mer tid åt det, utan drog i handtaget för att kliva in i värmen.
Därinne var det sig likt. Men istället för ett helt sällskap som satt runt bordet, var det färre. Och tronen, där jarlen suttit, var tom.
"Vi vill tala med jarl Maivus.", förklarade Sylvia åt en av tjänarna. Tjänaren tvekade. "Säg honom att det är viktigt.", tillade Sylvia då. Och då försvann tjänaren iväg för att leta reda på Maivus.

Hon gick vid hennes sida och log sedan svagt.
"Du är rätt modig för att vara alv. Vet du det?" Sa hon och lade huvudet på sned.
"Och det är ingen dålig sak." Hon gick fram och när tjänaren försvann började hon skratta.
"Du är verkligen modig." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Jag skulle nog inte varit ... sådär."

"Du verkar inte veta så mycket om alver då.", fnittrade Sylvia och såg mot Léllos. "Tack."
Strax därpå dök jarlen upp igen. Sylvia blev en aning förvånad. Hon hade trott att hon skulle få se honom något mer sömning, men här dök han upp som om han kom från ett jobb. Ett möte kanske.
är Maivus klev in i salen och fick syn på Sylvia och Léllos stannade han upp. "Ni igen?" Han fnös och slog sig ner i sin tron.
"Vad vill ni?" Sylvia teg. Var det inte uppenbart vad de ville?
"Vi har tagit hand om ditt problem. Med vampyren alltså." Hon flyttade sig åt sidan för att visa upp både Léllos och den svävande döda kroppen, det som fanns kvar av vampyren.
Jarlen såg mot vampyren. Skeptisk först. Men så ställde han sig upp för att gå fram till den svävande varelsen. Granskade honom noga. "Han har alltså träffat sitt öde. Han kommer inte längre göra någon skada över folket i Házie. Och jag har er att tacka för det. Mer än vad jag kan säga om mina egna män." Han fnös igen och iakttog vampyren någon sekund till innan han vände sig till de båda. "Så vad vill ni ha för det här besväret?"

"Jo lite vet jag men inte allt för mycket. Er ö är liksom bevarad från oss andra." Hon såg på Jarlen och gav honom ett leende.
"Det är vi." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Så du menar att två unga flickor kunde lösa ett problem inte era män kunde? och vi lyckades med det på under en solgång?" Hon andvände en gammal term på dag och hon låtsades fundera medan hon knackade med fingret på läppen.
"Det skulle inte vara fel att ha en häst och vagn eller? Eller ska vi ta pengar?" Hon såg mot Sylvia.

"Vi vill ha båda.", var Sylvia snabb att svara Léllos och Maivus. Maivus gav ifrån sig ett skratt av överraskning. "Jag ska medge att jag inte trodde att ni var så vågade. Jag är glad över att jag hade fel. Ni ska få det ni önskat- häst och vagn och pengar." Han vände sig om för att pratade med en tjänare. "Tack, jarl Maivus.", svarade Sylvia och fnittrade innan hon vände sig till Léllos igen.
"Vi kommer kunna resa lättare med vagn och häst. Och snabbare dessutom. Var ska vi efter att vi har lämnat Házie?"