Prs tippest & JustAFriend

Världen snurrade ännu mer. Elliot behövde hårt greppa tag i gräset för att inte svimma, sittandes. Och sedan kom Sebastian och allt Elliot ville göra var att springa, men han kunde inte. För då skulle han med största sannolikhet tuppa av och då skull Sebastian behöva komma till undsättning och röra vid honom och det var cirka det sista Elliot ville för tillfället. När allting kändes något stabilare(som om något någonsin varit stabilt i ditt liv Elliot) reste han sig upp på darriga ben.
"Jag vill hem", svarade han kort och tomt som svar. Blicken var tom. Rösten. Allt. Tomhet. Som eftermiddagen innan bron. Ja, typ exakt likadant. Fast Elliot hade inga planer på att hoppa idag. Inga alls. Det behövde han ju dock inte poängtera för Sebastian. Nej, det spelade ingen roll. Han ville inte prata med den yngre. Aldrig mer. Aldrig. Han behövde ingen liten futtig förklaring. Han har sett. Nog.

Elliots blick och röst var tomma. Det var så jäkla obehagligt. Inget uttryck whatsoever eller något... Och kanske skrämde det Seb mest för att Elliot såg ut så som han sett ut vid bron. Hade Seb fått den äldre att bli såhär? Tom? Så snabbt? Det... Skäms, Seb. Skäms. Fast vad skulle skammen göra åt det när skadan redan var skedd? Ingen skam i världen kunde rädda detta. Och Elliot verkade inte heller vilja lyssna så var det ens möjligt att vilka ord som helst i världen kunde rädda det? Fan.
Men okej, Elliot ville hem. Det ville Seb också, ärligt talat. Inte för att Seb spelade någon roll just då.
”Okej”, sa Seb och nickade. Hem. Han vände sig och plockade upp sin cykel. Bet ihop. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Snälla.

Tomhet. Fast inte bara tomhet. Det var blandat med en massa andra känslor. Äckliga känslor. Han kände sig. Sviken. Lättlurad. Sårad. Arg. Äcklig. Skadad. Korkad. Ledsen. Tom. Ja, resten var mest tomhet. Och fysisk smärta. Ont i magen. Som om någon sparkat hårt i magen. Ont som fan.
Skalen Elliot satte sig på pakethållaren. Höll sig i den. Tänkte inte röra Sebastian. Aldrig mer. Vilket ju egentligen var en otroligt dålig sak att börja med på en cykeltur med noll näring i kroppen och efter att nyss varit nära på att svimma. Men nejdå, det skulle funka. Annars fick han väl kliva av och gå istället.

Han hade förväntat sig kroppskontakt. Två smala armar som skulle slingra sig runt hans midja. Fan, han väntade till och med på att det skulle ske. Men icke. Inte för att det var konstigt egentligen. Men tomt. Tungt. Och en gnutta sorgligt.
Nåväl. Seb började trampa pedalerna. Försökte forma sina tankar, bygga ihop ett par rimliga meningar som han faktiskt kunde säga. Som inte lät jättedumma. Men situationen var ju jättedum. Varför hade han inte bara puttat bort henne i första laget? Han ville ju inte ha Emma. Han ville bara, bara bara bara, ha Elliot. Killen som han sårat. Och även killen som förmodligen hatade honom också.
”Det var verkligen inte som det såg ut Elliot”, sa han efter en stunds tystnad. ”Jag lovar. Det var det inte. Jag skulle aldrig göra så.”

Nej, aldrig mer kroppskontakt. På något vrickat sätt lyckades ändå Elliot hälla balansen. Trots att han bara höll i pakethållaren.
Så.
Mycket.
Tankar.
Jaså, så han ångrade sig nu? Kul för honom. Synd att Elliot inte brydde sig. Det var inte som det såg ut. Nej nej. Sa bara alla personer som någonsin varit otrogna.
"Jag bryr mig inte", svarade Elliot. Kort. Tomt. Känslolöst. Även om det självklart inte var fallet. Inombords var det allt annat än tomt på känslor. Imponerande ändå hur han lyckades dölja det så bra. Bara tårar som stilla rann nedför fasaden.

Jag bryr mig inte.
Fast jo, Elliot. Jo det gjorde du. För om du inte brydde dig så brydde du inte dig om Elliot och Seb och det betydde ju att... Att han redan gett upp på dem. Så snabbt. Bara sådär. Så otroligt, ofantligt snabbt.
Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Det var som ett mantra som vandrade runt i den yngres huvud. Det är du som har ställt till det, du har ingen rätt att gråta.
”Snälla”, Seb lät minst sagt förtvivlad. Och förtvivlad, det var han verkligen. ”Jag lovar. Jag vill inte ha någon annan än dig.”

Jo, det lät förtvivlat. Desperat. Som att han menade det. Nej Elliot, tryck bort de tankarna. Du såg. Det spelar ingen roll vad han säger då.
"Jag orkar inte prata med dig. Jag vill inte lyssna. Jag vill inte vara med dig. Bete dig som ett svin då och då sure, men att hålla på med någon annan bakom ryggen det är fan inte okej. Jag trodde att du älskade mig. Bara mig. Jag gick på det. Inbillade mig att det faktiskt var möjligt. Det där var så jävla lågt och...och jag orkar inte", svarade han uppgivet. Jösses, vilket trassel de försatt sig i.

Men Seb gjorde ju det. Älskade Elliot. Så otroligt mycket. Han älskade Elliot så mycket att det överhuvudtaget inte fick plats över för någon annan i hans hjärta. Emma? Nej, hennes plats i hans hjärta hade försvunnit för länge sen. Och den platsen som hon tagit upp var knappt jämförbar med den platsen som Elliot tog upp.
”Men jag gjorde ju inte det Elliot”, svarade Seb. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. På något sjukt konstigt höger lyckades han hålla borta klumpen i halsen och de svidande tårarna i ögonen. ”Det var Emma. Hon satte sig där helt plötsligt och jag vet inte varför jag inte puttade bort henne men jag... Jag vill inte ha något med henne att göra.”

Hur mycket Elliot än ville tro på det Sebastian sa så gick det inte. Inte just då. För allt var liksom blankt. Det gick inte att hålla på och vela. Nej, för ovanlighetens skull var han faktiskt arg, även om det kanske inte märktes för det var ju liksom Elliot. Arg och ledsen. Så himla sårad. Trasig.
"Hon kysste din hals och du bara log. Du lät henne", fortsatte Elliot konstatera bistert. Kort. Typ så långt ifrån den varma, mjuka, förstående Elliotrösten som bara möjligt. Så otroligt långt ifrån. Var det ens Elliot som satt där? Jodå. Skillnaden var att han var uppriven. Visste inte vad han skulle ta sig till. Han älskade ju Sebastian. Och nu det här? Det gick ju inte att sudda bara känslor, bara sådär. Hur mycket han än ville att det skulle funka så. Ja du Elliot, det verkar som att du fått vad som folkmun kallas för - Ett brustet hjärta.

Något av det som sög mest var att Elliot hade rätt. Seb gjorde egentligen fel i att fortfarande försöka säga emot, reparera skadan som han (och Emma) orsakat. För Seb hade låtit henne göra det. Hade klistrat på ett leende när hon kysste hans hals istället för att, som en rimlig människa, putta bort henne. Hur fan såg det ut? Vad hade han tänkt sig? Att Elliot skulle förstå? Nej, Seb, det där var så jäkla orimligt.
”Men jag visste inte vad jag skulle göra”, svarade han. Återupprepade mantrat i huvudet: gråt inte, gråt inte, gråt inte.