Prs tippest & JustAFriend

Jag visste inte vad jag skulle göra. Nehe? Vad skulle Elliot göra med den informationen? Det var inte direkt som att den suddade ut den yngres handlingar. Eller tja, det var väl egentligen Emmas handlingar och Sebastians brist på dem som gnagde. Som fick allt att bli så fel. Rasa samman, bara sådär. Krasch.
"Synd", svarade han kort. Som förut. Fast rösten brast en aning. Vilket kanske var bra för det visade på att personen bak på pakethållaren faktiskt var mänsklig. Hur mycket han än lät som en känslolös robot så var det ju fortfarande Elliot. Tårarna var där. De gröna ögonen. Fågelboet. Allt var där. Men Roboten Elliot fungerade ju på samma sätt som allt annat tekniskt. Om en del var trasig så funkade inget. Då behövde det trasiga delen bytas ut. Och när den delen råkade vara ett hjärta - ja då var det bara att välja. Skrota eller låta det läka.

Men varför lyssnade inte den äldre? Fine att det såg jävligt fel ut. Fine. Seb fattade det. Det var klart att han fattade det. Men Elliot hade ju redan bestämt sig för vad han skulle tycka. Vägrade lyssna på Seb. Vägrade lyssna på sanningen. För bilden som Elliot hade uppe i huvudet var förmodligen långt, otroligt långt, ifrån vad sanningen var.
Och Seb hörde att Elliots röst brast. Okej. Den äldre grät. Fan Seb. Han är sårad. På grund av dig. Ditt fel. Ditt fel för att du bestämde dig för att dra med honom på en jävla fest. Din ex-flickväns jävla fest. Hur lät det någonsin som en bra idé?
Precis som bildsals-kvällen så stannade Seb cykeln. Men av helt andra anledningar. Han vände sig om helt. Satte sig så att hans ansikte mötte Elliotd.
Tårar. Helvete. Ditt fel Seb. Ditt, bara ditt, fel.
”Kan du bara lyssna på mig?” frågade han vädjande och la sina händer över Elliots. Blickade rätt in i de gröna ögonen. De tomma gröna ögonen.

De där ögonen. De han förlorat sig själv i så, så många gånger. Och njutit av. Bara varit genomkär. Älskat. Nu kändes det inte som förut. Verkligen inte. Inte som att han släppt den yngre. Långt långt ifrån. Han älskade Sebastian mer än något eller någon annan. Men om det inte var besvarat, eller snarare inte reserverat för bara Elliot, tja då spelade det ju ingen roll. Eller alltså, då ville han ju inte känna något av det där. Då ville han ju bara sluta älska Sebastian. Fast han visste att det var omöjligt. Han skulle aldrig kunna sluta. Omöjligt.
"Jag lyssnar", svarade han. Lite mindre robot-aktigt. Men fortfarande tonlöst. Inte Elliotrösten. Fortfarande långt långt ifrån. Han drog åt sig händerna. Lät de hänga utmed sidorna. Armarna i kors kändes för bestämt och det fanns inte många andra alternativ. Han orkade inte. Ville inte bli nuddad. Inte av någon.

Fast Elliot lyssnade ju inte. Eller kanske lyssnade han men han brydde sig inte. Hur kunde han inte bry sig? Hur kunde han redan bestämt sig för vad han skulle tycka? Varför ville han inte låta Seb påverka det? Seb, som hade sanningen. Sanningen som Elliot inte hade.
Det kändes som att hjärtat skulle brista när Elliot drog undan sina händer. Mantrat i huvudet dök upp igen. Gråt inte, gråt inte, gråt inte.
”Det var Emmas fest”, började han och vägrade att vända bort blicken från de gröna ögonen. Det kändes som att något inuti den äldre hade släckts. Fan. ”Och det kändes jävligt fel att putta bort henne när jag satt i hennes jävla soffa. Jag blev bara stel. Okek? Jag gillade inte det. Jag gillar inte henne. Jag gillar dig.”

"Men hon satt inte bara i ditt knä, det var mer än så och ni verkar ju uppenbarligen känna varandra jävligt bra och du log och hon viskade något och hon sken upp när hon såg dig och-" Det började mjukna. Fasaden började spricka. Men Elliot gjorde sitt bästa för att inte bryta ihop. Nej, det var inte läge. Då skulle han återigen bli personen som behövde tröstas och det ville han inte bli. Nej, inte nu. Inte av Sebastian.
Den yngres ord lät sanna. Det lät inte som lögner. Men vem var Elliot att avgöra det? Eller tja, det var ju just det han gjort. Bestämt sig för att inte tro på dem. Egentligen var ju det långt ifrån Elliot-beteende, det han höll på med. Men det kokade liksom inombords. Så himla mycket känslor. Och Emma och den yngre...de kände helt klart varandra. Väl. Och sedan läpparna mot Sebastians hals. Sådär som Elliot brukade göra. Nej fy, det gick inte att släppa. Det spelade ingen roll vilka anledningar, den andre hade tillåt det och det gjorde så jävla ont i Elliot.
"Jag- jag vet bara inte. Jag bara...", svarade han tyst. Mer och mer Elliotig men fortfarande inte riktigt där. Fortfarande tom. Han avbröt ögonkontakten och blickade ner på benen "...vet inte".

Elliots röst blev mer och mer Elliot-aktig. Aldrig fullständigt, dock. Fortfarande robot. Tom.
När de hade haft det så jäkla bra blev Seb självfallet tvungen att göra något så att de gled isär igen. Hur många gånger skulle de lyckas glida isär och hitta tillbaks till varandra? Var detta sista gången? Skulle de aldrig hitta varandra igen? Var detta slutet för Elliot och Sebastian? Nej, nej, det var omöjligt. Eller det var väl vad Seb önskade. För det var mycket möjligt. Och högt förståeligt. För Sebs handlingar, eller brist på dem, var oförlåtliga. Det spelade ingen roll att han blev helt stel i kroppen. Han visste att det som skedde var fel och visste vad som var rätt att göra. Men ändå gjorde han inte det. Han gjorde inte det. Och det var ett så otroligt jävla stort svek mot den äldre. Elliot hade inte någon som helst anledning att förlåta Seb.
Men han hoppades ju. För hur skulle han klara sig utan Elliot?
”Emma är mitt ex, Elliot”, sa han. Blev ännu mer förkrossad när den äldre bröt ögonkontakten mellan dem. Det gjorde ont. Allting gjorde ont. Särskilt insikten om att detta var hans eget fel. ”Och hon är just ett ex av en anledning. Okej? Jag har inga känslor för henne längre. Ingen attraktion. Och tyvärr har hon väl fortfarande det för mig eller något men jag kan inte hjälpa det...” Han tog en paus. Insåg att han lät jävligt självgod. Det var inte meningen. Fan, Seb. Fan fan fan. Han tog ett djupt andetag och mantrat uppstod ännu en gång i huvudet; gråt inte, gråt inte, gråt inte. Han knäppte ihop sina händer och blickade ner på dem istället för på den underbart vackra killen framför sig.
”Det är inte poängen. Eller jo... Men hon var full. Och jag har inte träffat henne på flera månader och jag vill vara hennes vän och det kändes väl inte optimalt att bara avvisa henne sådär då. För jag bryr mig om henne och vill inte såra henne. Okej Elliot? Men jag vill inte ha henne. Verkligen inte.”

Det var inte direkt en överraskning. Sebastians ex. Som ju Elliot misstänkt. Fast han tänkte ju att de fortfarande var tillsammans. Och den tanken var inte borta. Nej, den fortsatte gnaga. Talade Sebastian verkligen sanning? All tillit som byggts upp under de där en-två månaderna var som bortblåst. Kanske var det fel av Elliot att reagera så starkt och att låta allting förstöras så snabbt, men han var så fruktansvärt sårad. Faktumet att han inte hade fått behålla någon form av näring i kroppen på flera dygn var väl inte något som underlättade logiska tankegångar heller, för att vara krass. Nu litade han hur som helst inte på Sebastian längre. Kanske bara längtade den yngre efter att få komma hem och börja skriva med Emma. Slippa tänka på Elliot. Spelpjäsen. I fia med knuff. Som kanske blivit utknuffad nu. Även om det väl tekniskt sätt var Elliot som puttade ut Sebastian. Ur sitt liv. Ett tag i alla fall.
Men jag kan inte hjälpa det... Nej, synd om dig då som har två personer som är störtkära i dig. Och så kunde du inte välja. Så då tog du båda. Och berättade inte om något för den andre. Schysst. Verkligen.
"Jag-", började han men skakade bara på huvudet och torkade bort några tårar med tröjärmen. "Jag vill bara hem. Nu. Snälla."

Var det möjligt, i verkligheten, att ett hjärta kunde brista? För isåfall gjorde Sebastians hjärta det då.
Vad mer fanns det att säga? Fanns det något mer att säga? Just i den stunden kunde Seb inte komma på något. Och det gjorde så oförklarligt ont att ha fått säga allt han ville men att det inte hjälpte ändå. Elliot accepterade inte det. Seb dög inte för Elliot. Nej, det gjorde han inte. Det hade han väl aldrig gjort tidigare heller (i sin egen mening), men nu brast det bara.
”Okej”, mumlade han uppgivet. Gav motvilligt Elliot det han ville ha. Lät bli att fortsätta förklara. För det fanns ju faktiskt inte mer att förklara. Och även fast det hade funnits fler ord att yttra så ville den äldre inte höra dem.
Fjärilarna i kroppen var döda. De hade blivit ersatta av en orolig känsla i magen. En oro över att Elliot aldrig skulle förlåts honom. En oro över att de två pojkarna kanske aldrig igen skulle röra varandra. Kyssa varandra. Prata med varandra.
Han vände sig om på cykeln. Uppfyllde den äldres önskan. Började återigen att cykla. Mantrat ännu en gång; gråt inte, gråt inte, gråt inte.

Allt gjorde ont. Allt allt allt. Varenda cell i Elliots lilla kropp. Det hugg. Kokade. Inget mysigt bubbel och fladdrande. Bara smärta.
Faktumet att Emma var den yngres ex gjorde inte allt bättre. Verkligen inte. Eller tja, nu visste han ju vilket väl var...bra. Men sanningen sved. Så. Jävla. Mycket.
En massa bilder målades upp i hjärnan. På Emma och Sebastian. De hade varit tillsammans. Hur länge? Det visste han inte men med största sannolikhet betydligt längre än vad Elliot och han setts. Bara det gjorde ont. Jodå, mycket riktigt var han avundsjuk. Men också att de liksom troligtvis legat sådär nära och...tja, legat(?). Kanske. Det spelade väl ingen roll egentligen. Men bara tanken fick Elliot att må illa. Vilja spy upp det icke-existerande maginnehållet igen.
Det var kallt. Inte bara i luften. Hela stämningen. Allt. Elliot visste inte. Visste inte någonting. Allt var kaos. Smärtsamt kaos.

Var det konstigt att Seb inte var arg på Emma? Inte ens irriterad? Kanske. Förmodligen. Hon hade ju förstört. Visst, det var Sebs fel också men om det inte vore för Emma så hade ju allting mellan honom och Elliot varit bra. Jättebra.
Men det kändes fel att skylla på Emma. För hon visste ju inte. Hon visste ju inte att Seb gått vidare. Än mindre visste hon att Seb hade gått vidare med Elliot. En kille. Skulle det såra henne? Fast vad spelade det för roll ens. Nej, det spelade ingen roll.
Tramp tramp. Kom närmre Elliots hus snabbt. Alldeles för snabbt. För trots att stämningen var kylig och obekväm så var den äldre fortfarande hyfsat nära. Och Seb ville inte att han skulle gå.
Men någon minut senare stannade Seb cykeln. De var framme hos Elliot. Mantrat, kom ihåg mantrat. Gråt inte. Återigen vände han sig mot Elliot. Letade efter något att säga men allt var väl redan sagt. Eller? Nej.
”Jag älskar dig”, sa han. Det var inte vardagligt. Nej. Så långt ifrån vardagligt man kunde komma nästan.