Prs tippest & JustAFriend

Snart var de framme. Framme hos Elliot. Platsen han sagt att han ville hem till. Nu. Vilket han aldrig trodde han skulle säga. Men nu var det väl sant. Allt var verkligen kaos. Och hemma fick han väl tänka. Och vara ifrån Sebastian. Vilket han ju egentligen inte ville, men nu var ju allt upp- och nervänt. Lite tanketid ifrån varandra behövdes nog.
Jag älskar dig. Varför var de orden plötsligt så svåra att tro på? Elliot älskade ju Sebastian. Ingen tvekan om den saken. Men det hade känts så jäkla fel att säga det ju då för allt var bara konstigt och han var ju arg och ughhh. Så istället bara klev han av cykeln. Mötte snabbt den yngres blick.
"Tack...för skjutsen. Hejdå", sa han tyst och sedan vände han om. Gick mot huset. Ingen kyss. Inget leende. Inte ens en liten kram. Nej, det gick inte. Inte då.

Det var som att Elliot drog ut Sebs hjärta och stampade på det. Tack för skjutsen. Inget jag älskar dig med. Men vad hade du förväntat dig, Seb? Du fuckade upp. Riktigt ordentligt. Om du hade tur så skulle du bli förlåten. Inte för att du egentligen förtjänar det... Liksom, Elliot förtjänar så mycket mer än Seb.
Men det gjorde ändå ont. Avsaknaden av kroppskontakt, ord... Det gjorde jätteont.
Mantrat. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Inte nu. Du har ingen rätt att gråta. Hela situationen är ditt fel. Seb, du får inte tycka synd om dig själv och gråta. Inte när allt är ditt jävla fel.
Och så cyklade han hem. Tom. Fjärilarna fortfarande döda. Hjärtat fortfarande brustet.

Så fort han kom innanför ytterdörren så brast det. Tårarna blev bara fler och fler. Allting bara snurrade och han blev tvungen att sjunka ner på knä. Begravde ansiktet i händerna. Eric, som först såg väldigt upprörd ut bleknade i samma sekund han såg lillebrodern. Ansiktet mjuknade. Pannan rynkades. Istället för att skälla på honom. Skrika. Ifrågasätta. Så bara satte han sig ner på golvet, där bredvid. Drog ner den lille i famnen och la armarna runtom den lilla kroppen. Allt hade rasat samman. Allt allt allt.
Han visste inte vad han kände, ville, gjorde. Verkligen ingenting. Han älskade ju Sebastian. Och Sebastian hade ju sagt att han älskade Elliot. Ändå hade det blivit såhär. Det där kokandet hade lugnat ner sig en aning. Bytts ut mot ren och skär sorg. Hopplöshet. Hjärtkross.

Han kom hem. Klättrade vant in genom fönstret. Tankarna vandrade omedelbart till hur klumpig Elliot hade sett ut första gången han klättrade där. Det var ju förståeligt, med tanke på omständigheterna.
Allting tycktes påminna om den äldre. När Seb stängde fönstret efter sig så tänkte han på Elliots frustration med barnspärren. Den nybäddade sängen påminde om Elliot för att det var han som bäddat den. Skrivbordsstolen kunde Seb inte ens titta på utan att tårarna brände under ögonlocken. Bilden av Elliot dök genast upp. Elliot den gången då Seb målade av honom. Seb var inte klar med den målningen. Måtte den äldre komma tillbaka så Seb i alla fall fick slutföra det finaste verket han någonsin skulle lyckas göra.
Seb drog av sig kläderna och hoppade till sängs. Lakanen sved nästan. Som att han kunde känna avsaknaden av Elliot. Herregud, det här kunde verkligen inte vara bra för hjärtat. Mobilen drogs upp och han tog en bild på käkbenet.
”Förlåt förlåt förlåt förlåt”, skickade han iväg till den äldre.

Den kvällen var bara sorg. Det gjorde så fruktansvärt ont. Allting. Fysiskt och psykiskt. Tårarna tog aldrig slut. Hjärtat fortsatte att göra sig påmint. Det hela var en ny nivå av sorg. För även om de varit osams tidigare. Rätt så många gånger. Så var det här annorlunda. Tanken om att eftermiddagen kunde vara den sista gången deras läppar hade rört vid varandra, gick inte att ignorera. Trots att det väl var Elliot som egentligen hade makten att bestämma det. Men han kunde inte säga att allt var lugnt och att de bara kunde gå vidare. Nej, det gick faktiskt inte. Han kunde inte alltid hålla på så. Tillåta folk att såra honom gång på gång. Synd för Sebastian att den äldre kommit med den insikten nu och inte senare. Och att allting hände samtidigt som Elliot hade sin värsta ätsvacka hittills. Och var generellt instabil. Bara dålig tajming.
Var det här slutet på den här eran? Elliot och Sebastian. Det kunde mycket väl vara så men det gjorde så obeskrivligt ont att tänka på det sättet, så han lät bli. Sparade den tanken till senare. Det fanns ju faktiskt en gräns för hur mycket smärta en kropp klarade av. Även om just Elliots kropp verkade ignorera det och fortsätta köra på. Ett tag till i alla fall.
De två bröderna satt där på golvet länge. Flera timmar. Och de hade kunnat sitta så långt inpå natten om det inte vore för Elliot, som slutligen somnade. Trots alla tankar så föll han till slut helt utmattad ihop i Erics famn och blev så småningom uppburen på madrassen där uppe, bredvid Emmet. Inget blickande på några telefoner. Bara sorg. Och sömn. Vilken fantastisk start på Thanksgiving.

Seb satte på ljudet på mobilen. Ville inte missa Elliots svar. Om den äldre ens skulle bry sig om att svara, det vill säga. Vilket inte var säkert för kanske förtjänade Seb inte ens ett svar. Eller vad trodde han, han förtjänade definitivt inte ett svar. Seb hade förstört allting. Sårat Elliot. Alldeles för mycket. Alldeles för många gånger, dessutom.
När han satte igång Netflix kom omedelbart Modern Family upp. För att det var vad han tittat på senast. Tillsammans med Elliot. De skulle ju bli som Mitchell och Cam... Aj. Hjärtat krossades för tusende gången den kvällen/natten.
Av någon anledning bestämde han sig ändå för att titta på Modern Family. Gillade han att plåga sig själv? Bisarrt. Fast han förtjänade ju det. Hur som helst så tittade han knappt på serien ändå. Han gick in på mobilen konstant. Väntade på ett svar. Men den röda pilen förblev röd och inget svar kom.
Aj.

Elliot vaknade många gånger den natten. Många många gånger. Mardröm efter mardröm. Han blev lämnad. Om och om igen. Hans värsta rädsla. Gång på gång for han upp. Skakade. Han tassade ner till Eric efter att ha väckt Emmet alltför många gånger. Fler drömmar. Framåt morgonen hade han tappat räkningen. Trots det bara somnade han om. Helt utmattad. Och mörbultad. Som att någon använt honom som en boxningssäck dagen innan. Fast psykiskt då. Även om magen, hjärtat och allt annat gjorde minst lika ont.
Och så fortsatte det hela kommande förmiddagen. Inte förens runt ett dagen därpå vaknade han på riktigt. Öppnade de rödgråtna ögonen och såg sig omkring. Misär. Soffan som mamman brukade sova i. Stängd dörr. Vilket innebar att Eric på något mirakulöst sätt fått ut henne, fått tyst på syskonen och lyckats hålla alla borta från det lilla rummet. Även om Elliot själv var långt ifrån tillräcklig så var verkligen storebrodern det. Vad hade han ens gjort utan Eric? Hade han svultit ihjäl de där veckorna efter bildsalen? Åh, bildsalen. Sebastian. Personen som tagit allt fokus i drömmarna. Men som inte längre var räddaren.
Inget kändes bra. Inget inget inget. Han ville bara sitta i Sebastians famn. Ha den yngres armar om sig. Gråta. Få tröst. Men nu gick inte det. För nu var det den som var orsaken till allt. Till alla tårar. Smärta. Det gjorde så obeskrivligt ont.

Till slut somnade Seb. Med tårarna rinnandes nerför kinderna och en hemsk känsla i magen. Ett huvud som konstant påminde honom om vad han hade gjort och hur mycket han hade sårat den äldre. Ett huvud som konstant påminde honom om hur mycket han hatade sig själv. För just då gjorde han det. Hatade, hatade, hatade. Hatade hur handlingsförlamad han hade blivit. Hatade hur han ens hade fått idén att gå till festen med Elliot. Hatade plötsligt allt med sig själv. Fan, asså.
Han hade inte ens förtjänat Elliot i det första laget. Verkligen inte. Så jäkla långt ifrån. Men den äldre hade förbisett Sebs skavanker och hur dålig han faktiskt var. Men nu var det omöjligt. För nu var Seb dessutom ett (typ) otroget svin.
När han slog upp ögonen efter några timmars orolig sömn så gick han direkt in på mobilen för att se om han hade fått något svar från den äldre.
Ingenting.
Elliot hade inte ens öppnat snapen. Inte ens öppnat. Det kändes verkligen som att det var över. Visserligen hade det känts så tidigare också, men detta var ett bevis på att den äldre verkligen inte ville lyssna.
"Jag älskar dig, snälla svara", skickade han iväg med en svart bild. För han var hopplös, korkad, och jävligt, jävligt kär.

Dörren öppnades och in steg Eric. Han stängde försiktigt igen dörren. Vände sig långsamt om och såg bekymrat ner på sin lillebror. Sin lilla, pyttelilla lillebror. För lilla. Som nästan försvann under det tunna täcket.
Elliot satte sig upp. Torkade bort nya tårar som hunnit tränga sig ut. Eric slog sig ner intill. Fortfarande med den där bekymrade blicken som Elliot egentligen hatade. För att den fick honom att känna sig liten och ynklig och dum. Men nu stämde ju allt det där in och han orkade inte bry sig. Orkade inte någonting. Kroppen var slut. Hjärnan. Allt.
"...Elliot?", började Eric och höjde armen för att torka bort några tårar som rullade nerför sjuttonåringens kinder. Sådär som Sebastian brukade göra. Fast nej Elliot, inte längre. Det är över nu. Du kan inte vara med någon som håller på med sitt ex samtidigt. Hur kär du än är. Eller så tror du bara på den yngres ord och går vidare. Men återigen, det gick inte. Det gick bara inte.
"Kan du berätta?", fortsatte den äldre. Berätta vad? Tja, kanske anledningen till att du sitter och gråter? Och fick ex antal mardrömmar inatt. Och har gråtit okontrollerat sedan dess du kom hem sent igår kväll när du borde legat i din sä-...på din madrass. Kanske det?
Först blev det tyst mellan de två. Blickarna fick tala för sig själva. Men sedan började några ord sippra ut från den yngre. Och inte långt efter så blev det mer och mer och snart så berättade han. Allt. Nästan. Sådär som kvällen med Lucas. Då allt också varit jobbigt. Och de hade varit osams. Men det hade inte varit så jobbigt. Inget hade varit så jobbigt innan.
Utan att Elliot visste av det så hade han berättat om mycket av det jobbiga. Långt ifrån allt. Men en hel del. Och så hade han kommit ut och det verkade vara lugnt. Och en lång kram senare kändes...inget bättre. Det gjorde fortfarande ont. Hjärtat var brustet. Skulle det någonsin blir bättre, läka?. Nej. Troligtvis inte.

Inget svar. Inte inom den första minuten, andra, tredje, tionde, femtonde, trettionde... Inte någonsin. Seb tvingade sig själv att stiga upp ur sängen. Det tog emot. Så jäkla mycket. Vad hade han ens för anledning att stiga upp? Det var lördag. Helg, dessutom. Och Seb hade verkligen inte tagit hem någon läxa och utöver sånt där hade han ju aldrig något att göra. Eller jo, förresten. Prata med världens finaste människa brukade han oclså göra. Men brukade. I det förflutna. För nu öppnade Elliot inte ens hans snaps.
Men han steg upp ändå. Ville väl inte oroa sina föräldrar eller något. Inte för att han var så säker på att de skulle bli oroliga även fast han inte steg upp. Fan, skitsamma. Nu hade han redan rest på sig. Den svarta hoodie från kvällen innan drog han på sig och parade ihop med svarta mjukisbyxor. Vita strumpor. Från kvällen innan. Fräscht, Seb. Jävligt fräsch.
Han drog upp mobilen igen. Tog ännu en svart bild.
”Det var jättedumt förlåt förlåt förlåt, jag älskar dig snälla bara förlåt mig”, skickade han iväg. Bad på sina bara knän, ja. Ja det gjorde han.