Prs tippest & JustAFriend

"Elliot? Det kommer bli bättre hur tungt det än känns nu. Jag lovar, det blir bättre", sa Eric lugnt med armarna om den yngre.
Var inte det där cirka den mest klassiska saken att säga? Det kommer bli bättre. Jovars, Elliot hade väntat på den vändningen i sjutton år. Han hade trott att den slutligen kommit, där med Sebastian. När allt hade känts så himla bra för en stund. Men nej. Nejdå. Ingen vändning här inte. Inte åt det positiva i alla fall. Åt det sämre däremot, absolut. En vändning neråt. Störtdyk. För tiden innan Sebastian hade inte varit såhär. Den hade varit fruktansvärt jobbig. Men det här var värre. Så mycket värre. Tiden efter Sebastian var det värsta någonsin. Allt på samma gång. Återigen, kaos. Fast kunde han ens säga tiden efter Sebastian? Tveksamt. Eller? Det var väl slut? Fast det gick ju inte att släppa taget. Totalt omöjligt. Trots att allt gjorde ont när han tänkte på den yngre. För även om han kanske delade så var han var ju fortfarande Elliots. Elliots Sebastian.

Trots att han var inne i ett väl uppvärmt hem så drog han luvan på sig. Kanske för att dölja håret. Håret som hade blivit allt lockigare och hemskt rufsigt. Det var inte fint och charmigt som Elliots hår. Det var bara... Fult. Så luvan fick vara på. Den täckte dessutom lite av ansiktet vilket han hade svårt att säga nej till någonsin. Inte för att han brydde sig så mycket om vad hans familj tyckte om hans utseende, de såg ju likadana ut själva nästan, men ändå. Det var lite som en säkerhet att dölja ansiktet. Normalt? Nej, långt ifrån.
Som så många gånger förut tassade han ner för marmortrappan. Klockan var efter tio. Och när klockan var efter tio innebar det att resten av familjen redan vaknat och ätit frukost. (Det kunde han i alla fall vara ganska säker på.)
Köket var tomt. Seb gjorde en macka och tog med den in i vardagsrummet för att äta den samtidigt som han tittade på tv. Dock så ångrade han sig så fort han såg att Margot och hennes fästman redan beslagtagit soffan. Det fanns ju gott om plats kvar, men vafan...
”Fan vad du ser ut!” utbrast Margot därifrån soffan. Okej, nu kunde han inte gå tillbaka till köket. Satte sig istället i soffan. I andra kanten, så långt ifrån kärleksparet som möjligt. Kärleksparet. Aj. Elliot.
”Detsamma”, mumlade han tyst till svar och kollade mobilen. Inget svar.

Elliot svarade inte på Erics visdomsord. Det fanns inget att säga. Det var inte som att han trodde på dem. Som att något någonsin skulle kännas bra igen. Nej, allt kändes dåligt och det skulle säkert aldrig gå över. Det kändes i alla fall inte så. Långt ifrån.
"Du måste få i dig något att äta", påpekade den äldre och drog sig undan med en ytterst bekymrad blick. "Jag går och fixar en macka åt dig", la han snabbt till innan Elliot hann protestera. Det gjorde han dock ändå. Det vi gick alltid att klämma in en ätprotest. Jadå.
"Nej snälla, inte macka", snyftade Elliot vädjande tillbaka. Snyftade, sådär som han gjort i stort sett hela det gångna dygnet. Så mycket tårar. Så så mycket.
"Du måste äta", svarade Eric kort, reste sig upp gick ut ur rummet. Det gick inte att diskutera sånt. Inte när den yngre bokstavligt talat var på god väg att försvinna. Inte särskilt bra förhandlingsläge.

Nej, fortfarande inget svar. Hjärtat tyngdes ner. Ännu mer. Hjärtat blev så otroligt tungt att Seb inte ens kunde förstå känslan. Hur kunde det kännas så inne i bröstkorgen? Hur kunde hela hans kropp kännas sådär? Konstig. Obehaglig. Som att han inte ville vara där inne längre. Ville bryta sig loss. Fan, vad dramatiskt det lät. Men lite dramatiskt var det väl. (Nja.)
Margot och hennes fästman babblade på. Seb nickade och hummade till svar då och då. Blicken konstant fäst på mobilskärmen. Röd pil. Röd pil. Röd pil. Vad fan var problemet? Elliot kunde i alla fall öppna. Då kunde Seb i alla fall vara säker på att den äldre levde.
Herregud, levde ens den äldre? Alltså... Elliot var instabil. Jävligt, jävligt instabil. Bron. Herregud. Ångest.
Omedelbart sökte han upp Elliots nummer. Desperat? Ja. Han trodde aldrig att han skulle gå riktigt sådär långt, men den nya tanken gjorde honom så jäkla orolig. Okej, numret dök upp. Och Seb steg ut på den tomma, men uppvärmda, altanen och ringde sedan upp numret. Elliot.

Elliots telefon var, som alltid, på ljudlöst. Vilket gjorde att han fortfarande var totalt omedveten om samtalet, alla snapar och den andres oro. Vilket väl var både en bra och dålig sak. Han klarade inte av mer drama men samtidigt hade det nog suttit fint att veta att den yngre inte höll på med Emma just då. Veta att han ångrade det. Att han bad om ursäkt. Istället låg Elliot och tänkte på allt. Allt och inget. Men framför allt Sebastian. Såklart. Vem annars liksom. Dessvärre avbröts han snart i sina tankegångar av något som spädde på ångesten inombords ytterligare. Mat. En smörgås. Utan något på. Torrt.
Eric slog sig ner bredvid. Det verkade mest som att han skulle sitta där och bara iaktta. Vakta. Ja, som en vakt var han. Som såg till att Elliot stannade. Att han inte flydde. Flydde från farorna. Som i det här faller var mat. Bröd. Läskigt.

Signal efter signal gick fram. Det tog lång tid. Sekunderna blev längre och längre enda tills en sekund kändes som ett decennium. Så många tankar hann vandra runt i den yngres huvud. Hur mådde Elliot? Om han då ens levde? Herregud. Worst-case-scenario, verkligen.
Nej, Elliot svarade inte. Och... Liksom, den äldre hade inte Sebs nummer inlagt (antog han eftersom han aldrig gett sitt nummer till Elliot) så antingen ignorerade han alla samtal eller så, ja, ignorerade han allas samtal eftersom han inte kunde svara för att han var död.
Gud, Seb, tänk inte så. Du dödade inte Elliot. Nej, nej det kunde du inte ha gjort. Eller hur? Omöjligt. Elliot är inte porslin. Han skulle klara sig. Trots att Seb hade varit helt jäkla dum i huvudet.
"Jag blir orolig när du inte svarar, bara skicka något så jag vet att du är okej //Sebastian" skickade han iväg som sms.

Han tvingade i sig brödskivan. Den torra brödskivan. Det kändes som sandpapper som sniglade sig nedför strupen. Rev upp sår. Sår bland tankarna. Fick de att göra sig påminda. Mat. Macka. Kalorier. Det var allt annat än gott dessutom. Inte värt det över huvud taget.
"Tror du att du kan sova lite till?", frågade Eric tyst och strök försiktigt bort några osynliga tårar från Elliots kinder. Sådär som Sebastian brukade göra. Åh, Sebastian. Det högg återigen till i hjärtat. Allt påminde om honom.
"Mm", mumlade sjuttonåringen som svar. Jo, han var trött. Men rädd. Mardrömmar var läskiga. Kanske gick det att sova. Kanske.
Eric nickade lätt och reste sig upp. ”Bra”.
Elliot väntade en liten stund efter att storebrodern lämnat rummet innan han på ostadiga ben reste sig upp. Tassade ut till hall-, kök-, vardagsrummet. Snabbt plockade han upp mobilen i jackfickan. Tittade inte på skärmen, bara stoppade ner mobilen i fickan. Sedan begav han sig uppför trapporna. Upp till en annan madrass i ett annat rum.

Det var så jävla frustrerande att inte veta. Att undra. Bara, bara undra. Egentligen var det inte så svårt för Seb att bara ta reda på sjuttonåringens välmående. Det var bara att sätta sig på cykeln och cykla dit. Till Elliots hus. Men nej, det kunde han inte göra. För det skulle definitivt vara inkräktande och Seb var nog lite rädd för att knacka på i det huset. Jo, det var han. Rädd. Det var liksom inte säkert att det var Elliot som skulle öppna.
Så han stoppade ner mobilen i fickan igen och gick in i huset igen. Stängde tyst igen altandörren efter sig. Vad skulle han göra nu då? Att sätta sig i vardagsrummet var liksom ett stort nej. No hate till Margot och hennes fästman men Seb orkade inte med dem. Eller i alla fall inte fästmannen. För han var en ny del av familjen och då var Seb förväntad att vara sådär fin och artig och det orkade han inte just då.
Så han tassade upp för marmortrappan, gick in på sitt rum, och spelade datorspel istället.

Huset var tomt. Hur Eric lyckats få ut alla ur huset var definitivt en bedrift. Och mysterium. Ja, Elliot själv hade aldrig lyckats med det. Inte med mamman. Fast han hade väl inte heller riktigt försökt. Kanske skämdes han lite. Gjorde han det? Skämdes över sin familj? Åh, han ville verkligen inte vara en sån person. En sån som skämdes över människor som en älskar. Som vill en väl. För det ville de ju, eller hur? Trots slagen och allt det andra. Jo, jo det ville dem. Gräv inte i det nu Elliot. Alla hanterar saker och ting på olika sätt, det vet du mycket väl.
Väl uppe på rummet la han sig ner på madrassen. Slöt ögonen för en stund. Kände hur ännu en mängd tårar trängde sig ut och slingrade sig nedför kinderna. Han torkade inte bort dem. Det fanns ingen anledning. Han hade dessutom slutat reagera. Kinderna var konstant våta, det var bara så det var. Inte långt därefter somnade Elliot. Igen. Så. Jävla. Utmattad.

Seb hann spela i typ tio minuter innan han såg, i ögonvrån, att mobilen lyste upp. Konstigt att det inte kom någon ljudsignal, tänkte han. Kanske hade han råkat komma åt den knappen när han försökte ringa Elliot.
Elliot, åh Elliot. Tyvärr kom notisen inte från honom. Den kom från Kyle. Besvikelsen spreds i kroppen. Inte för att det var något fel på Kyle, verkligen inte, men Elliot var bara... Seb var bara mer intresserad av att höra från Elliot just då. Kyle var ju okej. Det visste han ju. Kyle var alltid okej. Han var inte så skör som Elliot.
"Vad höll du ens på med igår???"
Bra fråga, Kyle. Seb hade ingen aning. Allt hade bara blivit så dumt. Korkat. Ugh...
"Vad menar du?" skickade han iväg som svar i sällskap med en bild på tangentbordet.