Prs tippest & JustAFriend

Inga drömmar. Tack tack tack. Bara lite vanlig sämn för en gångs skull. Skulle det verkligen alltid behöva vara så himla svårt. Att bara tillåtas sova. Återhämta sig en aning. Fast gick det ens att återhämta sig? Jo, det berodde väl förstås på vad en talade om. Men att återhämta sig från många, jobbiga saker var ingen lätt uppgift. Speciellt om de jobbiga sakerna både var fysiska och psykiska påfrestningar. Särskilt om flera saker fortfarande pågick. Speciellt om i stort sett allt fortfarande pågick. Räknades det ens som en återhämtning då? Var inte det något som skedde efteråt? Efter att något hänt? Äsch, Elliot var utmattad på alla sätt. Hjärnan kunde inte tänka klart. Det var väl i alla fall en sak som var säker.

"Driver du??? Du bara avvisade Emma helt tvärt", fick Seb till svar. Det var väl sant. Eller ja, det var sant. För Seb hade först inte gjort något, eller sagt något, för att få henne att sluta. För att få henne att förstå att han inte gillade henne på det sättet, och sedan, helt plötsligt, kastade han bort henne.
"Sorry. Var bara inte intresserad", svarade han. Jävlar, vilket rövhål han lät som. Även fast det var sant. Men fortfarande, rövhål. Stod det skrivet i hans panna? För att vara helt rättvis så skulle det faktiskt ha gjort det. För att folk skulle veta det innan de började prata med honom. Världens värsta människa.
Han la ner mobilen igen, satte på ljudet, och fortsatte spela. Elliot Elliot Elliot. Snälla, snälla, snälla svara.

När Elliot vaknade var det mörkt ute. Vilket inte sa mycket med tanke på att det var höst. Men ändå, mörker. Resten av familjen var hemma igen. Han kunde inte undgå att undra vart de hade varit. För att fråga det behövde han dock gå ner en våning och det kändes inte aktuellt. Nej, han darrade som bara den. Som vanligt alltså. Nu hade han ju ändå en brödbit i magen. Just det, så fort tanken poppade upp i huvudet fick han en kväljning. Blev tvungen att snabbt fara upp från madrassen och in i badrummet. Och väl där inne, tja vanliga proceduren. Han blev så äcklad av sig själv. Så obeskrivligt obeskrivligt äcklad. Hur hade Sebastian kunnat bli kär i ett monster som Elliot? Fast det kanske han inte varit. Han kanske bara varit kär i Emma under hela tiden. Fast nej, nej Elliot var övertygad. Det var något mer. De hade något mer. Något fint. Det var bara oklart vart det fina hade tagit vägen nu. Om det var gömt, inlåst i väntan på bättre tider, eller krossat.

Mobilen plingade till. Snap från Kyle. Nej, det var inte viktigt. Eller jo det var det kanske, men Seb orkade inte förklara sig. För Kyle förväntade sig nog en förklaring och en sådan kunde inte Seb ge honom. Inte utan att avslöja mer än vad han ville. Eller kunde. Eller nej, ville. Seb, du är bara för feg för att erkänna att du gillar killar. (Fast tjejer också. Kanske. Ugh.)
Seb hade suttit konstant framför datorn i allt för många timmar för innan han visste ordet av så var det mörkt ute och hans mamma ropade att det var middag. Herregud. Var det såhär hans liv skulle se ut utan Elliot?

Nu mer kraftigt skakandes gled han ner på golvet bredvid toastolen. Blev sådär otroligt otroligt liten igen. Det var han väl ioförsig alltid. Numera alltid. Inte tidigare. Inte när det bara var vissa delar i livet som föll samman. Det var när allt började rasa som allt det här dragit igång. När han trodde att allt hade börjat rasa totalt. För några veckor eller månader sedan. Och sen hade det bara trappats upp. Egentligen utan anledning. Det bara blev så. Ingens fel egentligen. Förutom Elliots då. För allt var ju Elliots fel. Allt allt allt. Och lite Sebastians. Fast inte ätningen. Men det som gjorde ont inombords. Fast på sätt och vis var ju det också Elliots fel. Det var ju han som inte varit tillräcklig.

Det kändes själviskt att sitta nere vid middagsbordet och känna sig deppig när resten av familjen var hur lyckliga som helst. Som att Sebs humör skulle tynga ner någon. Nej, det gjorde det ju självfallet inte. Det var nog ingen som märkte deppigheten hos den yngsta. Han brukade ju alltid vara ganska tyst och seg runt middagsbordet. För familjen var det inget annorlunda beteende. Nej, så att känna sig självisk var egentligen onödigt. Vilket inte hindrade Seb från att känna sig självisk ändå. Såklart.
Efter att mobilen plingat till den gången då Kyle skickat en snap (som Seb fortfarande inte öppnat) så hade mobilen förblivit tyst. Ingenting från Elliot. Överhuvudtaget. Ångest, oro. Jävligt mycket oro.

Hur länge han satt där och skakade gick inte att veta. Länge. Tankarna blev bara mer och mer suddiga. Tyngre på något sätt. Nu var väl inte sömnbristen en aspekt längre. Den totala avsaknaden av energi till hjärnan kändes betydligt mer relevant. Men som sagt, hjärnan fungerar inte på samma sätt när det blir så där. När en inte äter. Det går verkligen inte att tänka klart. Totalt omöjligt. Hjärnan hittar på egne ursäkter och förklaringar till saker och ting. Sorgligt men sant. Så när allting blev för tungt. När Elliot inte kände att smärtan där inne gick att hantera mer, så sträckte han sig efter glasskärvan. Glasskärvan som han plockat upp från ett av de många många bråken hemma. Han hade plockat upp den från marken. Noggrant tvättat rent den. Och sedan gömt den. I badrummet, där ingen annan skulle leta. Där den bara var till för Elliot. När han behövde den.
Och han pressade.

Thanksgiving sög. Alltså, det brukade vara ganska roligt och mysigt, men detta sög. Inte för att själva thanksgiving-firandet hållit rum ännu, men Seb hade en känsla. En ganska klar och tydlig känsla. Det skulle suga. För allt han skulle kunna tänka på var Elliot och det var extremt jävla deppigt med tanke på att Elliot inte ville ha något med Seb att göra. Fan, Seb.
"Jorden anropar Seb", Brandon tittade nästintill frustrerat på sin lillebror. Fan, hade han svävat iväg? Herregud.
"Mm?"

Ögonlocken fick vara slutna. Det var lättast så. Lättast att fortsätta utan att väckas upp från det lilla transaktiga tillståndet han befann sig i.
"Elliot!". Helvete. Elliot öppnade ögonen och vem stod då där om inte Eric. Igen. Fan. Snabbt blickade Elliot ner i samma riktning som broderns blick fastnat Armen. Blodet som nu rann ner längs med armen, ner längs med fingrarna och mot slutdestinationen, det vill säga den solkiga badrumsmattan.
Panikartat for den äldre ner på golvet bredvid Elliot. Drog snabbt år sig en massa toapapper som han raskt tryckte mot armen. Hårt. Pappret färgades snabbt rött. Han bände bestämt upp Elliots fingrar som krampaktigt höll om glasbiten. "Släpp", sa Eric bestämt. Som om sjuttonåringen var en hund. En liten, dum hund. Elliot lydde. Det var ju inte direkt som att han hade något val. Han hade inte kraft att hålla emot. Hålla kvar. Han var svag. Blev bara svagare och svagare för varje dag som gick.

Det var inget viktigt som sas ändå. Verkligen inte. Det var bara familjen som insåg att, herregud, det finns en till av oss! och plötsligt kände sig tvungna att inkludera Seb i samtalet. Eller så var det mest för att göra ett bättre intryck på Margots fästman. Hm, rimligt. Och Seb hade inte något emot egentligen att inte se ut som familjens outsider inför honom heller. Det var väl trevligt att vara inkluderad.
Dock, som tur var, tog middagen slut. Utan att mobilen plingade till vilket innebar att Elliot fortfarande inte svarat. Herregud. Levde han ens? Okej Seb, tänk inte så. Det var klart att han levde. Elliot... Är väl så okej som man kan vara i en sådan situation. Eller hur?
Snälla, snälla, snälla.
Han gick upp på sitt rum och la sig på den fortfarande obäddade sängen. Stirrade upp i taket. Tänkte tänkte tänkte.