Prs tippest & JustAFriend

Eric la upp glasskärvan på handfatskanten och flyttade sedan på sig så att han satt emellan den och Elliot. Fortfarande med ett stadigt tag kring Elliots underarm. Återigen som en vakt. Vilket fick Elliot att känna sig ännu mer hopplös. Fast kanske var det just det han behövde. Inte att känna sig hopplös alltså, utan att ha någon som vaktade honom. Stoppade honom från att göra sig själv illa. Uppenbarligen var det ju en uppgift han inte klarade av själv.
Två smala, men betydligt kraftigare än Elliots, armar kramades om den lilla, skakande kroppen.
"Snälla, gör inte såhär mot dig själv Elliot. Det finns andra sätt. Gör inte dig själv illa. Snälla". Andra sätt? Som att svälta sig själv? Äsch, det räknades nog som att skada sig själv. Till allra högsta grad. Den äldre syftade nog typ på att prata med någon. Men det var ju lättare sagt än gjort.

Hur länge låg han där? Och tänkte? Länge. Alldeles för länge. Fast egentligen visste han ju inte det på grund av bristen på klocka och överflödet av dålig tidsuppfattning. Horribel tidsuppfattning, för att vara helt ärlig.
För många sekunder hade långsamt tickat förbi innan Seb reste sig. Eller tja, nästan. Han satte sig upp. Lutade ryggen mot väggen och stirrade sedan bort mot skrivbordet. Inte det med datorn; nej, det med färgerna. Och papperna. Och teckningarna. Fast nu var teckningarna nerstoppade i lådorna. De skulle nog få vara kvar där ett tag till. Seb ville inte titta på dem. Nej, han var inte på det humöret. Vilket var konstigt för Seb var alltid i ett målar-mood oavsett hur han kände sig egentligen. Glad, kär, arg, ledsen... Men inte nu. För alla känslorna inom honom blev för många och blockerade det inom honom som ville måla. Eller rita. Eller egentligen göra någonting överhuvudtaget.

Inte heller den här gången svarade Elliot på sin brors ord. Det fanns inget att tillägga. En protest var definitivt inte socialt accepterad. Fast vad var ens det? Socialt accepterat? Tja, inte Elliot i alla fall. Eller? Det kanske han var. Troligtvis mer än många andra. Men det var inte hela Elliot som var accepterad. Bara vissa utvalda delar. De han valde att visa. Sedan fast det ju en massa annat dold. En del saker skulle troligtvis aldrig komma ut. Flera av de saker han för bara några månader sedan trott skulle stanna där inne för evigt hade ju dock hittat ut. Till någon han hade litat på. Litat på med hela sitt hjärta. Innan det brast, det vill säga.

Det var nästan som att hjärnan stängde av efter ett tag. Inte på riktigt, förstås. Det skulle ju varit minst sagt oroande. Nej, tankarna försvann efter ett tag. Och då fastnade Seb bara med blicken vilket var oerhört tillfredställande samtidigt som det var otroligt frustrerande för sekunderna fortsatte ticka förbi samtidigt som Seb fortsatte med att inte göra någonting. Bara stirrade. Förmodligen skulle det sett väldigt obehagligt ut om någon kommit in i rummet. Vilket var omöjligt eftersom Seb numera hade vanan att låsa dörren, men ändå.
Till slut lyckades han ta sig i kragen. Sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte igång teven. Slank ner under täcket.
Baby steps.

Madrassen var...obekväm. Och kall. Som vanligt. Ja.
Det var tydligen natt. När Eric klivit in i badrummet hade klockan varit en bra bit efter midnatt och nu, en stund senare var väl rimligtvis klockan ännu mer. Jo, bra där Elliot. Logik.
Emmet sov nere hos Eric så Elliot fick sova själv. Det kanske var lika bra det. Då behövde han inte oroa sig för att väcka någon. Försiktigt sträckte han sig för att nå mobilen en bit bort på golvet. Han fiskade upp den och lät skärmen lysa upp. Jösses, vad mycket notiser. Det var ingen idé att bläddra så han gick in direkt på snapchat. Började där.
Sebastian. Hjärtat hoppade över några slag. Allt annat omkring blev bara dimmigt. Ville han ens se? Nej. Jo. Nej. Jo, det klart. Han öppnade. Stirrade på varje bild. Länge. Läste. Sebastian ångrade sig. Sa förlåt. Lät nästan desperat. Hade Elliot ens rätt att avgöra det? Jo, det hade han.
De andra snaparna, från andra personer fick vänta. Tills imorgon. Eller något. Han tryckte på hemknappen. Fyra missade samtal. Ett från ett okänt nummer. Kanske någon försäljare. Han gick vidare till meddelanden. Sms från samma nummer. Han klickade in. Och hjärtat tog åter ett skutt. Var Sebastian orolig? Varför kändes det nästan bra? Bra var kanske en överdrift men det kändes åtminstone inte dåligt. Men varför? I vanliga fall hade han ju fått dåligt samvete. Men nu innebar det ju att Sebastian brydde sig. Och Elliot älskade ju honom så det var kanske den ändå logiska förklaringen. Jo, så var det nog.
Skulle han svara? Ja herregud Elliot. Bara för att du inte vet om du är arg eller ledsen eller ingenting och oavsett vad Sebastian gjort så behöver ju inte du bete dig som ett svin. Seså, svara nu. Det dröjde många minuter innan han knåpat ihop något.
"Jag vet ingenting. Vet inte vad jag känner. Vad jag vill. Vem jag är. Det enda jag vet egentligen är väl att jag älskar dig. Och det kommer jag alltid att göra. Oavsett." Skickat på SMS.
Wow. Elliot, kung över klyshighet och deep texter. Fast det var okej. Nu skrev han ju bara som han kände. Vilket väl mest var ingenting. För han visste verkligen inte.

Om ni någonsin behöver en bild för att definiera slötittande så skulle ni ju kunna passa på att knäppa en bild på Seb i just det där ögonblicket. Eller ögonblick och ögonblick. Han låg där under täcket ett bra tag och, förvisso tittade han hela tiden på teven, men tänkte på allting annat. Det faktum att en liten ruta kommit upp ("tittar du fortfarande på..." ) och pausat avsnittet slog honom inte ens. Han fortsatte bara att stirra in i apparaten som hängde där på väggen. Länge. Utan någon ansats till att ta fjärrkontrollen för att få bort rutan. Nej, det där spelade ingen roll.
Men det fanns något som fick honom att reagera. Inte teven, inte någon knackning på dörren. Nej, sms-signalen som ljöd från mobilen. Mobilen som låg bredvid honom, med skärmen vänd ner mot lakanet. Seb tittade bara på den ett tag. Det kanske inte ens var Elliot som skickat något. Kanske inte. Men om det var den äldre så... Ja, så vad? Skulle han bli glad, ledsen, arg? Det berodde väl på den äldres svar,
Försiktigt, och definitivt överdramatiskt, vände han på mobilen. Tryckte på hemknappen för att komma till meddelandet. Det var faktiskt från Elliot.
Han läste det en första gång. Tog egentligen inte in orden för alla tankar som tog upp platsen i huvudet utbrast "HAN LEVER! HAN ÄR OKEJ! FULLT LEVANDE!" och med sådana tankar i huvudet var det svårt att få in mycket annat.
Fast sedan läste han meddelandet igen och kände hur tårarna började stickas och brännas bakom ögonlocken. Det enda jag vet egentligen är väl att jag älskar dig.
Så den äldre älskade honom. Trots att han inte hade sagt det tillbaka kvällen innan. Även fast Elliot skrev att han älskade Seb så kändes det fortfarande... Över, på något sätt. Som att meddelandet var något sorts hejdå. Mest skickat för att Seb spammat sönder den äldre.
"Jag älskar dig också. Ovillkorligt. Förlåter du mig?" Skickat. SMS.
Så jäkla nervöst. För Elliot hade verkligen ingen anledning till att ge sin förlåtelse till Seb.

Svaret dröjde lite. Elliot skulle ändå sova(igen) så det gjorde inget om han inte fick något svar förens dagen därpå. Om han ens skulle få ett svar. Han själv hade ju inte varit speciellt generös det senaste dygnet, när det kom till just det. Fast jo, han skulle få ett svar. Nu var det faktiskt Sebastian som hade varit desperat. Eller tja, det var ju inte riktigt sant. Elliot med. Men de var desperata på olika sätt.
Precis när han skulle lägga ner mobilen lös dock skärmen upp. Han väntade någon sekund med att läsa. Klarade han ens av det? Han kunde ju vänta tills imorgon. Äsch, han gick in på SMS:n igen.
Förlåter du mig? Gjorde han det? Det gick nog inte att svara på den frågan. Speciellt inte så gött inpå. Spontana svaret var väl nej. Han hade långt ifrån bearbetat klart det hela. Däremot var det dock omöjligt att släppa taget så han kunde inte bara lämna sådär.
"Jag vet inte Sebastian. Vet ingenting. Jag behöver tid för att tänka och så". Skickat. Det där och så stod väl för att tänka ännu mer, sova, hata sig själv, men det kändes inte relevant att skriva.

Svaret dröjde en liten stund. Fast egentligen inte mer än vad som var rimligt, liksom. För det första var den äldre förmodligen tvungen att tänka (eller förhoppningsvis. Seb hade ju ingen aning hur den äldre kände) och sedan få tid till att skriva. Kanske skulle det komma ett jättelångt svar? Som en liten bibel? Det kändes ju inte helt orimligt med tanke på att det var just Elliot som det hela handlade om. Seb kunde mycket väl tänka sig att en bibel skulle dyka upp på skärmen men det gjorde det inte.
Tre meningar. Korta. Aj. Varför gjorde det ont? Seb hade inte blivit avvisad på riktigt. Bara lite. Eller kanske ganska mycket. Det var väl en ganska klar markering ändå, liksom, låt mig vara? Jag behöver tid för att tänka och så. Jo, definitivt en markering. Låt mig vara. Varför skrev den äldre inte bara det? Seb blev osäker på om han skulle svara efter en sådan tydlig markering. Fast jo, det ville han. Han kände sig nästan tvungen.
"Okej. Förlåt. Älskar dig." Skickat.
Och oron i magen var verkligen stillad men det krossade hjärtat var långt, så långt, ifrån helt.

Var de ens osams? Det kändes inte så. Elliot kände sig inte speciellt arg. Fast å andra sidan kände han inte mycket alls. Det var lite som att vandra omkring med bedövningsmedel. I hjärtat och hjärnan. Typ.
"Godnatt", rött hjärta. Fast så skrev han när de var som innan. Det funkade inte nu. Nej. Han suddade bort hjärtat. Bara godnatt kändes kallt. Nej, Elliot var en massa saker men kall var inte en av dem. Oavsett (Fysiskt var han ju dock kall cirka alltid). Han la till ett gult hjärta. Det kändes ändå vänskapligt. Inte Godnatt till vår kontakt, vill aldrig mer se dig. Utan mer Jag är osäker på allt annat men jag hoppas på riktigt att du får sova gott. Ja, gult hjärta fick det bli. Sedan stängde han ner mobilen. Blundade. Och sov

Godnatt. Gult hjärta. Förvisso ett hjärta, men inte ett rött. Vad betydde ens gula hjärtan? Det var väl sådana hjärtan man skickade till personer man var tvungen att skicka hjärtan till men egentligen inte ville? Eller tänkte Seb alldeles för mycket? Kanske var bara Elliot på ett gult-hjärta-humör. Fast nej, så enkelt var det inte. För Elliot brukade skicka röda hjärtan tlll Seb. Inte gula. Det var definitivt en skiftning i tonen. Ett gult jävla hjärta. Dessutom avsaknaden av jag älskar dig. I och för sig hade Elliot skrivit det i sitt första sms, men det sved ändå. För Seb själv hade skrivit det två gånger och Elliot bara en gång. Bekräftelsebehov. Skamligt.
”Godnatt”, och ett rött hjärta. Skickat. Rött hjärta för att visa att nej, jag är inte över dig. Inte över oss. Och kanske betydde det röda hjärtat mest av allt jag älskar dig.