Draco Memoraid

AHHHH JAG VILL LÄSA :E

Lägg upp!

kommenterar direkt lol
Vill lasa nya kapitlet NUUU

JAG ÄR REDO SWEETY GIVE ME ALL YOU GET!!! Jag är beredd!

Åh, jag kommenterar!

LÄGG UPP NU

Nu är vi rätt många som kommenterat *hint hint*
Skönt att du är type of frisk nu, har längtat :*
*förbereder mig på att döööö* 8}
♥

Eftersom det var ett tag sedan jag la upp så kommer jag att ge
er TVÅ kapitel idag! :3
Ni får ett nu och ett lite senare ikväll.
Hoppas ni ska tycka om det, jag tycker iallafall väldigt mycket om er ♥ Ni är de bästa läsarna man kan önska sig, tack för att ni finns!
[Och ja, jag vet att Fred och George egentligen har slutat, men dem fick gå kvar eftersom jag från början skrivit utifrån femte året, båda är dock födda efter första september så dem är ändå två år äldre än Ron och CO.
Lee Jordan och resterande i deras årskurs förutom dem som inte är födda efter första september är alltså ett år äldre än trion, istället för två]

Nu hoppas jag att du också lagt upp ett kapitel Molly Evans! :*

Kapitel 52
Tillbaka dit allting började

Det mörkröda ångloket gled långsamt in på perrongen.
Jag slöt ögonen och drog in den kyliga luftfläkten ner i mina längtande lungor.
Det skulle dröja flera timmar innan möjligheten att andas frisk luft kom igen så det var bäst att passa på.
”Kommer du?”
Harry hade stannat till framför mig och höjde frågande på ögonbrynen.
Hans ostyriga svarta hår krusade sig i vinddraget från tåget och han drog irriterat bort det ur ansiktet utan att ta ögonen ifrån mitt ansikte.
”Jag vet inte, jag kanske borde...”
Jag vred lite på huvudet och kastade en osäker blick på Draco som vagt gick att urskilja bland alla elever som skulle resa hem över jul.
Hans vitblonda hår var prydligt kammat och luggen hängde som vanligt ner strax ovanför hans skimrande gråa ögon.
Han skrattade åt något som Pansy sa och jag såg hur hon självbelåtet smackade med läpparna och utan att se sig om följde han efter henne in i en tom kupé.
Jag vände mig mot Harry.
”Jag kommer.”
Han gav mig ett brett leende som avslöjade ett par gulvita, lite sneda tänder och vi började tillsammans tränga oss fram genom myllret på perrongen.
Ugglor hoade misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet av tunga koffertar,
och flera gånger blev vi tvungna att stanna för att inte snubbla över någon vilsen förstaårselev som förtvivlat virrade omkring och letade efter sina kamrater i folkvimlet.

När vi efter en svettig kamp mot en uppkäftig andraårselev som spärrat vägen för oss
lyckats stiga ombord ljöd tågets vissla för andra gången och dörrarna stängdes.
Sedan satte Hogwartsexpressen av mot sitt slutgiltiga mål där alla dennes passagerares äventyr en gång hade börjat, Kings Kross.
Vi fann Ron och Hermione tillsammans med Neville och Luna inuti en stor luftig kupé i
andra änden av tåget.
Ron gav mig en hastig blick och jag besvarade den med ett leende.
Jag var inte arg på honom längre.
”Jo sen förstår du, så brukar pappa alltid knipa åt dem med fingrarna runt stjärten, såhär, annars så
är det lätt hänt att dem läcker... Åh, Hej Elli! Hej Harry!”
”Hej Luna”, sa vi i en mun och gav varandra ett roat ögonkast.
”Luna håller på att berätta för oss om...” Hermione tittade hjälplöst på Luna, som högfärdigt satte den lilla potatisformade näsan i vädret och sa med en giftig blick på Hermione: ”Blakobrakarsfiskar!”
”Öh, just det!” sa Hermione generat,
”Luna, ska du inte ta och berätta för Harry och Elli om dem också? Jag är säker på att de mer än gärna hör på om, öh, de här förtjusande fiskarna.”
”Nej jag tror faktiskt att jag ska hälsa på Ginny”, sa Luna fundersamt och reste sig upp.
”Det är nog bäst att jag sitter med henne en stund annars kanske hon blir besviken.”
Neville drog en lättnads suck och lutade sig pustande tillbaka mot sätet.
”Ja säkert”, flinade Ron som visste exat hur glad Ginny skulle bli när Luna vandrade in i deras kupé, ”Hälsa från oss!”
Hon nickade allvarligt åt honom så att det blonda oborstade håret flaxade runt hennes
axlar och sträckte sig sedan fram för att plocka ner sin enorma guloranga väska från bagagehyllan.
När hon svängde runt för att gå ut ur kupén (Harry lyckades nätt och jämt ducka när kofferten kom farande) så tittade jag nyfiket på de rörliga bilderna som satt påklistrade med trolltejp på bägge sidor om väskan.
Inte förens då gick det uppför mig att det var en mängd olika tidningsurklipp, och det sista jag såg
av Luna och hennes packning var ett par knallgula tights och en svartvit rubrik skriven i fet stil med texten Hört och sett- Tidnigen för dig som gillar äkta skvaller.

När lunchvagnen kom ett par timmar senare var vi allesammans utsvultna.
Vi köpte oss varsin måltid av den leende rundkindade kvinnan som drog vagnen och bullade upp ordenligt med saltlakrisstänger, pumpapastejer, chokladgrodor och Bertie Botts bönor i alla smaker som ingen egentligen gillade men som var ett måste om samlingen skulle bli komplett.
Vi mumsade på godsakerna medan vi spelade knallkort och lyssnade till tågets rytmiska dunkande när de i hög hastighet ångade på tillbaka mot London.
Emellan åt fick vi besök av någon vi kände, Fred och George tittade in tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan för att presentera sina nya produkter(Till Hermiones stora förargelse) och Ginny kom in vid mer än ett tillfälle och svor över att vi låtit Luna gå över till hennes kupé.
Jag lade märke till att hon var noga med att inte titta åt Harrys håll och när
hon för tredje gången klampade ut ur vagnen var hennes ögon fulla av tårar.
”Du får ha det så bra i Sverige då”, sa Hermione plötsligt och såg upp från tidningen.
”Hur länge stannar du?”
”Bara en vecka”, sa jag och tuggade njutningsfullt på en lakrisstäng.
”Balen vill jag ju för allt i världen inte missa!”
”Undrar hur det kommer att gå för Draco på flyget?” sa Ron och stack ner handen i godispåsen.
”Kan du inte råka knuffa ut honom om han blir jobbig?”
Jag skakade skrattande på huvudet.
”Jag skulle inte orka ta straffet för det tyvärr!
Dessutom är fönstren nästan omöjliga att öppna, och jag vill ju inte riskera att bli relegerad för en sådan struntsak.”
Draco hade mer än protesterat när jag föreslagit att han skulle följa med mig hem över jul, och då hade jag inte ens nämnt flygningen.
Men han hade ingen annanstans att ta vägen.
Han fick inte stanna kvar på Hogwarts utan en förmyndarens tillåtelse och eftersom Lucius fortfarande var spårlöst försvunnen så var det inte möjligt.
Han hade ju iför sig kunnat följa med någon av sina vänner hem över jul men konstigt nog verkade han inte alls vara i god för den iden, och slutligen så hade han valt Sverige av tre onda ting.
Fast jag var ganska övertygad om att han egentligen inte hade något problem med att följa med mig hem, det var helt enkelt hur vi skulle ta oss dit som skrämde honom.

Runt sex tiden började tåget bromsa in och Ron sträckte belåtet på sig
och gäspade.
Vi plockade ner våra koffertar från bagage hyllan och både jag och Hermione fick påminna Neville flera gånger om att inte glömma kvar Trevor på Lunas tomma säte.
Det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla skulle av samtidigt och vi kom bort ifrån varandra i turmultet.
Jag lyckades hugga tag i Harrys utsträckta hand och tillsammans lotsade vi oss ut på stationen
och klev åt sidan för att inte bli översprungna av lyckliga föräldrar som ohämmat och utan att se sig för rusade fram mot loket för att möta sina efterlängtade barn.
Jag och Harry sneglade förstulet på varandra.
Ingen av oss hade någon förälder att vänta.
”Harry!”
En mansröst hördes plötsligt bakom oss och vi vände oss om.
”Åh, god dag Mr Weasley!”
Rons pappa hade lika eldrött hår som sina barn men det var märkbart tunnare.
Högst uppe på huvudet hade han bara en kal fläck.
Ögonen var blåa och snälla och han skakade först Harrys hand och sedan min.
”Och vem har vi här då?”
”Eleonora Jacobson”, sa jag och log mot Mr Weasley. ”Från Sverige.”
”Ja, just det ja! Dig har ju Ginny berättat om.” Han gav mig ett strålande leende och jag fattade genast tycke för honom.
”Du är väl uppväxt med mugglare, inte sant?”
Han synade mig uppifrån och ner som om jag hade varit en extra stor köttbit som han funderade på att äta till middag.
”I princip, jag har flera vänner som är mugglare.”
”Fantastiskt! Då kanske du skulle kunna förklara hur en sådan här mobelfelfeon fungerar?
Jag har nämligen hittat en del intressanta föremål på jobbet som jag tror kan vara delar av en sådan... Men säg ingenting till Molly, hon skulle inte alls tycka om det”, lade han till med en viskning innan han ivrigt började rota igenom sina byxfickor på jakt efter sitt hittegods.
Jag gav Harry ett litet leende.
Ron hade berättat för oss om hur mycket hans pappa älskade mugglare och deras ”Prylar”, och jag hade blivit förmanad av syskonen Weasley om att jag nog skulle falla i kant för deras pappas intresse.
Medan jag tålmodigt förklarade för Mr Weasley att delarna han hittat inte tillhörde en mobil utan en kamera så anslöt sig alla fyra Weasleybarnen plus Hermione till oss, och efter att ha stått och väntat i fem minuter drog Ginny otåligt sin pappa i armen.
”Pappa! Du kan prata mer med Elli sen, hon har ett flyg att passa!”
”Ett flyg? Ska du flyga tillbaka till Sverige? Så geniallt! Hur fungerar...”
Men Ginny hade redan börjat knuffa honom mot den förtrollade spärren, och Mr Weasley hade ingen chans att protestera.
”Nåväl, vi kanske kan prata mer en annan gång. Det var verkligen ett stort nöje att få träffa dig, Eleonora. Du är välkommen hem till oss när helst du vill.”
”Tack Mr Weasley”, sa jag och skakade hans hand igen, ”Jag kommer gärna och hälsar på.”
”Vi ses Elli!” sa Fred och George i en mun innan dem trippade igenom väggen och försvann.
”Ta hand om dig nu.”
Hermione hade tårar i ögonen när hon kramade mig och jag gav henne en extra lång kram innan hon
med ett konstigt gurglande läte lösgjorde sig från mig och försvann ut från perrongen.
”Se till så att inte Malfoy tar livet av dig bara.” Sa Ron när han passerade mig.
Jag log bara till svar innan jag vände mig mot Harry och försvann i hans famn.
”Var försiktig”, mumlade han med näsan inkörd i mitt hår.
”Du med”, sa jag lågt och strök hans svarta lugg bakåt. ”Du får skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
Jag nickade och han log stort mot mig och gav min hand en lätt tryckning innan han
försvann efter Ron och Hermiones ryggtavlor.
”Ska vi gå då?”
Jag vände mig om och fick syn på Draco som uttråkat stod lutad mot en pelare bredvid en mässingskylt med texten Inga ugglor lösa på perrongen av säkerhetskäl.
”Ja”, svarade jag och han lunkade fram till mig.
Även om han var en duktig skådespelare så syntes det att Narcissas död hade tagit hårt på honom.
Hans ögon var sorgsna bakom den glasartade ytan och han såg sliten ut.
Jag såg upp i hans bleka spetsiga ansikte och han öppnade munnen på vid gavel som om han ville säga något, men sedan verkade han ändra sig och var med ett par snabba kliv framme vid spärren och passade genom den.
Jag följde efter i hans kölvatten.

På Kings Cross var det liv och rörelse trots att klockan började närma sig halv sju
och Draco tvärstannade plötsligt bredvid mig och jag såg förvånat på honom.
Javisst ja, han hade ju ingen aning om vart vi skulle ta vägen.
Nu var det jag som hade makten.
Beslutsamt gick jag fram till en fetlagd man i full konduktörutstyrsel som stod och halvsov mot en vägg.
”Ursäkta?”
”Ja?” svarade han vresigt och blängde på oss.
”Är det här något skämt eller?”
Han pekade med ett valkigt finger på mig och Draco som båda två hade stora koffertar och uggleburar i händerna.
”Maskerad”, sa jag urskuldande och konduktören såg lite gladare ut.
”Vi ska ta flyget till Sverige klockan nio och jag undrar...”
”Har ni biljetter?”
”Ja”, svarade jag och räckte Shantis bur till Draco så att jag kunde ta fram det lilla kuvertet.
”Förhandsbokade”, mumlade konduktören och synade mitt kvitto. ”Och pass?”
Jag nickade och han skrev någonting på ett papper.
”Ni kan ta taxin till Heathrow flygplats, därefter är det incheckning i gaten klockan halv nio.”
”Tack så mycket.”
Han nickade nådigt åt mig och släntrade gäspande iväg åt ett annat hål.
”Vänta!” Draco småsprang bredvid mig. ”Vart ska vi?”
”Ut, och sen ska vi ta en taxi till flygplatsen.”
”Taxi?” sa han skrämt, ”Vadå taxi?”
”En bil, ungefär en sådan som vi åkte förra gången när vi skulle hem till dig.”
”En flyttnyckel?”
”Nej”, suckade jag och tryckte på knappen så det automatiska svängdörrarna skulle öppna sig.
”En chaufför kör bilen.”
”Jag tänker inte låta någon mugglare köra mig!”
”Du har inget val tyvärr”, sa jag och gick ut på gatan.
Det var full trafik på de regniga vägarna och Draco höll sig tätt intill mig.
Det här var inte hans värld utan det här var någonting helt okänt som hela hans familj alltid hade föraktat och han kände sig osäker.
Jag läste på den digitala tavlan som hängde på sned utanför stationen, nedbruten av allt regn som öste ner i England, att taxin inte skulle avgå förens om tio minuter.
Under tystnad stod vi där i regnet och såg hur människor skyndade fram längs gatorna.
London var en levande stad, alla var alltid på väg någonstans.
Jag sneglade upp på Draco och undrade vad han tänkte.
Det här var så mycket emot hans natur att det var ett under att han ens hade gått med på det.
Och det var fortfarande bara en vecka sedan som Narcissa hade hittats.
Regnet droppade ner i hans gråa ögon och rann i strida strömmar nerför de bleka kinderna.
Det såg ut som tårar.
När den gula taxibilen rullade in på tvärgatan fick vi bråttom.
Jag betalade och berättade vart vi skulle och den robusta svarthyade chauffören nickade och viftade åt oss att ta plats i taxin.
Vi satte oss tillrätta på det knöliga slitna sätena och jag kom på mig själv med att önska att vi hade haft tillåtelse att kasta en förmjuknings besvärjelse över dem.
Nåja, det var bara ett par dagar kvar tills jag fyllde sjutton.
Att vara född i december och ett år äldre än sina klasskamrater hade sina fördelar på Hogwarts.

”Heathrow Airport”, sa Chauffören och bromsade in utanför en stor byggnad. ”Trevlig resa!”
Vi stuvade ut vår till synes underliga packning och fortsatte in på flygplatsen.
Jag överdriver inte när jag säger att folk stirrade, och jag såg hur Draco kastade ilskna blickar på alla mugglarna som vi passerade.
Han verkade tycka precis lika illa om dem som de tyckte om oss.
”Vi ska checka in nu”, sa jag och pekade på en av incheckningsdiskarna där de hängde en skylt som det stod British Airways- Sweden 21:05 på.
Jag gick med Draco tätt efter mig fram till damen i luckan och kopplade på mitt allra soligaste leende.
”Vi skulle vilja checka in.”
Hon nickade kort mot mig och jag lämnade fram våra biljetter och pass medan Draco stumt såg på
och tog emot boardinkorten som hon räckte mig med.
”De här ska ni visa när ni går ombord på planet”, sa hon uttråkat och jag stoppade ner dem tillsammans med passen i kuvertet.
Sedan vände jag mig om mot Draco som misstänksamt stod och stirrade på rullbandet som jag precis hade slängt upp min väska på.
”Vi ska väga in väskorna”, förklarade jag och damen måste trott att Draco var helt dum i huvudet.
Jag slängde upp hans koffert på vågen utan att ta någon notis om hans häftiga andehämtning.
Eftersom vi hade fått hjälp av Flitwick att kasta en omvandlingsförtrollning över vårt bagage så var en samling kläder och märkliga utländska böcker de enda som mugglarna kunde se när dem undersökte väskornas innehåll.
Efter en konstig blick från damen i luckan fick jag godkänt och jag skyndade mig att skicka iväg Dracos väska efter min på rullbandet innan han hann protestera.
”Djur?” frågade hon och jag nickade.
Hon synade våra biljetter en gång till, lyfte upp ugglornas burar och försvann i väg med dem.
Sedan kom hon tillbaka med ett litet kvitto som jag tog emot och stoppade ner i fickan.
”Gaten öppnar om fem minuter.”
Jag nickade och vi började masa oss fram genom folkvimlet.
Draco var extremt misslynt när vi skulle gå genom säkerhetskontrollen och jag fick till sist knuffa igenom honom, vilket såg så misstänkt ut att vakterna beslutade sig för att ta oss båda två åt sidan för en ordentlig igenom känning.
Efter att de konstaterat att allt vi bar på var två avlånga konstiga föremål som liknade leksakstavar för barn och en samling märkligt godis av utländskt sortiment så fick vi passera och skynda vidare mot gaten som nu var öppen.

Regnet droppade ner i hans gråa ögon och rann i strida strömmar ner för de bleka kinderna. Det såg ut som tårar.
in the rain they can't se you cry. Det kanske inte bara var regn...

Jag tror han kommer förstå hur en familj ska vara när han kommer hem till Elli, antingen blir han glad för att han får vara med om det eller ledsen för att han har missat allt det. Får hoppas på det första, och att Elli kan muntra upp honom också. Hoppas det blir Drelli-moments!
Fast jag undrar hur Draco kommer reagera å att de ska flyga...

Och så kommer det ett till kapitel idag! Får behärska mig och inte skrika så högt så att jag väcker hunden. Väntar med spänning!

JAG ÄLSKAR DIG ELZAN!!!
Jag skriver när du lagt upp det andra kapitlet, så får du en extra fet och lång kommentar!!!
Fast jag måste bara säga:
HAHAHAHA DRACO-GUBBEN HAHAHAHAHAAHA VÄLKOMMEN TILL DEN VERKLIGA VÄRLDEN!!!
Åh, gud, de va så kul när jag fick se Draco så tveksam.
Skratta honom i ansiktet från mig, kära Elzyii, eftersom jag själv inte kan göra det.
// Din trogna tjänare Hanlio