Prs tippest & JustAFriend

Veckan rullade på. Eh, tja kanske inte rullade men...gled. Sölade. Sniglade. Ålade. Kravlade. Öh, förhoppningsvis framgick hur som helst poängen. Veckan passerade i stilla mak. Han hade bett om tid att tänka och det hade han också fått. Även om det inte varit någon vidare framgång på den fronten. Tänkandet. Inte på någon front om sanningen skulle fram. Allt hade väl varit mer eller mindre kasst. Alla tankar var fyllde med Sebastian, vilket i sig var allt annat än kasst. Men sen hade ätningen gått åt helvete så tankarna var allt annat än logiska och positive och hade lyckats koka ihop både det ena och det andra. Han älskade fortfarande sextonåringen. Duh. Men allt var lite suddigt och han visste inte hur han skulle ta sig vidare. Vilket han ju inte vetat på länge så det var inte direkt någon nyhet. Vad som däremot var mer en nyhet var värmen och elen. De hade stängts av. Totalt. Och huset var iskallt. Det stängdes av på fredagseftermiddagen och redan förmiddagen dagen därpå gick det inte att ens föreställa sig att det någonsin funnits någon värme där. Det var iskallt. Utetemperatur. Brrr.
"Elliot! Skojar du? Förihelvete, du beter dig som ett jäkla småbarn. Ät och sen går vi", röt Eric. Lördag eftermiddag. Familjen hade blivit erbjudna att sova hos damen Emmet var hos på dagarna. Storebrodern hade dock börjat sätta en massa förfärliga krav på Elliot. Eller nja, inte en massa. Faktiskt bara ett. Men det var inte lätt. Han behövde äta. Dun dun dun.
Efter att den äldre insett hur den yngre brodern smalnat av ytterligare hade ett väldans tjatande dragit igång. Eric hade gett upp alla andra tekniker då de uppenbarligen inte fungerade över huvud taget.
Men han kunde inte äta. Det gick inte. Det tog emot.
"Men lämna mig då", kontrade Elliot. Blekare, svagare, tunnare än han någonsin varit tidigare.
"Det förstår väl till och med du att vi inte kan? Du kommer ju frysa ihjäl?!", frustrerat började den äldre trampa runt på stället.
Till och med du. För kanske..tja, hundrade(?) gången den veckan brast det för Elliot och han for upp. Fortfarande iklädd pyjamas drog han hastigt på sig jackan, snappade åt sig mobilen och störtade sedan ut genom ytterdörren med fötterna slarvigt istoppade i de oknytna skorna. En smäll lämnade han efter sig. Och sedan gick han. Utan att veta vart.

Dagarna sniglade sig förbi. Seb tittade konstant på mobilen. Väntade ständigt på något meddelande från Elliot. Ett meddelande som aldrig kom. I och för sig kunde han ju skicka något själv till den äldre om han så gärna ville prata, men han var alldeles för rädd att bli avvisad. Att bli lämnad utan svar. Vilket han var ganska säker på att han skulle bli om han skickade något. För Elliot hade markerat ganska tydligt att han inte ville ha något med Seb att göra. I alla fall inte på ett tag. Och om Elliot någonsin ville ha något med Seb att göra igen så fick han ta initiativet. För Seb var för feg för att bli avvisad. Ha. Skamligt, det också.
Men bortsett från omständigheterna så var thanksgiving helt okej. Seb tänkte väl inte på Elliot hela tiden. Nej, inte när farmor och farfar var där. Farmor som Seb förmodligen fått sin konstnärliga sida från. Om sådant nu gick i arv. Vilket det kanske gjorde. Kanske. Hursomhelst så var det trevligt att prata med någon som inte brydde sig det minsta om pengar. Det är farfars område, sa alltid farmor. Och det var väl inte sådär jättefeministiskt men Seb gillade det där. Kanske skulle pengarna bli Elliots område i framtiden. Om Seb ens kunde få tänka så nu när det kanske var över mellan dem. Ovisst, ovisst som fan. Seb hatade det.

Så småningom kom lördag eftermiddag. Margot och hennes fästman hade åkt bort kvällen innan och Brandon hade impulsflugit till Cuba tidigare på dagen. (Det där lät ganska bisarrt. Impulsflugit till Cuba. Ha.)
Seb satt framför datorn och spelade. Så som han spenderat den största delen av lovet. Sorgligt? Svar ja. Jättesorgligt. Något som var ännu sorgligare var att han hade, mesta delen av tiden, haft på sig en svart hoodie och svarta mjukisbyxor. Denna lördagen till ära hade han däremot dragit på sig svarta jeans istället för mjukisbyxor. Men... Öh. Ganska sorgligt ändå. På sätt och vis sörjde han väl vad han och Elliot hade haft så en helsvart klädsel var ganska passande.

Vart skulle han ta vägen? Det började mörkna, han hade ingenstans att sova och tja, han stod i pyjamas. Vem kunde han ens gå till. Sebastian var självklart första namnet som poppade upp. Han var inte arg längre. Inte riktigt ledsen heller. Tankarna var långt ifrån utredda men...nu skämdes han istället. Var rädd för hur den yngre skulle reagera. Han ville säkert inte ha Elliot mera. Den och en massa andra dumma tankar flög genom sjuttonåringens hjärna.
Han gick till Lucas. Gick och gick och gick. Som tur var var gatorna hyfsat tomma, så ingen behövde se honom i de de där rutiga pyjamasbyxorna och den svarta tröjan.
Men när han slutligen nådde fram så var alla lampor i huset släckta. Hur hade han glömt det? Lucas familj flög ju alltid till släktingarna i Australien över Thanksgiving. Helvete. Ännu en gång stod det klart att Elliots hjärna verkligen inte hängde med som den brukade. Vart ska jag ta vägen då?, tänkte det lilla skelettet.
Efter en bra stunds övervägande tog han dock sitt förnuft till fånga och började styra stegen mot Sebastians hus. Han hade ju andra, mindre nära vänner. Men de var säkert bortresta och han ville ju inte dit. Han ville ju till Sebastian. Ingen annan. Vad han än försökte intala sig själv.

På samma sätt som flera gånger tidigare klättrade han upp längs med fasaden. Kände sig lite som en tjuv. Det var nog omöjligt att inte känna så när en smög sig in i någon annans trädgård och försökte ta sig in via fönstret. Det var tänt i Sebastians rum. En skärm lös. Han blickade in genom rutan. Och där satt han. Sebastian. Magen gjorde ett tappert försök till att vända sig ut och in.
Han knackade på. Ja, han kunde ju inte vända om då för det hade inneburit att han bara gått dit för att smygkika och det var bara creepy. På tal om creepy hoppades Elliot att Sebastian inte var lättskrämd för...tja, han såg ut som ett skelett. Det hade han ju gjort redan för en vecka sedan men...det hade blivit värre. Minst sagt. Och så var det mörkt ute. Vilken underbar kombination.

Hörlurarna... Över öronen. Det var inte de vanliga iPhone-hörlurarna. Nej, Seb hade gått och blivit en riktigt sorglig gamer. Med typ världens största och fulaste hörlurar. De hade legat och dammat i någon låda i allt för många månader. Seb var inte världens mest regelbundna spelare om man säger så.
"Men är du helt efterbliven!" utbrast han frustrerat. Nej, han skrek inte på sig själv. Han skrek på Kyle. Seb hade inte blivit så pass sorglig att han skrek på sig själv, nej, han skrek på Kyle. Genom datorn. På grund av ett spel. Nej, det kanske var ganska sorgligt ändå. Fast det var ju många som höll på så. Fast det var sorgligt för att vara Seb för han brukade aldrig göra så annars. Han brukade aldrig bli så investerad i datorspel. Fast nu hade han inget annat att bli investerad i så datorspelen var väl fine.
"Håll käften ditt sär", ljöd Kyles röst genom hörlurarna. Någon sekund efter det hörde Seb en knackning bakom sig. Inte en dörrknackning. En fönsterknackning.
Förvirrat vände han sig om. Tittade ut genom fönstret. Den mörka blicken möttes av en tunn kille med otroligt lockigt hår och vad som såg ut att vara en... Pyjamas? Huh. Okej. Det gjorde det hela mycket konstigare. Det var ju konstigt att Elliot dök upp sådär överhuvudtaget. Var det för att avvisa Seb? För att säga hejdå? För att Elliot inte ville vara ett komplett rövhål och göra det över snapchat eller sms?
"Mamma ropar på mig, måste dra", mumlade han till Kyle innan han drog av sig hörlurarna och stängde av datorn. Kom på sig själv med att ha munnen nästan vidöppen av chock. Eller chock och chock. Var det en överreaktion? Nej, definitivt chock.
Långsamt reste han sig från skrivbordsstolen. Blickade ner. Tackade sig själv för att ha dragit på sig jeans istället för mjukisbyxor. Drog handen genom håret. Förbannade sig själv för att han inte fixat till det alls.
"Öh", var det enda han fick fram när han öppnat fönstret. "Hej."

"Hej", svarade han tyst. Ångrade att han gått dit. Ångrade ångrade ångrade. Eller? Gjorde han verkligen det? Nja, just då kändes det i alla fall så. Som att det hela var en ytterst dålig idé. För helst av allt ville han ju bara kasta sig över den andre. Ge honom all kärlek i hela världen. Men samtidigt fanns de där motstridiga känslorna som sa att det inte gick. Att han inte kunde gå vidare och bara strunta i det som hänt. Att det var omöjligt.
"Umm, får jag komma in?", frågade han försiktigt och blickade skamset ner på sina fötter. Han skämdes. Verkligen. Över det mesta egentligen. Just då framför allt över hur han såg ut och vad han snart skulle tvingas fråga den andre.

Förklaring, tack? Nej, Seb. Ta det lugnt. Låt den äldre kliva in genom fönstret först i alla fall. Låt Elliot kliva in genom fönstret innan han avvisar dig. Vänta ut det Seb. Titta på Elliot. Länge. Så länge så att du nästan kan memorera honom fullständigt så att du fortfarande kan se honom framför dig efter att han lämnat dig. Fast det var kanske jävligt dumt gjort för då skulle han kunna föreställa sig den han blivit hjärtekrossad av och det skulle han verkligen inte må bra av. Eller, tja. Kanske var det Seb som krossat Elliots hjärta först. Och sen gick Elliot vidare men var tvungen att krossa Sebs först innan han kunde gå vidare helt och hållet.
Okej, Seb, nu har du väntat allt för många sekunder utan att svara. Tysta, långa sekunder som du spenderat med att stirra på killen framför dig. Okej, skäm inte ut dig Seb.
"Ja, ja, såklart", svarade han lite för sent, lite för tafatt, lite för awkward.

Svaret dröjde. Elliot fortsatte blicka ner på sina fötter. Alldeles för skamsen för att blicka in i ögonen han fastnat i så många gånger tidigare. Men han kände Sebastians blick bränna. Jodå. Det var helt klart där.
Elliot klättrade försiktigt in och stängde, minst lika försiktigt igen fönstret bakom sig. Okej, vad fan skulle han göra och säga nu? Det var väl bäst att vara rak på sak, eller hur? Jo, det kändes ju verkligen som det mest rimliga alternativet. Han skulle ändå bara göra bort sig. Plötsligt slogs han av tanken att Sebastian nog inte alls ville ha honom där. Nej, han skulle säkert totalt avvisa Elliot. Hur hade han inte tänkt på det innan? Åh nej. Dålig dålig dålig idé.
"Umm...", började han osäkert och blickade upp på den yngre. "... Jag...alltså", fortsatte han minst lika osäkert. "Det är nog bäst att bara gå rakt på sak", konstaterade han sedan efter att nervöst bitit sig i läppen.
"Jag är inte arg på dig längre. Jag vet inte mycket annat, men åtminstone inte arg. De har stängt av elen och värmen hemma så det går inte att sova där så...så kan jag sova här inatt?", rabblade han på. "Jag förstår om du inte vill ha mig här och är arg på mig och tycker jag förtjänar att sova på gatan, och du har all rätt att tycka så, jag bara...ville fråga", fortsatte han i takt med att blicken skamset vandrade neråt igen.

Seb backade undan. Djupt andetag. Nu händer det. Nu blir du avvisad. Det är lugnt. Alla blir avvisade någon gång. Allas första kärlek har sitt slut någon gång. (Fast detta var inte Sebs första kärlek. Fast det var inte värt att nämna egentligen.) Seb önskade bara att Elliot hade skickat en snap, ett sms, något, något litet, så att han kunde förbereda sig. Mantrat i huvudet återupprepades. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. Det mantrat han hade haft i huvudet för en vecka sedan. Och dagarna efter det. För han ville inte gråta. För det sög. Sög så jävla mycket.
Det är nog bäst att bara gå rakt på sak.
Det kändes som att tiden stannade där. Rakt på sak. Fuck you Seb, du suger. Hejdå.
Fast Elliot sa inte sådär. Obviously. Det var liksom Elliot.
Det Elliot sa var mycket bättre. Eller, inte bra egentligen, för det där sög, men det kändes bra att Elliot vänt sig till honom. Fast kanske hade han ingen annan att vända sig till. (För ärligt talat Seb, don't flatter yourself.)
"Nej det är...", började han och bet sig löst i läppen. "Det är lugnt. Du kan sova här."

"T-t-tack", stammade han. Phew. Han hade någonstans att spendera natten. Och det hela borde väl innebära att Sebastian inte hatade honom? Det var ju ett betydligt större phew. Ett bauta-phew. Ja, precis. Wow. Hjärtat kändes med ens lättare. Så så så mycket lättare. Det gick nog till och med att se. Ögonen liksom sken upp en aning. Där inifrån sina hålor. Ännu en gång blev han medveten om hur bedrövlig han såg ut. För det gjorde han. Verkligen bara kött och ben. Inget fett. Knappt kött. Sorgligt nog. Han visste inte riktigt vad han kunde, ville eller borde säga. Vad han kunde, ville eller borde göra.

Okej, så Elliot skulle inte avvisa honom? Skulle inte avsluta.. Vad de nu hade. Eller? Kanske så utnyttjade Elliot bara honom lite innan han skulle göra slut på hela skiten. Fast Elliot var väl inte typen som utnyttjade människor. Fast vad visste ens Seb. Elliot verkade ju ha det jävligt krisigt och då gjorde man ju saker man egentligen inte brukade göra. Alltså var det inte sådär jätteorimligt att Seb blev jävligt utnyttjad av Elliot just då. Fast det spelade ärligt talat ingen roll. För Seb ville bara vara med Elliot och då behövde han inte tänka på vad den äldre skulle göra dagen därpå. Bara skjut undan det Seb. Ett steg i taget. Njut av detta. Njut av Elliot.
"Jag öh, jag har saknat dig", mumlade han osäkert och satte sig ner på skrivbordsstolen han suttit på när Elliot knackat på.