Prs tippest & JustAFriend

Efter att ha trampat av sig skorna och vikt ihop jackan, lagt dem i samma gamla hög som alltid, slog ha sig osäkert ner på sängkanten. Skulle allt vara sådär stelt? Tja, Elliot kunde väl egentligen bara skulle det på sig själv. Ja, herregud, det var ju trots allt han som tagit avstånd. Anledningen var inte relevant(en jo, jävligt relevant Elliot).
"Jag har saknat dig med. Väldigt mycket", konstaterade han och blickade ner på de tunna tunna armarna. Var så otroligt tacksam för att tröjan var långärmad. Täckte de ärren. Såren. De som var nya i familjen. Familjen av smärta och sorg.
Rösten var inte tom och kall som senast de setts. Inte död. Nej, nu var det Elliot som satt där. Helt klart. Betydligt mer Elliot än då. Psykiskt sett då. Fysiskt, var det en betydligt mindre bit Elliot. En anmärkningsvärt liten Elliot.

Seb snurrade fram och tillbaka med stolen. Nervöst. Fan, asså. Fan vad han bara ville lägga händerna på den äldres tunna, tunna kinder och kyssa de perfekta, perfekta läpparna. Men han vågade inte. Satt bara där. Snurrade. Förmodligen var det jävligt irriterande. Fast det insåg inte Seb då. Såklart.
Elliot hade saknat honom också. Fast kanske sa han bara det för att vara snäll eller för att se till så att han inte skulle bli utkastad. Fan Seb, varför är du så sinnesjukt misstänksam?
Okej, kanske för att Elliot egentligen inte har någon anledning i världen till att förlåta Seb.
”Förlåt”, mumlade han sedan. Ordet han överanvänt i både tal och skrift. Fan.

Elliot var nog ganska stel. Jo, definitivt. Men det det blev liksom så när han var så fokuserad på att inte göra något felsteg. Sebastian var inte heller speciellt lugn. Han bara osade nervositet och osäkerhet. Ingen av pojkarna behövde åtminstone känna sig ensamma. Alltid något. Han blickade osäkert upp på Sebastian. Ännu ett förlåt? Fast även om det kanske var överanvänt och så, vilket det nog var, så lät det genuint. Som den där kvällen för ungefär en vecka sedan. Fast då hade han inte varit mottaglig. Inte alls. Och texter var svårare att ta in. Hur många gånger Elliot än hade läst igenom de där SMS:n så hade det liksom inte gått in fullt ut. Saker och ting blev liksom aldrig tillräckligt verkliga genom en skärm. Vilket gjorde att det här, om en utgår från Elliots trötthjärna, blev det fförsta riktiga förlåtet.
På något ostadiga ben reste han sig ut och gick sedan långsamt fram till Sebastian. Ställde sig framför. Försiktigt fiskade han upp den yngres händer med sina och kramade om dem. Kände hur varma de var i konstrast med sina egna kalla.
"Jag älskar dig av hela mitt hjärta Sebastian. Du vet det va?". Det var sant. Och viktigt att påpeka. Han var inte redo att säga att allt var helt förlåtet. Inte än.

Det blev mycket svårare att föreställa sig att Elliot utnyttjade honom. Hur kunde den äldre utnyttja honom och göra sådär? Fiska upp händerna och säga... Det där?
Nej, Elliot skulle aldrig gå så långt. Skulle aldrig... Eller hur? Nej Seb, det skulle han inte. Sluta vara misstänksam. Lita på Elliot. Om någon så var det Elliot som inte borde ha litat på Seb. Inte tvärtom. Verkligen, verkligen inte.
"Nej", pep han. Vågade knappt möta de gröna, underbara ögonen, men tvingade sig själv ändå. "Jag visste inte det." Hur skulle han veta det? Det hade ju verkligen inte känts så. Inte när Elliot inte skrivit ett enda meddelande till Seb på flera dagar. Inte för att Seb gjort det själv heller, men han gav den äldre utrymme. Utrymme att tänka.

Nej? Elliot hade väl varit så tydlig det bara gick att vara? Sagt att det var de två för alltid. Att han alltid skulle älska Sebastian. Oavsett.
Fast okej, det var innan allt det andra och kanske var det lätt att börja tveka. Ja, herregud Elliot, du har inte pratat med människan på över en vecka. Du bad om space och space var just vad du fick. Det klart han tvekar.
"Jag gör det och jag kommer alltid att göra det, kommer du inte ihåg?", fortsatte han mjukt. Mjukare än innan. Blickade in i de mörka ögonen. Kramade om ytterligare om händerna. Vilket troligtvis knappt kändes för Elliot var jävligt svag.

Jo, det kom Seb ihåg att den äldre sagt. Men efter att han inte skickat något mer under veckan så kändes det som att Elliot ändrat sig. Och Seb kunde ju inte bli arg på honom för det. Elliot förtjänade så mycket mer än vad Seb kunde erbjuda honom.
”Jag bara...” han blev tvungen att vända bort blicken från de gröna ögonen. Det blev för mycket. Gråt inte, gråt inte, gråt inte. ”...trodde inte att det gällde längre.” Det var väl inte dumt att tro att Elliots ord upphört att gälla? Nej, nej det hade nog varit dummare att tro att de fortfarande var aktuella. Så naiv var det svårt att vara. För Seb hade verkligen, verkligen, fuckat upp.

Nej, det var som sagt inte konstigt att den yngre trott så. Elliot hade ju varit tyst under veckan. Det klart Sebastian tvekade. Fast oavsett vad den andre gjort så älskade Elliot honom. Kanske var det dumt och desperat. Det var dumt och desperat. Men det gick inte att undvika. Nej, det var omöjligt att sluta älska Sebastian. Han var så...älskvärd.
"Det gör det. Det går inte att styra över sånt", svarade han tyst. Ögonkontakten hade brutits. Det gjorde dock inte att Elliot vek undan med blicken. Nej, han hade saknat de där ögonen. Tja, i stort sett allt.

Så om den äldre hade kunnat styra över sånt så skulle han valt att sluta älska Seb? Okej, gråt inte, gråt inte, gråt inte. Det var inte konstigt att Elliot kände så. Verkligen inte. Det var väl bara tufft att höra det sådär. Hade den äldre ens menat det så? Kanske inte. Men det var sagt. Seb kunde inte bortse från det som var sagt.
”Okej”, var det enda han lyckades få fram. Inte för att det fanns så mycket annat att säga egentligen. Inte om man var som Seb, i alla fall. Han vågade titta upp igen. Mötte de gröna ögonen. Återigen ville han bara utforska det beniga ansiktet med sina fingrar och begrava sina läppar överallt på den lilla kroppen.
Men det kunde han inte göra. Det vågade han inte göra.

Budskapet verkade inte nått fram. Elliots poäng var att han älskade Sebastian och att han alltid skulle göra det. Det kändes inte som att den yngre tolkat det hela på samma sätt. Tyvärr.
I början av veckan hade han varit arg på sig själv för att han kände så. Arg, men kanske mest frustrerad. Ja, frustrerad på sig själv för att han var så störtkär i någon som inte kände likadant. Eller kände så för flera. Eller...ja, bara att han fortsatte vara så kär. Men nu hade han accepterar det. Och inte bara accepterat. Han ville ju inte sluta älska Sebastian. Aldrig. Det var ju det mest underbara han någonsin gjort. För även om hjärtat slitits ut, rivits sönder och stampats på, så var det fortfarande där. Sebastian var fortfarande där. Det skulle bara dröja innan alla delar hittats och kunde limmas ihop igen. Det kunde nog ta lång tid, men återställningsarbetet hade påbörjats.
Han släppte taget om händerna. Stod och blickade på den anre med stora ögon en liten stund innan han långsamt backade bort mot sängen och slog sig ned.

Tystnaden tog över rummet. Var den öronbedövande? Behaglig? Seb kunde inte avgöra det. Kunde inte avgöra stämningen i rummet. Definitivt ansträngd, såklart. Men en tydligare analys kunde han inte erbjuda.
Elliot släppte taget om hans händer och gick bort. Satte sig återigen på sängen. Jaha, nu då? Seb visste inte hur han skulle agera kring Elliot. Blev så jäkla osäker på sig själv, så rädd att Elliot skulle ändra sig och dra därifrån. Fast nu hade ju Elliot inte så mycket till val. Ingen värme, Seb.
Skulle han sätta igång datorn och fortsätta spela? Ge Elliot utrymme? Det... Fan. Fan Seb.
”Vill du ens prata med mig?” frågade han. Insåg att det kanske lät lite fel, förbannade sig själv. Helvete. ”För om du vill... Om du bara vill vara själv så kan jag... Öh, fortsätta spela.” Herregud Seb. Vilken jäkla tönt du låter som.