Prs tippest & JustAFriend

Okej, Sebastian ville inte prata med Elliot. Ville nog inte ha något med Elliot att göra över huvud taget. Nej, hur kunde han varit så dum och trott det? Bara dykt upp från ingenstans. Trängt sig in som nattgäst. Och nu försöka sno ännu mer av den yngres tid? Usch, vad dum du är Elliot. Verkligen. Fy skäms.
Nu kanske det inte var så Sebastian menat, men det var Elliots tolkning. Svårt att se det på något annat sätt när de inte haft kontakt på nästan en vecka. Det var ju visserligen mest Elliots fel. Men ändå. Det fanns ju också en anledning som spelade in rätt så rejält på resonemanget.
"Om det var ensamhet jag var ute efter så hade jag nog lagt mig i en buske eller nåt", påpekade han, med ett litet, stelt leende. Det var ju faktiskt sant. Att gå till den yngre, en av de få personer Elliot kunde(tja, kanske var det just kunde, i dåtid, usch depp depp depp) prata med och förvänta sig tystnad och ensamhet hade ju inte varit han smartaste drag. På sätt och vis var han ju hemlös för tillfället och då kändes ju utomhus som ett betydligt rimligare alternativ.
"Men du får gärna spela...eller göra vad du nu vill. Jag kan...öh, sitta här", fortsatte han och plockade tveksamt fram mobilen. Jo, om nu Sebastian tänkte sitta där och spela så fick ju Elliot ta och sysselsätta med något annat. Att sitta och stirra på den yngre kändes inte så värst accepterat, även om det väl egentligen var allt han ville. Ögongodis.

Seb litade fortfarande inte på Elliot. Och det var ju jävligt ironiskt med tanke på omständigheterna. Om någon så var det ju Elliot som inte skulle lita på Seb. Vilket han nog inte gjorde heller.
Men hur som helst så var Seb fortfarande inte säker på om Elliot utnyttjade honom eller inte. Elliot hade all rätt i världen att utnyttja honom. Utnyttja honom för ett uppvärmt rum och en säng att sova i. Det var väl lite av en överlevnadsinstinkt. För Elliot skulle definitivt inte överleva om han hade lagt sig i en buske utomhus och sovit där. Nej, Seb kunde inte bli arg på den äldre om det senare visade sig att han bara utnyttjat honom. Seb hade varit förjävlig mot Elliot flera gånger och den äldre hade verkligen tillåtelse att vara förjävlig mot Seb minst lika många gånger. Bara för att jämna ut det.
Fast Elliot förvirrade honom också. Han verkade vilja umgås med Seb. Och ärligt talat så ville Seb hellre prata med Elliot än skrika på Kyle genom datorn. Även fast det skulle vara mycket stelare att prata med Elliot. Det var ändå värt det. Att få prata med Elliot var alltid värt det.
"Nej, det var inte så jag menade", svarade han hastigt. "Jag bara... Du kanske var trött eller något. Men jag... Jag vill inte spela." Nej, okej Seb. Du vill inte spela. Good to know. Som om Elliot skulle bry sig.
Han reste sig från skrivbordsstolen. Ångrade sig direkt därefter. Fan. Återvänd till säkerheten, återvänd till skrivbordsstolen. Fast det kunde han inte göra för det skulle se korkat ut så han gick fram till sängen och satte sig bredvid Elliot. Osäkert, som om det vore någon annans säng.

Trött? Jovars. När hade han senast inte varit trött? Det kunde Elliot faktiskt inte minnas. Han hade sovit bort i stort sett hela den gångna veckan och kände sig ändå som en zombie. Kunde väl ioförsig också bero på matintaget. Jo, det gjorde det väl definitivt. Det var ju också en sorts trötthet. Det fanns rätt så många olika trötthetssorter. Den vanliga - sömnbristen. Den matrelaterade - ingen energi för att det fysiskt liksom inte fungerade. Och så den mentala utmattningen. Och säkert många många fler. Elliot hade nog en kombination av de alla. Eller tja, han hade definitivt en kombination av de alla. Helt klart. Inte en endaste cell i den lilla kroppen var pigg.
När den yngre kom och satte sig bredvid visste inte Elliot hur han skulle reagera. Allt var så jäkla stelt och han ville inte att det skulle vara så för allt hade varit så bra för inte alls många dagar sedan(trots att det kändes som en halv evighet) och det gjorde så ont att det blivit som det blivit och han var så hopplöst förälskad och ughhh.
”Okej”. Lika tveksamt som innan stoppade han ner mobilen igen och blickade så osäkert, så osäkert upp på den yngre. Hatade sig själv för att han betedde sig som han gjorde. Men han kunde bara inte låtsas att han var självsäker nu för det vore en lögn. En stor fet lögn.

Ingenting kändes rätt. Allt var jobbigt. Fel. Tungt. Kanske framförallt stelt. Jo, stelt. Hade det någonsin tidigare varit så stelt mellan Seb och Elliot? Jo, det hade ju varit stelt tidigare, men såhär? Nej. Och Seb lyckades komma till insikten att stämningen bara var stel eftersom de gjorde den stel. Och om de slutade göra stämningen stel så skulle den... Sluta vara stel. Right?
"Ja", mumlade han tyst. Mötte de gröna ögonen som så osäkert blickat upp på honom. Fan. Fan vad en veckas tystnad och funderande kunde göra. Skulle det någonsin bli som vanligt mellan dem igen? Förhoppningsvis. Gode Gud, låt det inte förbli såhär förjävligt mellan dem.
Han la sin hand på den äldres allt för tunna lår. Försiktigt. För att inte förstöra porslinet. Porslinet som Elliot var gjord av. Försiktigt, försiktigt, och en gnutta osäkert. En stor gnutta osäkert.
Men sedan kom han ihåg att trots att den äldre ville umgås så fanns det kanske gränser. Definitiva gränser. Som Seb skulle respektera. För han hade verkligen inte respekterat Elliot nog tidigare. Fan. Han drog tillbaka handen igen, illa kvickt, och knäppte ihop sina händer i knät.
"Förlåt. Jag.. Öh-", han blev tvungen att svälja för att rösten inte skulle spricka och låta som om han precis kommit in i målbrottet. "Får jag... Röra dig? För jag fattar om det inte är okej. Jag... Men.." Han lät orden hänga i luften. Kom inte på någon fortsättning. Tittade bara osäkert in i de gröna ögonen.

Om han inte visste vad han skulle göra när den andre kommit och satt sig bredvid...tja, då var det ingenting emot hur Elliot kände nu. När handen kom i kontakt med det pyjamasbeklädda låret. Låret som lika gärna skulle kunna vara typ en vad. Eller en arm tillhörande en lite större person. Det var liksom inte mycket till lår. En av kroppsdelarna som han hade mest komplex över. Som var extra laddade(Umm, vi snackar ben nu va, don't even...).
Han blickade lika osäkert tillbaka in i de mörka ögonen. Dröjde lite på svaret. Bet sig löst i läppen. Fick Sebastian röra honom? Den där kvällen för en vecka sedan hade han ju bestämt sig för att aldrig låta den yngre röra honom igen. Fast för bara en stund sedan hade ju Elliot tagit initiativet att hålla hand. Inte romantisk eller så. Men det räknades definitivt som kroppskontakt.
"Du kanske-... Vi-... Kanske vi kan ta det lite lugnt när det kommer till det. För allt känns så jäkla konstigt. Men du får röra. Men vi kanske kan hålla oss till typ händer. I alla fall för nu", babblade han på. För hur creepy det än lät så ville han bli rörd av Sebastian. Han älskade den yngres beröring. Fast det var definitivt tankar som spökade. Tanken att den andre skulle ränna iväg till Emma så fort Elliot lämnat, ja den vill inte försvinna.
"Och du behöver inte vara så försiktigt. Jag kommer inte gå sönder. I alla fall inte sådär, av att du rör mig", fortsatte han sedan, lite tystare. Jo, han hade märkt av hur Sebastian tog på honom. Som om Elliot var en sån där ömtålig julgranskula i glas som sprängdes av minsta lilla fall. Elliot var inte explosiv. Inte på det sättet hur som helst.

Händer. Okej. För allt känns så jäkla konstigt.
Men okej, händer. Inte lår. Inte armar. Inte ansikte. Inte läppar.Läppar. Fan, inte läppar. Det skulle bli jobbigt. Lika jobbigt som att motstå viljan att dra fingrarna igenom det kastanjebruna fågelboet som var så fint placerat på den äldres huvud. Nej Seb, låt bli. Respektera Elliot. Respektera. Respekt. Händer dög. Elliots händer var underbara. Det var ett privilegium att få röra vid Elliots händer. Mer än ett privilegium. Det var gudomligt.
Jag kommer inte gå sönder. I alla fall inte sådär, av att du rör mig. Fan, Elliot hade märkt det. Märkt att Seb var livrädd för att röra honom för hårt eller för... För icke-försiktigt. Fan, Elliot hade märkt det. Och trots att Elliot nu försökt övertyga Seb om att det inte var nödvändigt så hade han svårt att tro på det. Men okej Seb, återigen, respekt. Respektera det Elliot säger. Om han säger att du inte behöver vara sådär försiktig så ska du inte vara det heller. Okej. Lugnt. Elliot var tydligen inte något porslin. Vilken sjuk tanke att Elliot bara var en vanlig människa.
"Förlåt", pep han osäkert. Hatade hur mesig han var. Hatade hur långt ifrån sig själv han var. Fan Seb, det skulle ju inte vara konstigt om Elliot bara lämnade dig direkt. Du suger.

Ännu ett förlåt. Elliot visste inte hur han skulle hantera alla ursäkter. Han hade ju inte förlåtit Sebastian, inte riktigt. Ändå kändes det som att förlåten kanske blev lite onödiga. Som att de inte längre fyllde någon funktion. Elliot visste ju att den yngre ångrade sig. Att han ville bli förlåten. Men Elliot kunde varken säga att allt var lungt eller att den yngre inte gjort något fel. Fast nu var det ändå hyfsat lungt. Han hade ju lugnat ner sig. Och Sebastians beröring hade inte varit obehaglig. Den hade bara fört med sig ovälkommet kaos i Elliots hjärna.
Försiktigt lirkade han upp benen och satte sig i skräddare istället. Det kändes lite mindre stelt. De fick väl ta stelheten steg för steg. Fast självklart hoppades han att den skulle försvinna nu nu nu, för allt var så jäkla tragiskt.

Inget svar. Bara tystnad. Stel, obehaglig tystnad. Nej, en hel vecka utan prat förstörde ju verkligen mycket. Fast nu skulle han ju inte låtsas som att det var hela problemet. Nej, Seb var ju själv upphovet till den stela stämningen. Eller Emma. Fast skyll inte ifrån dig, Seb.
"Jag vet inte ens vad jag ska säga", fortsatte han minst lika osäkert som förut. Rösten var dock, tack och lov, inte pipig längre. Lite mer som Sebs vanliga röst. Fast osäker. Vilket kanske hade blivit det vanliga efter att han träffat Elliot. För efter bildsalen hade hans röst varit mer osäker än säker. Vilket egentligen var ganska synd. Han höll på att tappa sig själv.

Nej, vem visste egentligen det? Inte Elliot i alla fall. Vad som än skulle lämna läpparna skulle ju kunna tolkas fel. Eller bli stelt. Jo, stelt blev det eller var det nog dessvärre oavsett. Det betydde inte att Elliot uppskattade det. Nej, som sagt absolut inte. Elliot tvekade på att det någonsin varit såhär stelt mellan det två. Eller mellan Elliot och vem som egentligen. Han brukade inte hamna i såna situationer speciellt ofta. Typ aldrig. Personerna han brukade prata med var nästan alla extroverta, pratglada människor som babblade på i alla lägen. Så även om Elliot inte riktigt var sån så brukade aldrig så stela situationer uppstå. Tja, de få gångerna han träffat sin pappa brukade väl inte stämningen vara speciellt underbar heller. Nej, allt annat. Och stelt var det absolut. Fast kanske mer kallt egentligen. Isigt. Mm nej blä, förhoppningsvis skulle han stanna borta ett bra tag till. Fadern var trots allt en hejare på det - att hålla sig borta.
Kroppen struntade ännu en gång i att lyssna på Elliots instruktioner. Fingrarna vandrade upp till Sebastians käkben och hals. Där Emma haft sina läppar. Snabbt insåg han dock vad han höll på med. Om du sagt åt Sebastian att han inte får röra hela dig så får du ta och hålla dina fingrar i styr med. Sebastian är ett museiföremål, Elliot. Det finaste av alla. Se men inte röra. Fast händerna var väl ändå okej. Raskt drog han bort sina händer från den yngres ansikte. Plockade upp en av Sebastians händer istället. Började pilla lite med fingrarna. Sådär som han gjort så många gånger tidigare. Innan festen.
"Nej jag...jag vet inte heller", svarade han tyst och blickade ner på deras händer. Så nära men ändå så långt ifrån.

Seb hade saknat känslan av Elliots fingrar i sitt ansikte. De tunna, försiktiga fingrarna. Fingrarna som lämnade alldeles speciella fingeravtryck på Sebs käkben och hals. Avtryck som han hoppades aldrig riktigt skulle försvinna. För om de aldrig försvann så fanns alltid något litet från Elliot hos Seb. Fast det var såklart inte realistiskt att önska att fingeravtrycken aldrig skulle försvinna. Om han ville önska sig det fick han ta och tatuera in Elliots fingeravtryck. Vilket han gärna skulle göra. Mycket gärna. Men det var creepy. Och det skulle nog Elliot också tycka.
Han slöt ögonen. Njöt av den korta, allt för korta, stunden som Elliots fingrar vandrade över halsen och käkbenet. Njöt i fulla drag. Visserligen sände den äldre ut blandade signaler, men Seb kunde inte bry sig mindre. Om det inte hade varit allt för cheesy så hade han sagt att det här, det var meningen med livet.
Men helt plötsligt drogs fingrarna undan och huden som fingrarna tidigare varit i kontakt med började svida. Skrek efter fingrarna, försökte få dem att komma tillbaka. Seb slog upp ögonen. Snälla, sluta inte, ville han säga. Snälla fortsätt. Men han vågade inte. Åh, det var inte mycket han vågade göra eller säga.
”Du får röra mig”, viskade han. Tittade ner på deras händer. ”Var du vill. Även fast jag.. Inte får röra dig.”