Limly på rymmen

Taack Taccka Tackkac åå jag blir såå choklaad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! xD

awsome

TACK!

ÅÅ snälla jag DÖR Skriv mer nu!!!!!!!Alvarligt det här var ett av ert bästa kapitel!( Även om dom andra var minst lika bra)
Så nästa gång ni är ine MÅSTE ni lägga upp
annars Dör jag!!!

Tack så jättemycket, du kan inte ana hur mycket det värmer ♥
Nästa kapitel får ni imorgon, det är inte alls många kvar nu (BARA TRE STYCKEN!) så vi vill se till att den inte tar slut för snabbt

Nu är det morgon!!!

Jag vet!!!

Ja, nu är det ju alltså imorgon och nästa kapitel kommer!!!


Kapitel 14 (Saga)

– Sofia… Mumlar jag.
– Ja…
– Kolla på det här, jag räcker fram mobilen mot Sofia. På displayen kan hon se ett meddelande som jag har fått från mamma. Det står:

Hej gumman.
Vi har nu kontaktat polisen och fått fram vart du och den där snygga tjejen som du tydligen hänger med (OTROLIGT bra val, inte visste jag att du har såna bra vänner!), befinner er.
Jag och Såfissas, eller vad din vän nu heter, mamma och pappa (jag tror att deras hund också följer med ) tillsammans med en grupp poliser är nu på vift och undrar om du skulle kunna ge oss en vägbeskrivning om hur man hittar till ert lilla läger. Man kan tydligen inte se vilken väg man ska åka för att komma till er, de där mobiloperatörerna är tydligen inte så bra på sånt. De kan tydligen bara spåra upp vart mobilen är!
Stanna där ni är så att det går så fort att jag kan fika med Ingrid sen!
/Din OTROLIGT snygga mamma! ♥

– Det där låter ju inte så bra, säger Sofia fundersamt.
– Är du trögtänkt eller, vi måste ju fly! Skriker jag panikslaget. Älgkon flyger upp av ren förskräckelse.

– Vart vi än är kommer de att kunna spåra oss, säger Sofia lugnt, fast jag ser att hon, precis som jag, är helt skräckslagen.

Men plötsligt ser det ut som att Sofia kommer på något. Hon rycker mobilen ur min hand och plockar upp sin egen iPhone ur fickan. Med en upprorisk min slänger hon båda mobilerna på marken och stampar hårt på dem.

– Nu kan de inte spåra oss, säger Sofia och kollar på mig.
Min min måste gjort att hon tänkt efter lite så hon säger:
– Ähum… du hade väl inget… ähum… viktigt i den…

Jag brukar inte vara kräsen men just min fina bild på Limly skulle jag göra nästan allt för att få behålla så länge som möjligt.

– Neeej, svarar jag och försöker se så pålitlig ut som möjligt. Men när Sofia vänder sig om för att börja packa ihop alla våra saker, tränger sig tårarna fram.

Jag gör mitt bästa för att inte visa mitt missnöje medan vi packar ihop och lägger upp allt på älgkon, men Sofia ser det endå.

– Förlåt… Säger hon.
– Du gjorde bara vad du skulle, svarar jag och tänker tyst för mig själv att jag måste skärpa mig.


När vi till sist lyckats packa ihop allt är det bara att sitta upp på älgkon för att ge sig av.
Det låter lätt, men det är det inte. Sofia vägrar att sitta upp igen.

– Tror du att jag tänker sitta upp på den där igen?!
– Gör inte det då, säger jag uppgivet. Efter flera år med en mamma som är lika envis som en åsna (och dessutom ser ut som en!) har jag lärt mig att det inte hjälper att kämpa emot i sådana här lägen.

Jag hoppar upp på älgkon och skänklar på henne för att hon ska börja gå. Sofia hänger med hoppandes på mina påhittade ”kryckor”.
Men att ta sig fram på kryckor i en skog som är full av rötter är inte direkt det som skulle vara den högsta drömmen. Det blir ju inte bättre för att en älgko som kan springa upp till 60 kilometer i timmen går framför en. Även fast den bara skrittar går det ju ändå mycket snabbare än vad en skadad människa kan hoppa fram.

– Är du säker på att du inte vill hoppa upp? Ropar jag ner till Sofia. Hon kollar på mig med en blick som visar att hon är beredd att ge upp trotset, så jag stannar och låter älgkon beta av det närmaste gräset medan jag sitter av och berättar för Sofia hur hon ska sitta för att älgkon ska känna sig bekväm. Sofia fattar rätt snabbt, hon är ju trots allt en otroligt bra ryttare som kan få hästar att göra vad som helst i hästväg.
Vi hör höga röster som skriker och ropar. Våra förföljare har anlänt till lägret. Deras missnöjda rop och de låga hundskallen kommer närmre och närmre.

– Vi måste upp! Utbrister jag.
– Rocky, mamma, pappa… säger Sofia lågt och ser drömmande ut. Jag blir tvungen att putta omkull henne för att hon ska vakna till. Jag hinner precis få henne att vakna ur dagdrömmarna innan hon skulle skrika efter hennes kära familj där alla älskar varandra. Tänk att ha ett sådant härligt liv…

– Kom igen Saga, du kan ju inte stå och dagdrömma, vi måste upp! Säger Sofia. Ibland förstår jag att jag inte heller går att direkt lita på när det gäller sådana här situationer.
Vi hoppar snabbt upp på älgkon. När man har gjort det så många gånger är det som att sitta upp på Limly.

– DÄR ÄR DE! En polis kommer utstörtande från ett utav de snår av gråal som jag så många gånger gått igenom. Skogen har blivit som ett andra hem.

Både jag och Sofia skänklar på älgkon, men vi lyckas bara få upp henne i en snabb och skumpig trav. Att hålla sig kvar är inte det lättaste, men vi kämpar på.

Nu måste hon ändå kommit upp i minst 40 kilometer i timmen. Vinden susar i öronen och våra föräldrars rop blir allt avlägsnare och avlägsnare. Grenar skrapar mot våra ansikten och våra fötter krockar i trädstammar, men huvudsaken är att det går fort. Och det gör det.
– Sitter du kvar!? Ropar Sofia.
– Ja, svarar jag.
– Vart tycker du att vi ska stanna? frågar hon.
– Vet inte, svarar jag.
Det verkar som om älgkon vill bestämma, för plötsligt stannar hon. Vi båda trillar av. Jag landar på Sofia med en duns.
Vi kollar på varandra. Sofia ler mot mig och som på signal börjar vi hejdlöst att skratta.
Våra skratt tystas ner av att älgkon börjar stöna. Hon stönar och stånkar som ett ånglok. Stora svettfläckar börjar synas på hennes hals och bringa.

– Vad händer? Frågar jag oroligt.
– Jag tror att det är kalvar på gång, svarar Sofia rakt på sak.

jaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!

super!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack! (även fast det borde vara Miss_E som säger tack, menmen)