Prs tippest & JustAFriend

Stelt. Sebastian log inte. Elliot slutade han med. Fan. Sebastian hade märkt att han varit borta. Eller det var väl inte en negativ sak? Då hade han ju brytt sig. Hmm. Vad skulle han säga?
"Det var lite.. tungt", Elliot blickade ner på sina spinkiga handleder. Även om Eric sett till att han fått i sig mat de senaste dagarna så hade han förlorat en hel del kilon de senaste veckorna. Inte för att de hade någon våg hemma men det syntes ganska tydligt på revbenen, kindbenen, ja typ överallt.
"Men det är bättre nu", Elliot sken upp lite. Ville inte att ännu ett samtal skulle bli dystert. De hade ju faktiskt inte haft ett enda utbyte av ord som inte på något sett varit deppigt eller stelt. Det här var ju dock jävligt stelt. Han tittade upp på Sebastian.

Tungt? Seb la märke till att han blickade ner på sina handleder. Förvisso såg Elliot smalare ut, lite för smal, men det var inte det Seb tänkte på. Hade han fått fler ärr? På grund av Seb? Fan.
”Har du, öh-”, började han, tänkte fråga om det. ’Har fler incidenter som den med saxen skett?’ Fan, det kunde han inte fråga. Han hade ingen jävla rätt att fråga det. Ingen hade det. Det lät bara så jävla okänsligt. ”Skitsamma.” Han suckade och drog handen igenom håret. Det gick lättare nu när han inte stylade det hela tiden. Det var skönt.
”Men det är ju bra”, sa han sedan och tvingade fram ett leende. Leendet borde ha kommit naturligt då Elliot sken upp; men det gick inte. Någonting var jävligt fel. Han gillade ju fortfarande Elliot, och Elliot verkade inte hata honom, så allting var okej. Men det var det inte. Fan.
”Min lektion börjar snart”, sa han. Utan att röra på sig eller någonting. Han ville inte säga hejdå först. Eller gå iväg först. Han skulle känna sig som ett rövhål då, även fast han visste att han inte var det. Vilken jävla röra.

Sebastian började på en fråga men avbröt som om han ångrade den. Elliot höjde på ett ögonbryn. Undrade vad det var han ville fråga. Inte för att han var nyfiken eller något...
"Ja, det är det ju...", Sebastians leende såg påtvingat ut. Fan. Stelt. Han visste inte vad han skulle säga. Det var som om all Elliots sociala kompetens försvann så fort han kom i närheten av Sebastian. När han verkligen behövde den så bara övergav den honom. Bye Bye. Lämnad till stela leenden och kallprat.
"Min med, öh, vi ses väl", Elliot tvekade. Han ville inte lämna. Han stannade några sekunder för länge för att vara naturligt med tanke på att han ny sagt 'vi ses'. Han vände sig tillslut om och gick mot klassrummet.

Så fort Elliot lämnat så pustade Seb ut av lättnad. Så. Jävla. Konstigt. Alltihop. Han gillade Elliot, Elliot hatade inte honom = vänskap. Eller? Nej, för Seb ska bli så jävla konstig helt plötsligt. Fan fan fan. Dessutom så ville inte Seb vara Elliots vän. Han skulle inte klara av det. Så det var bara bäst att hålla sig undan helt och hållet.
Fast nej. Det skulle Seb verkligen inte klara av. Hellre vän än ingenting. För han behövde prata med Elliot, röra honom. Helst inte på ett vänskapligt vis, men om det var det enda sättet han kunde få Elliot på så fick det duga.

Han slängde ryggsäcken över båda axlarna och gick iväg till historielektionen. Sugigt ämne, ärligt talat. Som de flesta andra. Men han ville inte skolka mer. Bara från idrotten. Och lite annat ibland. Men inte så ofta. Han visste verkligen inte varför han började bättra på sig själv; var det för att känna sig som en bättre person efter det han gjort mot Elliot? Förmodligen. Fan vad kass han var. Så jävla kass.

Ughhh, vad var det? Var det det bästa han kunda få fram. Sebastian verkade ju inte ens vilje prata med honom. Inte för att han varit otrevlig precis men inte direkt översocial. Det behövde han ju inte vara heller men äsch, det kändes bara konstigt. När han äntligen börjat förstå vad han själv ville så skulle Sebastian vara helt omöjlig att läsa av. Elliot blev frustrerad.

Lektionen var inte rolig, det kunde han verkligen inte påstå, men absolut okej. Han hade nästan saknat ekvationerna lite grann. I alla fall nästan. Han hade varit snäppet före de andra innan allt hände men nu hade de gått om honom. Han försökte sitt bästa med att fokusera även om tankarna ofta seglade iväg till en annan destination. En person. Någon betydligt intressantare än matteböckerna. Inte fär att nämna namn men aa...

Seb steg in i klassrummet och satte sig längst bak i klassrummet. Bland sportfånarna som han nu visste namnen på. Och lite till. Lite för mycket.
”Seb!” det var Brad. Hyfsade magmuskler i riktiga livet, men ville ha dem mer överdrivna på bilden. Han sträckte ut sin hand för Seb att slå till i en high-fice. Seb gjorde det, precis som han brukade med Brad. Och andra sportfånar som ville ge honom en high-five. Om han inte gjorde det så skulle det bli dålig stämning, och det skulle bli stelt. Fan, när började Seb bry sig om sånt?

Lektionen gick förbi snabbt. Seb antecknade några årtal då och då (även fast han inte visste vad som hände då) och fortsatte sedan med sitt klottrande. Han ritade ögon. Han önskade att han hade färgpennor med sig. Fast ändå inte. Då skulle det bli enklare att se vems ögon han ritade, och det skulle suga.
”Jag har skrivit till han där Elliot, elevrådsgrejen”, sa Brad när lektionen var slut. Sebs hjärta hoppade till lite när han hörde Elliots namn. Fånigt som fan, men så var det. Det var ännu fånigare, eller dumt, med tanke på att hans hjärta inte ens hoppade till när Elliot pratat med honom. ”Föreslog att vi kan snacka med varandra under lunchen om vårt projekt, så vi får se hur han svarar. I alla fall så måste du, Sebbie Seb, vara med, för det är liksom... Du ritade och såntdär.” Fan. Han hade aldrig tänkt sig att han skulle bli tvungen att ta hand om projektet mer när han hade ritat klart. Såklart var det ändå bara rimligt, om han förväntade sig att han skulle tjäna pengar på det. Fan.

Lektionen var slut. Elliot gick till sitt skåp. Tog upp mobilen. Nytt meddelande. Brad. I årskursen under. En av sportkillarna om han inte mindes helt fel. Han öppnade meddelandet och blev något förvånad, projekt? Hmm, jo det ingick väl i oförsig i hans uppdrag som elevrådsordförande. Han kunde väl inte direkt tacka nej. Projekt brukade dessutom vara ganska roliga. Elliot blev inspirerad av personer som verkligen brann för något. Därför blev han genast nyfiken på vad Brad kunde vara intresserad utav. Mer än sport då. Eller projektet kanske handlade om sport. Hmm.
"Sure, ses i bildsalen på lunchrasten?", skickat. Bildsalen var oftast tom. Speciellt på lunchraster.

Mot nästa lektion. Geografi. Han sprang ifatt vännerna som redan var påväg.

Innan Seb hann säga något så plingade det till i Brads telefon.
”Och vi träffas i bildsalen på lunchrasten”, sa Brad och släckte ner mobilen innan han dunkade Seb i ryggen och lämnade klassrummet. Vad fan var det med de killarna och att dunka honom i ryggen? Förvisso var Brad en av de få som inte dunkade allt för hårt, men ändå. Jävligt tradigt.

Så han skulle få träffa Elliot igen. På lunchen. Det gjorde honom lite nervös, ärligt talat. Men han fick inte vara stel. Han planerade allt i huvudet; hur han skulle låta killarna prata om projektet och sen skulle han själv visa bilderna (utan att rodna) och sedan skulle Elliot säga något och sen skulle det vara över. Då skulle killarna gå men så skulle Seb stanna Elliot och säga förlåt för att han varit ett rövhål och så kunde set vara vänner. Men du vill inte bara vara hans vän, tänkte han. Fan. Sluta Seb. Det vill du visst. Bara vänner. Bara, bara vänner.

Nästa lektion; matte. Han hade lyckats kämpa sig till ett C på provet förra veckan, så läraren hatade inte honom. Hon lät honom sova hur mycket han ville nu. Det var skönt.

Geografi var ett ganska roligt ämne. Kanske inte kartkunskapen och så, men resten. De kollade på film hela lektionen. Elliot räknade matte parallellt. Han mådde alltid sämre av att ligga efter i ämnen. Det var väl hans bakomliggande prestationsångest som bråkade. Tur att han var hyfsat snabb. Det var även lektionen. Det var som att den tog slut på typ ingen tid alls. Eleverna började röra sig ut i korridoren.

Småningom blev det dags för lunch. Egentligen ville han inte men han behövde, det visste han. Det var lättare att sitta med andra, då kände han sig får utstirrad om han inte åt. Elliot följde med hans vänner till matsalen. Han fick i sig lite grönsaker och en smörgås, som Eric packat ner i ryggsäcken. När de alla var klara delade de på sig. Elliot begav sig mot bildsalen.

Tomt. Som han trodde. Det var första gången han var här sedan kvällen med Sebastian. Och saxen. Fan. Det kändes konstigt men Elliot försökte att tänka på annat. Ögonen. Läpparna. Kroppen. Allt... Sluta Elliot. Sluta.

Han fick inget gjort under matten. Ingen klagade på det, som tur var. Ingen sa ens till honom att ta ur hörlurarna. Underbart. Inte för att han hade någon musik på, men ändå. Nåväl, matten tog slut snabbt och så småningom blev det dags för lunch.

Seb åt lunch ensam. Det var ett eget val. Ibland, under de senaste två veckorna, så hade han suttit tillsammans med en del av sportfånarna. Det var inte frivilligt, dock. Det var de som satt sig vid honom, inte the other way around. Men idag satt han ensam. Åt maten som hans mamma packat ner. Det var konstigt. Att hans föräldrar verkade bry sig. Kanske berodde det på att hans bror hoppade av college. Numera var han det sämsta barnet och Seb hade hoppat upp ett snäpp.

När han ätit upp så gick han mot bildsalen. Det var bara Elliot där. Sportfånarna hade inte kommit ännu. Seb ville inte gå in där. Inte när det bara var Elliot där. Det påminde honom för mycket om... Ja. Så han gick till sitt skåp. Låtsades som att han hade sina teckningar där, även fast han visste att de låg i väskan. Han avvaktade med att gå till bildsalen enda fram tills han fick ett sms av Fred som sa att han skulle pallra dit sin klena röv omedelbart.

Så det gjorde han. När han kom in i bildsalen satt fyra stycken sportfånar vid ett bord; Fred, Brad, Cole och Adam. Cole och Adam var ett år äldre än Seb medan Fred och Brad var jämngamla. Elliot var också där inne. Åh, herregud. Elliot. Kunde han sluta tänka så varje gång han såg Elliot? ’Åh, Elliot’. Herregud.
”Hej”, hälsade han och dröjde med blicken på Elliot en aning för länge innan han slog sig ner bredvid Fred.