Hogwarts 1978 (PRS)

Aloy såg hur Lily också räckte upp handen och Nathan nickade åt henne.
"Genom att tänka på något roligt och säga orden Ridiculous," svarade Lily och deras professor nickade och gav henne poäng.
"Helt rätt miss Evan's. Är det någon som vill börja?" Frågade han och genast slängde sig några elever fram för att stå först i kön och Nathan såg på dem alla. "Att klara av en boggart är viktigt, och jag önskar se er alla försöka, men om ni säger att ni inte vill har jag förståelse och kommer inte dra av några poäng. Om det är så att någon av er önskar prova utan att det bevittnas av era klasskompisar kan ni tala med mig så ordnar vi så ni får försöka i slutet av lektionen!"
Aloy såg gillande på honom, tillskillnad ifrån vissa andra lärare hade han förståelse för sina elever och behandlade dem med respekt, vilket genast fick honom att stiga i hennes ögon.

Aloy studerade de första eleverna som steg fram och såg att de alla hade olika rädslor och var olika skickliga i att hantera dem. En del klarade av att besegra boggarten medan andra inte gjorde det, och när de inte lyckades gav Nathan dem tips och sa att de kunde ställa sig sist i kön för att få försöka igen.

Aloy såg på sina två vänner som stod framför henne och Lily klev snart fram med en bestämd min. Varelsen förvandlades till snart till ett eld inferno, Aloy visste att det skrämde Lily då hennes syster hade nästan eldat upp deras hus när de varit mindre. Lily hade nästan blivit fast där inne och hade hon inte lyckats använda sina krafter och sväva ut genom skorstenen hade hon omkommit. Hon såg hur Lily samlade sig och sedan hur hon fick elden att förvandlas till såpbubblor som hon spräckte. Aloy gav kvinnan en high five när hon passerade henne så Sev kunde ta hennes plats.

Aloy granskade Severus när boggarten tog skepnaden av en man som hon antog var hans far, Sev tog ett steg tillbaka, men där stod Aloy och hon la en hand på hans axel uppmuntrande och Severus tog ett djupt andetag innan han förvandlade mannen till en apa med cymbaler och Aloy skrattade medan Lily drog in Sev i en kram.

Aloy klev sedan fram, väl medveten om vad hennes boggart skulle förvandla sig till, hon själv men utan förmågan att sjunga. Förvisso sjung hon inte för någon annan än sina närmaste vänner, men att aldrig mer kunna sjunga skrämde henne, det var ett sätt för henne att uttrycka sig själv på. Hon hade en gång när hon var mindre efter att ha sjungit en hel dag tappat rösten och blivit rädd att hon aldrig mer skulle kunna ta en ton. Hennes mamma hade talat om för henne att det var tillfälligt och hon hade börjat gråta av lycka. Så nu när hon såg boggarten tog hon ett djupt andetag innan hon sa formeln.
"Ridiculous," orden for ur henne och snart förvandlade hon sig själv till en papegoja som flög omkring. Nathan gav henne en uppmuntrande min och hon log emot honom och gick bort till sina vänner medan marodörerna gick fram.

Aloy var inte så intresserad av vad de var rädda för, förutom Remus. Kanske kunde boggarten förklara vad han hade oroat sig för så igår, men när hon såg att den förvandlades till månen blev hon mer förvirrad, varför var hans största rädsla månen? Men hennes tankar blev snart avbrutna när han förvandlade månen till en ballong som for runt i klassrummet och hans vänner skrattade innan Sirius klev fram. Aloy slängde en blick på sina vänner men ingen av dem verkade förstå innebörden och hon ryckte då bara på axlarna och satte sig ner för att kolla på de andra.

Att försöka efter lektionen var inget alternativ, det skulle väcka än mer misstankar och hon tänkte inte visa sig så svag. Hennes beslut blev än mer fast då hon såg Sevs boggart och gissade vem det var, samma som hon själv.
Hur Remus kunde vara rädd för månen förstod hon inte, eller hon kunde inte tänka på det nu. Hon kunde inte tänka på något annat än vad hon skulle göra.
Sirius gick fram och Hilde studerade honom medans hon ställde sig bakom James i kön. Vad kunde Sirius vara rädd för. Boggarten förvandlade sig till en liten trång bur där hjälplösa snyftningar hördes. Sirius log fortfarande, men något i det självsäkra var försvunnet.
Så trånga utrymmen? Ingen frihet? Vad det något han blivit bestraffad med hemma?
"Riddikulus! och den mörka lilla buren förvandlades till en färgglad låda med roliga leksaker i.
Sen var det James tur och boggaten förvandlades till en kopia av honom själv misslyckandes kliva upp på en kvast. James som ramlade av kvasten.
Efter en stund förvandlades kvasten till en korv som boggart James åt upp och alla skrattade.

Sen var det Hildes tur, som var så blek att man kunde tro att hon skulle svimma redan innan hon sett boggarten. Hon såg skräckslagen på när boggarten förvandlades till en storvuxen blond man som kom rakt mot henne med höjd stav och uttalande orden cusio. Hilde tog ett steg bakåt, knappt hörbart viskade hon orden riddikulus och mannen blev iförd en osa balettkjol med tillhörande skor.
Klassen skrattade och Hilde letade sig fram till sin stol och satte sig för att inte svimma. Hon hade i alla fall klarat det, det var huvudsaken.

Aloy granskade Hilde och såg oroligt på henne, hon kunde gissa vem mannen var men för henne var det oförståeligt hur någons far kunde göra så emot sitt barn. Hon visste vad Sev fick gå igenom och när han berättat för henne hade hon varit tolv men hon hade blivit så arg att hon velat åka hem till honom och slå hans far, något som fått Lily att skratta och Severus att rodna men tacka henne. Aloy kunde nästan skratta åt minnet, hon blev alltid så impulsive när det gällde henens vänner! Ingen fick skada dem! Därför föll hennes blick på Hilde, men hon såg att hon inte var den enda, även Sirius såg på henne.

Aloy lutade lite på huvudet och såg på mannen då hon såg något nytt i hans blick, något som hon uppfattade som förståelse. Aloy bet sig i läppen medan hon övervägde om hon skulle gå fram till Hilde. Hon själv hade aldrig upplevt vad den andra kvinnan troligen upplevt då hennes föräldrar var väldigt älskvärda. Visst kunde de vara hårda med regler, men de om hon fått något straff var det oftast att de tog böcker eller leksaker ifrån henne, inget annat, och det var inte jämförbart med vad Hilde antagligen fått gå igenom. Men när hon såg henne nu så kunde hon inte vara lämna henne och hon bestämde sig för att gå fram till henne just som Black gjorde det samma.

Aloy såg på mannen som såg på henne och hon bestämde sig för att backa, om Sirius nu bestämt sig för att prata med den svenska kvinnan så var det här nog enda gången hon skulle backa så här utan att ens ha kollat med Hilde ifall hon ville tala med mannen. Men hon kände att Sirius skulle förstå på ett sätt hon aldrig skulle förstå!

"Ni har alla skött er exemplariskt idag!" Började Nathan medan han delade ut poäng efter om man klarat de eller inte, men även de som inte klarat det fick poäng, bara lite mindre. "Till nästa lektion vill jag att ni skriver en uppsats om boggarts!"
Genast började några protestera medan andra bara accepterade det.
"Vi har trollformellära men vill ni plugga ihop sedan?" Sa Lily och Aloy nickade genast.
"Självklart, eller hur Sev?" Mannen verkade lite tagen efter boggarten men nickade ändå, medan de började gå emot Flitwick's klassrum.

Klassrummet tömdes på elever och även Nathan gick. Hon hörde någon sätta sig vid henne i tron att det var Aloy, kvinnan kunde ju inte veta att hon för några ögonblick sedan var arg på henne.
Men det var inte Aloy utan Sirius som sakta la en arm om henne.
"Hey, hu går det?" frågar han varpå hon bara skakar på huvudet i krampaktig gråt som inte vill komma ut. Han drar in henne i en omfamning och stryker henne sakta över ryggen. Inga ord behöver sägas hon visste att han förstod. Att han i detta nu var bättre att trösta än någon annan hon visste. Trösta för att han upplevde samma sak själv.
De sa inte mycket mer än så, tiden fanns inte och ingen av dem ville väl tala om det. Inte i ett ljust klassrum mitt på dagen som snart skulle fyllas med skrikande elever.
"Tack." mumlade Hilde efter ett tag då de reser sig och går ur klassrummet för att gå till sina olika klasser. Hon gick mot förvandlingskonsten och hann precis in innan Flitwick strtade lektionen. Hon satte sig tyst på en ledig plats och såg än blek ut även om inget annat syntes efter vad som hade hänt.
Hon slänger en blick på Aloy och Sev, mest för att visa att allt var bra. Hon hade sett att kvinnan hade tänkt gå fram till henne och hon uppskattade det. Varför hon tidigare varit sur på henne, hade hon nu nästan glömt.

När Hilde kommer in och slänger en blick på dem ler hon stort emot henne, hon var fortfarande blek, men hon såg ut att vara lite bättre, ja Black var kanske bra till något, hade Severus varit annorlunda hade han säkert gått fram till kvinnan, men som han var nu visste Aloy att det aldrig skulle hända. Severus skulle aldrig nämna något om sin far till Hilde eller ens visa att han förstod, även om Aloy visste att så var fallet. Antagligen var det för att det tog lång tid för Severus att komma nära folk. Hon visste att det gått snabbare för henne tack vare Lily och att de var i samma elevhem, annars hade Sev antagligen aldrig öppnat upp sig till henne. Men hon hann inte tänka mer på det innan Flitwick började tala, förklarandes att de skulle tala om trollformlers historia, hur de skapas, hur de registreras, varför detta sker och så vidare.

Aloy såg ivrigt på honom medan hon hörde hur några andra klagade, men hon fann det hela mycket intressant, och lika så gjorde Severus, kanske för att mannen redan skapat egna trollformler. Hon slogs ofta över hur begåvad Severus var, men hur få personer som gav honom credit for it. Om de alla bara visste hur fantastisk han var så skulle folk inte se ner på honom! De båda slängde blickar på varandra innan de började skriva ivrigt.

När lektionen var slut mötte Lily dem utanför, mer än lovligt arg över hur Potter inte blivit det minsta avskräckt över gårdagen, men hon hade iallafall fått tyst på honom genom att visa bilderna något som fick Aloy att skratta.
"Lycka till Sev," viskade hon dock till mannen när Lily började dra dem till deras lektion i mugglarstudier. "Vi syns i biblioteket sedan!"
"Vad har du nu?" Frågade Aloy Hilde när hon kom ut, medvetandes om att det här var lektionen då de alla hade valt olika ämnen. "Och är du okej?"

Hilde hängde inte med i lektionen som hon brukade, annars älskade hon historia då det var intressant. Hon antecknade men missade mer än hälften då hon hade tankarna på annat håll. Tankarna på fadern, på hemmet och nu på Black med.
Det han gjort och det de pratat om kvällen innan. Det hade hjälpt mycket och hon hoppades att det skulle kunna hjälpa honom med. Att han faktiskt gått fram till henne efter lektionen. Vad de andra än sa, så var han annorlunda utan Potter. Kanske var det en mask han satte på liksom hon gjorde. Glad, bekymmersfri och aldrig hade något stadigvarande, ligga runt. Det stämde ganska mycket in på varandra och hon visste att även han hade mer djup än så.

Lektionen var slut och hon suckade, hon fick läsa på mer om detta då anteckningarna inte skulle ge henne mycket om det kom på prov.

Utanför mötte hon upp de anda och såg efter Lily och Sev innan hon vände sig mot Aloy.
"Forntida runskrift. Du själv?" frågar hon och pressar fram ett svagt leende.
Hon nickar svagt.
"Jo, det är jag väl. Det är ingen fara egentligen, bara en boggart." ler hon även om boggarten var mer än så, avslöjade så mycket mer.
"Hur mycket fel Black än har, så är han bra på att trösta." fortsätter hon och ser på Aloy.
"Tack för att du tänkte trösta mig, jag såg att du var på väg fram." ler hon svagt mot kvinnan.

"Jag följer dig dit," sa Aloy vänligt, kanske hittade Hilde själv men hon ville försäkra sig om att hon var okej innan hon lämnade henne. "Jag har musik."
Aloy såg lite blygt på henne, hon skämdes inte för sin röst, eller för att hon kunde spela instrument, men hon var så osäker på sig själv när det kom till musiken att hon berättade för så få personer att hon läste det. Det var endast Lily och Sev som visste, utanför hennes klass, och under själva klassen uppträdde hon aldrig själv.

Hennes lärare berömde henne ofta och lika så gjorde hennes klasskamrater, men trotts det hade hon inte mod nog att sjunga inför andra. Men det gjorde henne inte så mycket, hon var bara glad över att få studera musik och utvecklas.

Aloy såg på henne, det var helt klart mer än en boggart, men om Hilde inte ville prata om det så skulle hon inte säga något.
"Om du säger det så," sa hon ryckte på axlarna men visade att om Hilde ville prata med henne så kunde hon. Vad än hennes vänner ville prata med henne om så lyssnade hon, även om hon inte alltid förstod.
"Ja det är ju inget jag är bekant med," sa hon till henne, tveksam till att Black kunde trösta, eller jag kanske inte tveksam men det var en sida hon aldrig sett och antagligen aldrig skulle få se heller. "Ja men självklart, du är min vän och du såg ut att behöva en kram. Jag kan inte påstå att jag förstår hur du känner, men jag kan alltid erbjuda kramar och choklad!"
Aloy log stort emot henne innan hon vinkade och lämnade Hilde vid dörren till klassrummet och sprang emot sitt egna och kom fram precis i tid, med ett stort leende på läpparna.

Hilde tackade och log då de gick, hon hittade förvisso själv, men det var snällt av Aloy att göra det.
"Åh, så du sjunger?" ler Hilde då hon såg att det var en viktig sak för henne. Det gjorde ju Hilde själv med och spelade gitarr, men hon visste inte att Aloy var så intresserad att hon tog lektioner i det.
"Åh." sa hon sedan och försökte minnas från förra lektionen. Som mest var en dimma för henne.
"Du är rädd för att tappa rösten?" sa hon lågt. Då betydde det otroligt mycket för kvinnan och Hilde var glad att hon sagt det.

"Åh vän? Känner du så?" frågade Hilde glatt och överväldigad.
"Det gör jag med om dig verkligen, fast vi inte känt varandra så länge." hon kramade om kvinnan hårt innan hon gick in på lektionen., mycket lättare till sinnes. Hon kände att detta kunde bli ett bra år och hon skulle utnyttja det till max att inte ha föräldrarna där.

Aloy placerade nervöst en hårslinga bakom örat innan hon nickade.
"Det händer, ibland att jag sjunger," sa hon lite blygt. Det var verkligen inget hon gillade att skylta med och hon ville absolut inte att folk skulle be henne sjunga inför dem. Hon gjorde det nu för tiden framför Lily och Sev, oftast utan att tänka på det, och det hände att hon nynnande på någon låt när hon gjorde läxorna eller någon syssla, men det betydde inte att hon sjung gladeligen framför folk.
"Ja, ett liv utan att kunna ta en ton hade varit fruktansvärt," erkände hon. Hon må endast sjunga för sig själv, mena tt inte ens kunna göra det hade varit hemskt.

"Du har inte gjort något som fått mig att inte vilja vara din vän, dessutom är du trevlig emot både Lily och Severus," sa hon, något som var väldigt viktigt för henne, särskilt när det kom till Severus. Aloy besvarade kramen med ett stort leende.

"Idag skall vi fokusera på att skriva egna låtar," sa läraren när de alla satt sig ner och eleverna sken genast upp. "Om ni vill börja med texten eller musiken det väljer ni själva. Jag förväntar mig inte att ni skall bli klara med det idag, utan vi kommer jobba med det här de kommande veckorna, och om ni sedan vill får ni framträda på skolan med låten."
Aloy visste att det aldrig skulle hända, men hon var exalterad till att skriva låten.

"Jo, det kanske det hade varit." svarade Hilde med rynkad panna. Det var en lam rädsla, men det berodde väl på erfarenheter. Hon hade inte ens tänkt den tanken att det kunde vara hemskt.
"Jag får inte göra det hemma." sa hon men log sedan, för just nu orkade hon verkligen inte tala om det.
"Men låt oss hoppas att det aldrig blir så för dig." ler hon då de säger hej då.

Lektionen var forntida runor, något hon tyckte skulle bli intressant. Hon läste vanlig runskrift hemma då det ingick i skolans basutbildning att kunna runskrift. Men det var skillnad på den skandinaviska och denna.
De fick ett pergament de skulle översätta till ett vanligt alfabet.
Hilde koncentrerade sig så gott hon kunde. Men det hade börjat mörkna ute, snart kom regnet och snart skakades alla fönster av åskan och blixtrar slog ner. Ett riktigt uskväder.