Elbastian +10 [PRS]

Ett snett leende bredde ut sig över Sebs läppar till följd av sambons små pussar i nacken. Fortfarande nykär? Nej, inte riktigt, men de hade verkligen sina stunder. Stunder där allt var mysigt, gulligt och fluffigt. När Elliot sedan lämnat sovrummet för köket drog han på sig de svarta strumporna. Kikade i spegeln igen och la märke till en finne på kinden. Huh, skulle inte finnar försvinna efter puberteten?! Strunt samma. Han pillade lite på den, vilket bara gjorde den ännu rödare, innan han suckade frustrerat och kom in i köket han med.
Satte genast på den lilla högtalaren som stod på köksbordet och satte på ”Le Champs-Elysées”, sådär, en liten bit av Sebs otroligt random musiksmak.

Den frustrerade sucken överröstades av mikron. Vilket var bra, för annars skulle Elliot nog ha frågat vad det var eller antagit att han själv var irritationsmomentet. Och då hade det kunnat bli ett virrvarr av missförstånd och...nej, övertänkandet var inte borta. Han var bättre på att kontrollera det än tidigare, dock. Herregud vad de hade lyckats styra till det i tonåren. Mycket bättre nu. Även om det där nykära varit charmigt på sitt sätt.
Sambons musiksmak var verkligen random. Morgonens musik var godkänd, absolut. Det kändes lite som att de var på ett franskt kafé eller nått. Men det var lite som ett lotteri. Ett lotteri där typ hårdrock också fanns som alternativ. Mikron plingade till och Elliot gick och hämtade fatet med de rykande bröden. Ställde det på diskbänken. Därefter gick han och hämtade smör och ett mjölkpaket från kylskåpet.
”Vet du när du får semester vid jul?”, frågade han och blickade upp mot sambon.

Seb följde Elliot med blicken och lutade sig mot diskbänken för att titta på frukosten som den äldre radade fram. Hjälpa till? Pfft, nej då. Detta klarade Elliot ju så väl själv! Ärligt talat slogs han inte ens av tanken, vilket kanske inte var en större skräll då det var just Seb som det handlade om.
”De som har barn och sånt har typ förtur så jag har inte fått välja något än”, svarade han samtidigt som han låste upp mobilen och planlöst började skrolla genom Instagram. ”Men mamma brukar fixa så jag får den 24e till 26e i alla fall, men förhoppningsvis kan jag få längre än så.”

Tre dagar?! Det var ju typ ingenting. Om det dessutom skulle hinna flygas till Mexico eller var familjen Boyd nu höll hus, ja då fanns det ju typ ingen tid alls över. Då skulle inte Elbastian kunna fira tillsammans alls. Visst fanns det kvällar tillsammans både innan och efter men det var inte samma sak. Framför allt kunde inte Elliot tänka så där och då. Istället gjorde en klump i magen sig till känno. Ughh, bort med den, det här var ju en bra morgon ju. Dessutom var det ju du, Elliot, som frågade från första början. Han vände sig om för att gå ytterligare ett par rundor fram och tillbaks mellan bordet och kylskåpet.
”Okej...Emmet ville komma hit och sova över några nätter på lovet men då spelar det ingen roll när?”.

Seb själv reagerade inte så mycket på det där. Risken att han inte skulle få mer ledighet än tre dagar slog honom inte ens. Han var så insatt på att det skulle lösa sig, liksom. Typiskt Seb-tänk, helt enkelt. Ganska olikt Elliots tänk, med andra ord.
”Alltså jag vet ju inte några datum nu så det är svårt att säga”, svarade han och släckte ner mobilskärmen. ”Men huvudsaken är väl att det funkar med ditt schema ändå?” Ja, för visst hade Seb ingenting emot att umgås med Elliots syskon, speciellt inte Emmet, men han antog att Emmet kom till New York för sin storebrors skull och inte Sebs.

”Ja, det klart”, svarade han med en nick. Självklart var det mest för Elliots skull som lillebrodern skulle komma på besök. Vid det här laget kände denna dock Sebastian med. Kanske inte jättedjupt, men mer än främlingar. Ja, Elbastian firade ju snart tio år tillsammans!(inklusive la break men men) Så det kändes viktigt att pojkvännen och brodern skulle ses. Fast Seb om den yngsta sov över så skulle de ju göra det oavsett? Jaja, Elliot ville väl helt enkelt bara att allt skulle bli så bra som bara möjligt, vilket väl inte var alltför konstigt.
”Men mitt schema är utspritt så jag kommer troligtvis jobba något pass när han är här. Jag får dubbelkolla men tror det är nått nattpass och så”. Att lämna fjortonåringen ensam var inte ett alternativ. Nope.

Seb kastade en blick för att se vad som skedde där utanför fönstret innan han slog sig ner vid matbordet.
”Då får jag väl försöka komma hem tidigare från jobbet”, konstaterade han och började gälla upp mjölk i en skål som antingen han själv eller Elliot tagit med till bordet. Trots att det inte alls skulle vara så enkelt att slita sig från kontoret som han fick det att verka som så föredrog han att inte gå djupare in på det där. Diskussioner om jobbet var sällan trevliga och om Seb själv inte tog upp det för att få klaga lite så undvek han gärna ämnet helt och hållet.
”Men hur är det med honom?” frågade han sedan, i hopp om att den äldre inte skulle fastna vid jobbet som samtalsämne. För Emmet var ett betydligt bättre samtalsämne. I alla fall just då.

Detta var en av egenskaperna som Elliot störde sig på mest hos sig själv. Förmågan att stressa upp sig över småsaker. För ja, nu hade kugghjulen i den äldres hjärna börjat snurra rejält. Planerande var viktigt och framförallt var det skönt att veta. Veta vad framtiden bjöd på, liksom. Nu var det en hel(bara en månad!!!!) månad kvar men det blev ändå ett stressmoment, som så mycket annat. Nåväl, det var det såklart värt. Att träffa Emmet var underbart.
När allt var framdukat slog även Elliot sig ned vid bordet. Började bre en macka med smör.
”Jag tror det är okej men han är rätt skoltrött”, svarade den äldre. Ja, förhoppningsvis var allt okej. Börja inte tänka för mycket på det nu, Elliot. Inget illa har hänt. Sluta.

Skoltrötthet var något som Seb definitivt hade erfarenhet av. Alla hade väl egentligen det, dock, men Sebs var väl på en annan nivå. Hade han någonsin inte varit trött på skolan? Oklart. Förmodligen inte.
”Been there”, muttrade han, nästan nertyngd direkt då skolan kom på tal. Usch. Han var glad att han inte satt i den skiten i alla fall. Puh. Han fortsatte med att hälla ner flingor i mjölken innan han slevade i sig en första sked.
”Har han börjat festa och sånt?” frågade han sedan. Oklart om lille Emmet isåfall skulle berätta det för sin orolige storebror, men äh. Det var väl värt att fråga. Bra att mentalt förbereda sig för en eventuellt bråkig tonåring som kanske ville ut och ränna på nätterna.

Ja, plugg hade kanske inte varit den yngres favoritsysselsättning. Inte Elliots heller för den delen. Men han hade haft andra, betydligt större problem under den perioden. När han hade pluggat till sjuksköterska hade allt varit betydligt bättre. Det var helt klart en fördel att läsa böcker och så när en inte höll på att typ dö. Ja. Skoltrötthet var dock normalt. Till en viss nivå såklart.
”Det hoppas jag verkligen inte”, svarade han och frustade till. Nej, mycket riktigt hade han ingen aning. Som sagt var han ju av det oroliga slaget. Att berätta om eventuella fester och så var nog ingen bra strategi. Deras syskonrelation var bra, ja den var fin. Men detaljer besparades ofta. På förekommen anledning. Nåväl, Elliot tog en stor tugga av smörmackan. Någon ost fick inte plats i budgeten och gurka var äckligt. Typ så.
”När började du med sånt?”, frågade han fundersamt efter en liten stund. Kunde som väntat inte släppa tanken på lillebrodern bland alkohol och annat läskigt.