Over the rainbow [PRS]

Det hade känts förskräckligt bra att ta den där duschen, att få känna sig lite ren och fräsch igen. Inte för att det hade varit någonting direkt viktigt för artonåringen, men såhär på efterhand kändes det otroligt bra. Tiden därinne hade känts intim och mysig, härlig på ett helt annat sätt än det känts under nattens gång. De hade varit nära varandra men ingenting hade hänt mellan dem, förutom några enstaka kyssar och händer som gled lite härvar, men det var det enda. Och det i sig var också något alldeles förskräckligt fint när allt kom omkring, att de bara kunnat vara där i den andres sällskap och nöja sig med det.
Med ett leende som var som fastklistrat på läpparna vid det laget, började Zhìyuan sig ner och rotade omkring i högen på golvet där bredvid sängen. Han hade badlakanet slängt över ena axeln, totalt ostörd över att gå omkring utan kläder i Louis sällskap. Det kändes inte ens genant längre, vilket var väldigt skönt.
Han drog snart upp sina underkläder, därefter byxorna och tröjan han burit under gårdagens kväll. De slängdes tafatt över den obäddade sängen, varefter artonåringen drog en hand genom det våta håret och släppte ut en suck. Det kändes nästan lite jobbigt att veta att de behövde gå tillbaka till skolan, att de inte kunde stanna där på rummet i all evighet. När skulle de kunna träffas på det här sättet igen liksom? För det skulle knappast vara lika lätt att ses och ägna sig åt liknande aktiviteter i skolan. Nu kunde de naturligtvis träffa varandra och kanske dela en del kyssar, men i längden skulle de nog gå och bli galna båda två om de inte fick ge utlopp för sina behov.

Zhìyuan drog långsamt på sig underkläderna och grimaserade. Det hade känts så skönt att strosa omkring utan kläder att det nästan kändes obekvämt att ta på sig dem igen. Han hade bra gärna stannat där på det mysiga rummet hela dagen, men han var samtidigt väl medveten om att de behövde röra sig tillbaka till skolan förr eller senare. Annars skulle väl deras vänner undra vart de tagit vägen, och den frågan ville åtminstone inte artonåringen besvara. Inte för att han skämdes över att han spenderat natten med Loui, utan snarare för att han skämdes över att de gjort det under deras första dejt. Junghoon skulle aldrig låta honom glömma det faktumet om han nu fick och fick reda på det, så målet var att han inte skulle få det.
”Vad tror du att våra kompisar hade sagt om de visste vad vi sysslat med? Junghoon hade aldrig låtit mig glömma faktumet att vi låg under vår första dejt..han skulle reta mig så jävla hårt”, sade Zhìyuan, som nu var i full färd med att ta på sig sina byxor. De mörka ögonen gled mot Loui och ett leende spred sig över de rosiga läpparna. ”Men helt ärligt så skiter jag fullständigt i natten var absolut, totalt perfekt i mina ögon”, fortsatte han kort därefter.

Utöver högen med kläder på golvet var rummet fortfarande ganska städat. De hade ändå lyckats hålla sig hyfsat i schack under gårdagens natt och inte förstört en massa grejer. Nu hade det inte funnits någon anledning för dem att göra det, men vem visste vad folk höll på med när de kom hit och var pruttfulla?
Zhìyuan drog på sig sina kostymbyxor och därefter den svarta turtleneck tröjan som satt som handen i handsken över den slanka, muskulösa bröstkorgen. Han sträckte sedan armarna över huvudet och släppte ut en gäspning, medan benen knakade på ett ytterst behagligt sätt. Det kändes nästan som om de skulle hoppa ur led, men artonåringen var så pass van vid den känslan vid det laget att det kändes skönt. Han hade råkat dra sina axlar ur led några gånger och det gjorde inte ens ont längre, tack vare det han var tvungen att genomgå under fullmånen varje månad.

Med ett leende på läpparna, slängde han sig ner över den obäddade sängen med ett litet tjut och kramade en av kuddarna. Det kändes fortfarande allt annat än skönt att ha kläderna på sig igen, men kroppen sprudlade ändå av glädje och han kunde inte låta bli att vara överlycklig. Det som hänt under nattens gång spelades upp i huvudet gång på gång och leendet växte sig därmed större för varje gång. Han visste verkligen inte vad han skulle göra av sig själv, någonting som skulle komma att bli ytterst jobbigt när de väl återvände till skolan. Junghoon skulle säkert lista ut vad de hade gjort under natten på mindre än en sekund, bara på grund av hur lycklig Zhìyuan såg ut. Hela hans ansikte talade för vad de sysslat med under tiden de varit borta och med tanke på hur bra vännen kände honom, skulle det vara en dead giveaway.

”Då kommer vi båda två bli retade i alla fall”, konstaterade artonåringen med underläppen putandes där han låg. Han satte sig sedan upp i sängen och studerade Loui, som såg ganska nöjd ut trots allt. De svarta ögonen strök sig över den andre gång på gång, noterade leendet över läpparna som sedan förvandlades till ett gnagande av underläppen. Ångrade han det? Absolut inte. Trots att det kanske gått ganska snabbt framåt för de två, betydde det inte att de behövde ångra det de gjort. Folk som inte ens kände varandra gjorde ju det utan att skämmas överhuvudtaget, så varför skulle de behöva göra det? För de kände varandra trots allt. Kanske inte jättebra eller så, men tillräckligt.
”Jag ångrar det absolut inte..gör du?” Undrade Zhìyuan och började gnaga sig själv i underläppen, med ögonen fästa på den jämnårige eleven. Han hoppades innerligt att han inte gjorde det, allting hade ju varit så perfekt under nattens gång, i alla fall i hans ögon.

Färgen på kinderna blev djupare när Loui satt sig ner på sängen och tog tag i en av de större händerna. Zhìyuan älskade att känna den andres hud mot sin egen, oavsett som det handlade om sex eller något så enkelt som att hålla varandra i händerna, det kvittade helt. Det var bara sättet hans hud kändes på, hur mjuk och len den var, som fick fjärilarna att kittlad därinne i magen.
”Bra”, svarade artonåringen med en viss allvarlighet på rösten. Om den jämnårige hade ångrat det hade hjärtat fått utstå värk utan dess like, så det var väldigt skönt att han inte kände på det viset. Det verkade inte som om någon av dem ångrade det hela, helt genuint alltså. Och det kändes bra, så sjukt bra. För kanske det betydde att de skulle kunna göra om det någon gång i framtiden? Zhìyuan skulle definitivt se till att fixa till den spökande stugan, så att de kanske kunde vara där nästa gång. Så svårt skulle det inte vara att dra en sopkvast över golvet och bädda lite rent. Han kunde kanske fråga någon av husalferna om de kunde hjälpa honom, då det hade underlättat saken en del. De hade ju tillgång till rena lakan och så, plus att de var extremt duktiga på att städa. Nu skulle han givetvis ge dem någonting i gengäld, annars hade han känt sig otroligt dålig.

Skämdes Zhìyuan över det de gjort under nattens gång? Nej, nej det gjorde han nog inte trots allt. Först hade han kanske gjort det en smula, men såhär på efterhand, efter att ha tänkt lite närmare på saken, gjorde han inte det.
”Nej, det gör jag faktiskt inte. Folk ligger varandra efter att de känt varandra i någon timme..så nej, jag skäms inte”, resonerade artonåringen och sneglade ner mot deras fingrar. Skillnaden på deras händer var nästan lite komisk, Louis händer var betydligt mindre än hans egna. Det var riktigt gulligt faktiskt och lite fascinerande.
”Du då? Skäms du?” Undrade han och vände upp blicken mot huvudprefekten istället, där ögonen fäste sig. De strök sig över honom gång på gång, kunde inte få nog av den underbara synen. Han var verkligen vacker, väldigt vacker. Tänk, tänk att den här vackra människan precis valt att ligga med honom, att de fått dela sin första gång tillsammans. Det kändes vackert på något sätt. Han kunde inte riktigt släppa det faktumet och skulle nog inte kunna göra det på ett tag heller.

”Det kanske är lika bra”, konstaterade Zhìyuan slutligen och kom upp på benen. Jo, det var nog dags att röra sig tillbaka till skolan igen, det började bli dags för frukost och den ville de inte missa.
”Absolut!” Svarade artonåringen därefter med ett sprudlande leende på läpparna. ”Hoppas bara våra kompisar låter oss vara ifred”, fortsatte han fortsättningsvis med en liten rysning och ruskade på sig. Det hade blivit förskräckligt pinsamt om deras vänner slagit sig ner vid samma bord som dem, extremt pinsamt. Då hade de nog listat ut det hela tillsammans på mindre än två sekunder och retat livet ur de två.

Hand i hand rörde de sig ner mot receptionen som de kommit till under gårdagens natt, där en ny kvinna stod. Artonåringen svängde lite med deras händer, med ett glatt leende på läpparna, samtidigt som de lämnade nyckeln vid disken och vinkade hejdå till damen. Hon såg lite trevligare ut än den som stått där under natten, då hon log mot de två och vinkade tillbaka. Brasan sprakade fortfarande i hörnet men rummet såg på det stora hela betydligt ljusare än det gjort när det var mörkt ute, vilket var att förvänta sig. Solen sken utanför de små fönsterna som vette ut mot gränden och luften slog behagligt mot de två när de steg utanför dörren. Åh, det var verkligen en fin dag. Nu var det för sent på året för att fåglarna skulle kvittra, men hade det varit vår eller sommar hade de nog gjort det. Det kändes nästan på vår, nu när han ändå var inne på det spåret. Luften var ljummen på samma gång som den var frisk och en bris drog mellan de små, gulliga husen på gatan, som de snart rörde sig bort från.
Även om det kändes lite jobbigt att gå tillbaka till skolan, skulle det sitta fint med frukost, efter ett snabbt besök i sovsalen. Zhìyuans kläder var inte direkt smutsiga, men han kände att det nog ändå var dags att byta om.

”Även om vi inte kommer kunna undvika dem särskilt länge kan vi i alla fall hoppas på att de redan ätit frukost och har gått och ägnat sig åt sina egna grejer”, sade artonåringen efter en lång stunds tystnad där de gick på den lilla grusvägen som ledde bort från byn, tillbaka mot skolan. Det var en del elever som rörde sig på vägen, både de som gick mot byn men även de som rörde sig bort från den. De flesta såg ut att vara par, som förmodligen hade ägnat sig åt precis samma sak som de två gjort under nattens gång. Inte undra på att kvinnan i receptionen sett så butter ut när de anlänt, hon var säkert otroligt trött på alla ungdomar som kom dit bara för att ligga med varandra. En del lämnade säkert stora röror efter sig också. Men det hade faktiskt inte Zhìyuan och Loui gjort, till deras stora försvar. Nu hade de lämnat sängen obäddad och handdukarna hängandes på krokarna inne i badrummet, men det var ungefär det.
Vägen de gick på kantades av torrt gräs och något enstaka träd med rödaktiga löv, som nästan glänste i solljuset. Det var en väldigt trevlig morgon, så pass varm och behaglig att han inte ens behövde ha på sig sin jacka.
”Vad ska du göra idag efter frukosten då?” Undrade artonåringen och svängde återigen med deras händer, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Efter att Zhìyuan och Loui skiljts åt, började den förstnämnde röra sig ner mot fängelsehålorna. Med handen på spiraltrappans räcke, rörde han sig längre och längre ner under jorden tills han nådde rätt avsats. En gäspning rymde honom medan benen röde sig mot elevhemmet, där han stannade framför en av de fuktiga stenväggarna och yttrade lösenordet. Väggen gled genast åt sidan och avslöjade ett hål i väggen, som artonåringen genast smet in genom, bara för att snart mötas av det gröna ljuset i uppehållsrummet. Sofforna var tomma på folk och brasan som i vanliga fall sprakade i eldstaden hade slocknat. De flesta låg väl fortfarande och sov, förhoppningsvis även hans egen rumskamrater.
Benen rörde sig långsamt och tyst upp mot sovsalarna, som låg en trappa upp. Stegen var försiktiga och rörelserna lite långsammare än vanligt. Även om han hade sovit väldigt bra under nattens gång var han ändå totalt utmattad. Det hade hänt mycket de senaste timmarna, så det var väl inte så konstigt? Hela kroppen kändes alldeles slö och nöjd på samma gång.

Väl inne i sovsalen, där kamraterna lyckligtvis låg och sussade, bytte Zhìyuan om från de mörka kostymbyxorna och den tighta turtleneck tröjan. Istället tog han på sig en helt vanlig T-shirt och ett par mjukisbyxor, tillsammans med ett par vanliga sneakers. Det såg inte dåligt ut på något sätt men ändå ledigt, fritt på något sätt. Han drog även en hårborste genom de svarta lockarna några gånger och tog några tag med tandborsten. Som tur var, var tänderna inte gula längre, vilket de brukade vara runt fullmånen. Då skulle Loui nog knappast vilja kyssa honom, för det såg verkligen för jävligt ut. Han hoppades innerligt att lite extra borstande skulle hjälpa med det där, men förmodligen skulle de väl gå och bli lika fläckade som alltid. Tyvärr.

Artonåringen lämnade sovsalen efter att han var färdig med att fräscha upp sig. Han tassade åter genom uppehållsrummet och vidare mot hållet i väggen, som han slank ut genom. Korridoren utanför var fuktig och sval, nästan lite äcklig. Luften var kvav på ett sätt som bara kunde åstadkommas nere i fängelsehålorna, vilket fick en rysning att slingra sig uppför ryggraden på Zhìyuan. Han avskydde fängelsehålorna, de var dammiga och allmänt smutsiga, med en lukt som knappt gick att beskriva. Det luktade liksom en en blandning av jord, fukt och gammalt, något vars vars tanke fick det att riktigt sticka i näsborrarna.

Efter att ha gått uppför spiraltrappan ett ganska bra tag, nådde han slutligen fram till den stora salen. Han väntade tålmodigt på Loui utanför de stora dörrarna, och minuterna tickade verkligen på. Först efter att han stått där i en timme gav han med sig och gick in. Kanske den jämnårige gått och somnat? Det var ju inte helt omöjligt.
Med tänderna gnagandes i underläppen började han ta för sig av maten på bordet, som han lade på silvertallriken. Morgonen till ära åt han lite mer varierat, även om den största delen av tallriken var fylld med kött. Men det fanns, till hans försvar, lite ägg och frukt på kanten. Däremot kunde han inte att undgå att fundera över varför Loui Inge dykt upp. Hade någonting hänt? Nej, ingenting hade väl kunnat hinna hända på den korta tiden de varit åtskiljda, eller?
Artonåringen lutade kinden mot ena handen och petade i maten, som han trots det snart fick i sig. Skulle han kanske gå till Ravenclaws elevhem och kolla, bara för att vara säker? Men han skulle säkert ändå inte komma in, så vad var det ens för mening. Åh, jösses. Zhìyuan begravde ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Oroade han sig i onödan? Troligen.

Zhìyuan satt därnere i den stora salen ett ganska bra tag och petade i sig maten. Junghoon anslöt sig efter en liten stund, varpå han satt där och betraktade sin vän med misstänksamma ögon. För även om artonåringen var uppenbart orolig och satt och funderade på saker han inte hade den blekaste om, var det uppenbart att han var nöjd innerst inne.
”Så, hur gick det igår?” Undrade hufflepuffaren och slevade upp mat på sin egen silvertallrik. Han lade mest på äggröra och en del frukt, men skippade baconet helt. Junghoon var inte mycket för att äta kött, utan han föredrog skaldjur och fisk.
”Det gick bra”, svarade Zhìyuan tyst och petade i sig den sista skeden med äggröra. ”Vi skulle egentligen ha träffats för att äta frukost också, men han kom aldrig”, fortsatte han och smuttade lite på det varma teet han hällt upp istället.
”Det gick bra?” Upprepade Junghoon med ett höjt ögonbryn och skrattade till. ”Ni kom aldrig tillbaka till skolan igår, eller hur?” Frågade han fortsättningsvis med ett litet flin strykandes över läpparna och tog en stor tugga av maten han lagt upp. Var Zhìyuan verkligen så lätt att läsa av?
”Åh, hur fan kunde du gissa dig till det?” Slytherineleven blängde mot vännen och skakade på huvudet. ”Nej, vi kom aldrig tillbaka till skolan, är du nöjd nu?” Fortsatte han därefter och putade med underläppen, innanhav tog ytterligare en liten klunk av det heta teet.
”Det står bokstavligen skrivet över ditt ansikte.” Hufflepuffeleven ryckte på axlarna och himlade lätt med ögonen. Gjorde det? Tja, det var inte så konstigt, Zhìyuan var ju trots allt väldigt, nästan överdrivet, lycklig efter det som skett, så det var nog inte vidare underligt att det stod skrivet över ansiktet på honom. Sedan hade han också väldigt svårt att dölja sina känslor, så det var inte särskilt svårt att läsa av honom för vemsomhelst.

Efter att ha suttit och småbråkat ett tag, ursäktade Zhìyuan sig och gick för att ta lite luft istället. Kinderna var röda som två tomater igen och han skyndade sig ut genom de öppna dörrarna. Merlin vad han skämdes efter det där samtalet. Junghoon hade varit på honom om varenda liten detalj, men han hade på något sätt lyckas hålla nere på informationen.
Den varma, behagliga luften slog mot ansiktet när artonåringen kom utanför de stora portarna som ledde in till skolan. Åh vad skönt, vinden drog lite genom håret så även kinderna luftades av en aning. Det kände otroligt skönt att komma ut och han fortsatte att gå tills han kom till den lilla sluttningen med gräs, där han slog sig ner och lutade sig bak mot armarna. Solstrålarna dansade över ansiktet på honom och han tog några djupa andetag där han satt. Andas in, andas ut. Såklart att Junghoon skulle veta precis vad det var han sysslat med under nattens gång, han var ju trots allt hans bästa vän. Och fy fan vad irriterande det var.

Rätt som det var, när Zhìyuan satt där, kom en uggla flaxandes och slog sig ner bredvid honom. Den hade ett litet pergament fäst vid benet som han nästan genast lossade och vecklade upp. Ansiktet blev därefter nästan kritvitt och han kom genast upp på benen, bara för att vända om och rusa tillbaka mot skolan.
Benen bar honom upp och in genom de stora portarna och vidare mot sjukhusflygeln, dit han anlände flåsandes och nästan ramlade in genom de öppna dörrarna.
”Vad hände?” Utbrast han flåsandes och stapplade fram mot Louis säng, där han vek sig dubbel med händerna över knäna.

Kanske det varit taktlöst att skicka den där ugglan? Nu skulle det kanske göra den jämnåriga orolig, men det kanske är bättre än att han behöver sitta och vänta på Loui? Det var väldigt snällt av Madam Pomfrey att skicka iväg den där lilla ugglan, även om han mår lite sådär över att ha bett om det. Han vet inte riktigt vad han ska göra, han har med sig sin lilla väska där han har några böcker, men att försöka sig på det skulle inte sluta väl. Att lilla i sjukhusflygeln var mycket trevligare förra veckan när Zhíyuan varit vid hans sida, nu är det bara ensamt och det lämnar bara tillfälle för Loui att gå ner i djupa, dåliga tankar. Tankarna glider till misshandeln, hur rädd han varit under tiden. Hela kroppen ryser av bara vida tanken på de två, och han hatar att han inte vet hur de ser ut. Nu kanske han kommer vara rädd i hela skolan, eftersom att han inte vet vem som gjort honom illa.. kanske han skulle kunna känna igen rösterna, rösterna ekar i hans huvud fortfarande. Vem säger ens smutsskalle till någon? Hur tänker man då? Nej, orden ligger kvar där och sårar honom ytterligare. Artonåringen sluter ögonlocken ett slag, han hade börjat gråta under tiden, vilket kanske inte är så konstigt. Men att gråta från hans öga, som nu har en enorm blåtira runt sig, gjorde förskräckligt ont. Näsan är fortfarande röd efter blodet som mamma Pomfrey torkat bort, och över hans bara överkropp så finns det flertalet blåmärken placerade. Det är ingen trevlig syn, och han hoppas att allt läker snabbt så att han känner att han kan visa sig framför människor igen. Han vill inte riktigt att hans vänner ska se heller, de skulle börja oroa sig igen och det vill han inte. Loui har blivit mobbad en hel del, men det har aldrig blivit så här svårt fysiskt.

Efter att ha legat med slutna ögon en stund så kommer madam Pomfrey snart kommandes med en liten frukostbricka i luften.
”Ät ordentligt nu, då funkar elixiret bättre.” Säger hon med mjuk röst och placerar frukostbrickan över ravenclawelevens ben.
”Tack så jättemycket,” säger han tacksamt och börjar genast att dricka av det gröna teet. Det lugnar nerverna nästan på direkten och axlarna sjunker genast ner en aning. Jösses vad gott med frukost, äggröran, fruktbitarna och lite chiapudding. Fantastiskt. Loui hugger genast in på chiapuddingen, den är väldigt mjuk och lätt att äta, vilket är skönt. Han skulle nog inte klara så mycket hårt. Det är lugnt och tyst inne i sjukhusflygeln, men snart kommer någon instörtandes utifrån korridoren. Louis friska öga blir stort när det landar på Zhíyuan som står där flåsandes. Stackarn.. det verkar som att meddelandet verkligen gjort honom orolig.
”Hej..” Börjar han och tar ett försiktigt grepp om den andres hand när han kommer fram till sängen. ”Jag tror det var två snubbar som kanske såg oss.. jag vet inte.. de tyckte iallafall att jag är äcklig. De nämnde smutsskalle och fjolla..” Svarar han långsamt och kramar om den större handen. ”Ville bara skicka ett meddelande så att du inte skulle behöva vänta på mig, det var verkligen inte meningen att oroa dig.”

De mörka ögonen strök sig över Loui gång på gång, som om han inte riktigt kunde inse vad det var som hänt. Flera blåmärken sträckte sig över den jämnåriges överkropp, minst ett revben såg ut att vara brutet, precis på samma sätt som näsan. Artonåringen, med handen sluten i ravenclawarens egen, gled ner på golvet med en liten snyftning. Hans knän hade blivit alldeles geléartade efter att han tagit sig en närmare titt på Loui och gav därmed vika. Hur hade det här kunnat hända på den lilla tiden de varit frånskilda? De hade knappt varit borta från varandra i mer än ett par timmar och så hade det här hänt. Det var ju helt absurt. Att andra elever på skolan ens kunde göra något sånt här, det om något var ju helt sjukt.
Zhìyuan kände hur vreden sakta men säkert växte sig starkare inom honom och han höll lite hårdare i den andres hand, samtidigt som han reste sig upp från golvet och samlade sig själv en gnutta. De som hade gjort det här, de skulle få betala för det. Han skulle gå runt och fråga varenda person om han så behövde, släpa med sig huvudprefekten så att han fick lyssna på deras röster. Och han skulle inte ge med sig förrän han hittat personerna som gjort detta. Det kunde han nästan svära på. Eller han kunde svära på det.

”De kallade dig för smutsskalle och fjolla?” Upprepade Zhìyuan med en klump i halsen. Hur kunde en människa ens behandla en annan människa på det sättet? Det spelade ingen roll om de sett de två stå och hångla i ett gatuhörn kvällen innan, det var liksom allt annat än en anledning för att behandla någon på det sättet - att slå ner dem och sparka på dem, bryta ben och fälla blod. Bara tanken fick blodet att bokstavligen koka inom artonåringen, som fattade ett nytt grepp om Louis hand och förde den mot läpparna, där han lämnade en fjäderlätt kyss över den mjuka huden.
”Gör det mycket ont?” Undrade han försiktigt, i ett halvt försök att lugna ner sig själv en smula. ”Eller det är klart att det gör ont”, skyndade han sig därefter att konstatera, och slog sig ner på den lilla pallen bredvid sängen. Han höll ett stadigt grepp om den andres hand, medan ögonen studerade den bara bröstkorgen. Den här gången skuttade hjärtat inte hejvilt därinne i bröstkorgen, utan det gjorde snarare ont. Det gjorde ont att se Loui på det här sättet, att se honom ligga där med brutna ben och blåmärken över hela kroppen. Åh, om han bara kunnat göra något för att göra det hela bättre.
”Finns det något jag kan göra?” Frågade Zhìyuan efter en stunds tystnad och lämnade ytterligare en kyss över den andres hand. Nu kanske det inte fanns något han kunde göra, men det var bäst att fråga.

Det var ju bra att madam Pomfrey hade gett Loui några elixir för att hjälpa med smärtan och läkandet, men det ändrade inte faktumet att några faktiskt gett sig på den andre, helt oprovocerat. Allt han hade gjort var att gå genom en korridor, påväg mot sitt elevhem. Han hade ju haft all rätt i världen att gå där ostört, men ändå hade två absoluta idioter gett sig på honom. Det var helt ofattbart egentligen och Zhìyuan kunde inte förstå hur någon kunnat göra så. Inte nog med att det var absurt och fel, utan det var även sorgligt. Var de på riktigt så osäkra i sig själva att de var tvungna att ge sig på andra liksom? Sorgligt, som sagt.
”Jag hoppas att det blir bättre snart, hatar att se dig ha ont”, mumlade artonåringen där han satt på pallen och höll om den andres hand i sin egen. Han skulle fan aldrig släppa taget om den jämnårige igen. För tänk om han stötte på samma personer i korridoren någon annan gång och de gjorde ännu värre saker mot honom? Tänk om de till och med slog livet ur honom? Nej, Zhìyuan skulle verkligen aldrig släppa Loui med sin blick igen. Om det nu var så skulle han följa den andre till hans elevhem varje gång innan de skiljdes åt, även om det kanske var att gå lite till överdrift.

Ögonen gled upp från deras sammanflätade händer när Loui frågade om slytherinaren kunde sitta bredvid honom. Visste han inte redan svaret på den frågan? Ett blygsamt leende gled upp över Zhìyuans rosiga läppar och han nickade utan att behövde tänka två gånger.
”Det är väl klart”, svarade han och reste sig upp på lätt ostadiga ben, innan han slog sig ner på sängen och kröp in under täcket med Loui. Han svepte sedan försiktigt armarna om huvudprefekten och lämnade en liten kyss ovanpå de mörkblonda lockarna. De doftade fortfarande gott efter duschen de tagit den morgonen, lite som en blandning av vanilj och jordgubbar. Väldigt behagligt.
När den jämnårige sedan försökte kläcka ur sig ett skämt, ett extremt dåligt skämt, frustade Zhìyuan lätt till. Merlin, kunde han ha kommit på något dummare att säga ens?
”Jag tycker att du ser precis lika underbar och vacker ut som du alltid gör. Lite blåmärken och en bruten näsa gör ingen skillnad för mig..eller nu är det ganska många blåmärken, men det kvittar”, sade artonåringen och borrade ner ansiktet i ravenclawarens axel, försiktigt så att han inte skulle råka göra honom illa.
”Vet du hur länge du kommer att få stanna här?” Undrade han efter en liten stunds tystnad och vände tillbaka de mörka ögonen mot Loui, där de fäste sig. ”Kommer knappast vilja lämna dig ensam här..”

Att se Loui ligga där i sängen och ha ont, med flera brutna ben och stora blaffor till blåmärken, fick det verkligen att börja i hjärtat på Zhìyuan. Han visste inte riktigt vad han skulle göra för att den andre skulle känna dig bättre, vilket frustrerade honom något enormt. Särskilt eftersom det förmodligen inte fanns något annat att göra än att ligga bredvid honom och försöka få honom att tänka på något annat. Det var väl så den andre känt veckan innan under fullmånen - det hade liksom inte funnits något att göra annat än att finnas där, och det hjälpte väl i och för sig ganska rejält när allt kom omkring. Om något var det bättre än att genomgå smärtan i sin ensamhet, för då kändes det nästan alltid värre. Att ha någon där vid sin sida kanske inte hjälpte på samma sätt som ett exlixir hade gjort, men det hjälpte indirekt på ett sätt som inte riktigt gick att beskriva. Zhìyuan hoppades i alla fall att det var fallet där och då, eftersom det varit det för honom själv.
”Men jag skulle vilja se att det hände direkt, att du slapp ligga här och ha ont liksom..nu förstår jag att det inte är möjligt, men man kan alltid önska, eller hur?” Undrade artonåringen mumlandes och slöt ögonlocken ett slag. Det kändes bra att vara nära Loui igen, speciellt nu när situationen var som den var. Han hade inte skojat när han sagt, för sig själv förvisso, att han inte skulle släppa den jämnårige med blicken igen, hur dumt det än må ha låtit.

”Du kan tvivla hur mycket du vill, men jag vet att jag talar sanning”, muttrade Zhìyuan och putade med underläppen, fortfarande med armarna försiktigt slingrade runt den andre. Den där lilla kyssen som Loui slängt ur sig innan hade fått ett blekt leende att växa på de rosiga läpparna, där han nu satt med ansiktet nerborrat i ravenclawarens axel. Hur kunde någon vara så söt trots att de hade så ont? Huvudprefekten hade nyss blivit misshandlad, men ändå pratade han nästan glatt med Zhìyuan och lämnade kyssar över läpparna på honom. Okej, nu hade det bara varit en kyss, men det räckte för att bevisa hans poäng.
”Du har nog rätt, det borde inte ta så lång tid”, konstaterade artonåringen och lutade sig tillbaka mot de fluffiga kuddarna i sängen. ”Men en natt är fortfarande en natt för mycket..du borde inte ha behövt spendera någon tid här alls om världen inte varit så sjukt orättvis”, fortsatte han därefter och skakade på huvudet, efter att han rätat på huvudet och tagit bort det från Louis axel. ”Och jag kan inte låta bli att oroa mig! Tänk om de kommer tillbaka och försöker med något ännu värre..inte för att jag inte litar på madam Pomfrey eller dig, men jag..jag känner mig väldigt beskyddande när det gäller dig, okej? Det är liksom svårt att stänga av.”