Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon såg på honom och log svagt. Han var den vänligaste unga mannen hon mött på länge.
"Ja det är nog det vi måste. Estagan kommer bli galen på Arthur. Kommer tvinga mig att stanna hemma om inte byta om. Kan inte gå såhär uppklädd." hon visade och log.
"Blått är trots allt en kunglig färg här." Sa hon och skrattade till.
"Du är nyfiken eller hur? Ja det börjar om ungefär en timme. Solen står fortfarande högt på himlen men man ser och hör att det börjar nalka sig." Du kommer älska allt som säljs. Bröd med pumpa i. Stekta nötter med honung över."

"Han sa något om att rapportera honom? Jag vet inte, men det kanske är dags för det nu.", funderade Eruiel och kastade en blick åt Alices håll innan han klev förbi tröskeln för att stiga in i huset.
Estagan gav de ingen notis, utan fortsatte med sitt arbete. Han antecknade något just nu.
"Det låter som en trevlig fest. Vi har också en del festligheter. Vi tycker särskilt om att fira stärnljus och månen. De är våra käraste ljus.", förklarade han leendes. Skogsalverna var kända för att fira natthimlens ädelstenar.
"Kommer jag att få träffa dina vänner sedan?"

"Ja men det är svårt att anmäla riddare. Ingen vågar och det blir inget av dete ändå." Hon klev över tröskeln efter honom.
"Estagan, Arthur gav mig en så kallad present och ett löfte." Hon visade handleden där hennes handled hade fått en helt annan färg.
"Jag kommer nog inte att gå." Sa hon tyst såg sedan på Eruiel.
"Åh jag har inga vänner. Jag har bara folk jag pratar kort med. Men de är som vänner. Jag umgås inte med så många. Dels är det för män som Arthur och andra är för jag vågar inte gå ut...."

"Inte ens Estagan vågar?"
"Vågar vaddå? -Åh.." Han suckade och gick fram till Alice för att titta närmare på hennes arm. "Den djävulen. Jag ska skriva till kungen själv. Befälhavaren ska veta vem det är han bråkar med.", muttrade Arthur och vände sig om för att hastigt krafsa ihop ett meddelande på en lapp.
Det knackade på dörren. Eruiel vände sig om för att till sin förvåning få syn på en av sina vid dörren. Det var en annan alv. "Balduin." Eruiel gick fram till vän. Alven räckte över en väska. "Här är de resterande ting från listan ni beställde, ers höghet." Eruiel skakade på huvudet samtidigt som han tog emot väskan. "Nej, det är till Alice. Tack, Balduin. Vi ska stanna på festligheterna. Gör oss sällskap!" Alven skakade på huvudet. "Jag måste tillbaka. Jag har andra ärenden." Eruiel skulle precis svara honom då Estan tog över.
"-Vänta! Här, ta det här till slottet. Se till att det blir levererat till kungen. Och här, du får det för besväret." Estagan räckte över en amulett till alven. Balduin tog emot smycket och nickade. Han satte lappen i bröstfickan. "Jag ska föra ert meddelande vidare, herrn."
Balduin lämnade de och Eruiel vände sig till Alice. "Såklart att du ska gå på festligheterna. Du har pratat så gott om det. Jag tror att du egentligen vill. Och det är okej att vara rädd. Jag ska skydda dig. Okej?"

Hon kände sin mästares händer om sin. De var varma och hon såg upp på honom.
"Att de aldrig lär sig." Hon smekte den och såg sedan mot alven. Hennes leende blev bredare och hon nickade.
"Du ska ha ett stort tack." Sa hon och bugade lätt med huvudet. Sedan såg hon mot Estagan och log svagt.
"Jag hotade att flytta från staden. " Hon såg sedan på Eruiel och sken upp.
"Åh vill du verkligen det? Jag går om du gör det." Sa hon och såg på sin handled.
"Ska jag göra något för dig?"

"Vänta, Alice. Låt mig fixa det där." Estagan gick fram till Alice för att sedan försiktigt smörja in det röda märket med en salva. Det var svalkande. "Sådär, det kommer att torka på nolltid och kommer att kännas bättre på en liten stund."
Estagan såg upp på Alice. "Ta med dig gåvorna till statyn, det verkar som att de har startat gåvoceremonin nu." Han hade sett många passera förbi fönstren med korgar fyllda med olika föremål. Några för att sälja och några för att skänka.
"Er--Eruiel- var det, va?" Estagan tittade på alven. Eruiel nickade. "Gå med Alice. Se efter henne. Hennes närvaro har en trollbindande effekt, sägs det.", sa han och funderade lite. "Det kan förvränga en verklighetsbild och få den smartaste människan att agera på ett dumdristigt sätt." Eruiel nickade. Han förstod att Alice hade mycket oönskad uppmärksamhet på sig. Han skulle inte någon göra henne illa eller obekväm heller.
"Jag ser efter henne, herr trollkarl."
"Estagan."
"Estagan. Okej."

Hon hann inte reagera och såg på honom.
"Du behövde inte. Jag tänkte bära det med en förvarning för andra. Att visa hur kan se ut under all vänlighet de visar. Arthur gjorde bort sig och många såg. men alla såg inte." Hon log vänligt och skakade på huvudet.
"Men du har inte blivit dumdristig alls så jag tror du hittar på." Hon kramade om honom och log.
"Jag ska vara försiktig." lovade hon och såg mot Eruiel.
"Ska vi gå?" Hon tog upp gåvorna och log mjukt.
"Sen har jag tagit med pengar så vi kan köpa något gott till oss båda." hon såg på Estagan med en mjuk blick.
"Ska jag köpa något till dig?"

Estagan svarade Alice inte. Han räckte istället över korgen med de olika grönsaker han skördat. "Här. Ta med de här till statyn."
"Ja, vi går.", instämde Eruiel.
"Jag ska själv på marknaden. Så tänk inte på mig. Jag handlar det jag behöver själv.", sa Estagan och tittade på Alice och sedan på Eruiel. "Ha så kul nu."
Och så gick Alice och Eruiel tillsammans ut ur huset.

Hon tog emot grönsakerna och stoppade dem i en väldigt vacker väska. En som såg ganska oanvänd ut.
"Jag ska ge mina böner till vår gudinna Yur." hon log och gick sedan ut. Solen hade börjat gå ner och gav Alices hår en brinnande glöd. Hela hon gnistrade av rött och silver.
"Ska vi gå?" Frågade hon och hörde viskningarna. Såg sedan snabbt ner och svalde.
"Snälla..."

Eruiel såg på då Alice packade ner grönsakerna.
Han gick bredvid henne ut på gatan. "Var är statyn någonstans? Hur ser den ut?", frågade han nyfiket och såg sig om. De gick förbi så många människor. Flera skulle åt samma håll. Han anade att han snart skulle få syn på statyn.
Vissa av de förbipasserande tittade nyfiket på både Eruiel och Alice. Eruiel låtsades inte om det. De fick titta bäst de ville. Han skulle stoppa de om de försökte med något annat.