Prs tippest & JustAFriend

Sebastian såg inte ut att tycka den lätta beröringen var allt för obehaglig. Inte av de slutna ögonen att döma åtminstone. Tur var väl det. Ja, tänk om den yngre sagt nej till Elliots beröring. Fy. Fast det var ju samma sak som Elliot nyss gjort emot Sebastian. Typ. Ughhh.
Han nickade smått. Det där var inte rättvist. Nej, absolut inte. Nu var ju det ju Elliot som stod för den orättvisa delen. Men det kändes ändå fel. Han fick dåligt samvete för att han var så himla mesig. För att han inte bara kunde komma över det där.
"Åh, Jag vill bara...", viskade han tyst. Lät slutet på meningen hänga i luften. Han fick behålla det för sig själv. Allt skulle bara bli tusen gånger mer förvirrat annars. Försiktigt bet han sig i läppen och lät blicken vandra runt i den yngres ansikte. Gud, vad han bara ville dra Sebastians kropp intill sig. Nära nära. Pressa sina läppar mot den andres. Bara glömma allt det där jobbiga och bara fokusera på Sebastian. Bara älska den yngre med hela sitt hjärta. Så som han gjort innan hon kommit och förstört. Skapat kaos i Elliots hjärna och i de två pojkarnas relation.

Jag vill bara... Seb önskade att Elliot hade avslutat meningen. Varför hade han inte gjort det? Seb ville ju veta vad han skulle säga. Var han korkad som inte förstod vad Elliot höll på att säga? Det var mycket möjligt. Väldigt möjligt. Han önskade att han kunde läsa den äldres tankar. Gud, vad det hade underlättat.
”Vadå?” frågade han tyst. Fortfarande med ett sting av osäkerhet i rösten. La märke till hur de gröna ögonen gick runt i Sebs ansikte. Kände sig definitivt iakttagen. Vilket han var. Men det var inte obehagligt. Han gillade det. För det var Elliot som tittade. Inte dömande. Nej, inte vad Seb förstod i alla fall.

Nej, blicken var menad som allt annat än dömande. Den var förundrad över hur någon kunde vara så underbart perfekt. Även om den andre väl minst sagt visat att alla kunde ha brister. Nåväl, inga brister utseendemässigt i alla fall.
Han lät händerna vandra upp till den yngres ansikte igen. Över de skarpa ansiktsdragen. Åh, vad han saknat allt. Hur hade han ens klarat sig en vecka utan att röra vid den andres hud? Tja, svaret var väl egentligen ganska simpelt. Det hade han ju inte gjort. Han hade ju inte klarat sig. Visst hade han gått ur veckan levande med inte mycket mer än så. Mindre levande än innan. Färre procent kropp än innan. Nej, Sebastian var fullt nödvändig.
"...kyssa dig", viskade han så tyst så tyst. Troligtvis knappt hörbart. Han hoppades att den yngre inte skulle höra för det var inte direkt meningen. Allt skulle bara bli ännu konstigare då för Elliot gav så otroligt oklara signaler och det var väl inte alls läge för en kyss just då.

Tack. Tack gode Gud. Tack. Tack Elliot. Var det skumt att vilja tacka så många gånger? Men det var så otroligt underbart. Så underbart att ha den äldres fingrar över sina skarpa ansiktsdrag. Var detta all kroppskontakt de skulle ha från och med nu? Det dög. Ja, det gjorde det verkligen.För det var ändå Elliots fingrar. Som rörde Seb. Ja, det var underbart. Det var ju klart att Seb ville ha mer. Mer, så mycket mer. Men efter det otroliga sveket så förstod han Elliot. Verkligen.
Seb hade nog aldrig hört Elliot prata så tyst förut. Så otroligt tyst. Det var tystare än de blyga personerna i klassrummet. Tack, Seb, för att du för en gångs skull spetsat öronen. Vad var oddsen för det? Nå, kanske hade någon från ovan sett hur sugigt livet hade varit för Seb det senaste och bara gett honom något. Något bra. Eller, det var ju bättre än bra. Bättre än bäst. Elliot ville kyssa honom. Trots allt.
”Snälla gör det”, viskade han till svar. Inte lika tyst som Elliot, nej, men fortfarande en viskning.

Sebastian hade hört. Fan också. Fast på sätt och vis kanske det var bra. Att den andre visste åtminstone en gnutta av vad som snurrade runt i Elliots huvud. Kanske skulle det hjälpa den yngre på traven med att förstå att Elliot verkligen älskade honom oavsett. Och att inget av det här var lätt eller uppenbart för honom.
"Jag...jag vet inte om jag kan", viskade han som svar. Ungefär lika högt som Sebastian. Fast mer plågat. Han var verkligen som ett litet barn som inte kunde nå sin nalle. Eller som inte fick äta tårta. Eller...okej, nog med tveksamma liknelser. Men han ville ha Sebastian. Mer än något eller någon annan på hela jorden. Och den ända som hindrade honom från att få det han ville var han själv. Typiskt. Och dumt. Dum är du Elliot. Kom ihåg det. Daily reminder.

Aj. Det kändes som att Elliot gav honom ett slag med knytnäven. Rätt i ansiktet. Gjorde han inte det? På sätt och vis? Fast mer mentalt, såklart. Samtidigt så hade den äldres röst låtit minst sagt plågad. Ännu en gång önskade Seb att han kunde läsa Elliots tankar. För nu förstod han verkligen inte. Jo, han förstod varför den äldre inte kunde kyssa Seb. Seb, som hade varit ett rövhål, minst sagt. Men... Om han ville kyssa honom, varför gjorde han inte det bara? Seb hade klart och tydligt gett sin tillåtelse. Det fanns inget som hindrade Elliot från att kyssa Seb mer än Elliot själv. Fan, vad allting skulle vara komplicerat. Ugh. Seb önskade nästan att han fortsatt spela. Låtit Elliot sitta där ensam på sängen.
"Jag... Varför inte?" viskade han förvirrat. Fan, han förstod väl ändå. Men... Nej, han fattade fan inte hela grejen. Och kanske hade han inte rätt att kräva en förklaring för Elliots blandade signaler men han ville verkligen ha en.

Ja, varför då Elliot. Sebastian förtjänar en förklaring. Oavsett om det inte är det han vill höra. Eller om det dödar stämningen. Äsch, vadå för stämning förresten? Det var ju fortfarande stelt.
”För att små röster i mitt huvud viskar att du kommer sticka iväg till Emma så fort jag drar imorgon. Att ni säkert egentligen skulle setts ikväll och Netflix n’ chill, vad vet jag. Att om jag låter det bli någorlunda som förut så kommer hon finnas med på någon kant, att jag inte kommer vara ensam om dina läppar. Och jag vet inte vad som är sant längre för jag tror jag har börjar blanda ihop rösterna med verkligheten”, svarade han tyst. Skamset. Wow, röster i huvudet. Det lät inte konstigt alls. Inte som att Elliot var mentalt sjuk eller nåt. Nejdå. Fast var han inte det då?
Han blickade ner på sina tunna tunna armar. Det där om rösterna var i alla fall sant. Även om det var något han var allt annat än stolt över.

Emma. Seb, varför hade du trott att Elliot släppt henne? Du själv skulle ju vara minst sagt misstänksam. Misstänka saker. Fan, du litade inte ens på Elliot nu trots att han inte gjort något fel. Herregud. Men det sved. Sved att Elliot litade såpass lite på Seb att han inte var säker på att det inte fanns någon aktiv relation till Emma. Men, couldn't blame him. Verkligen inte. Elliot hade all rätt att tvivla. Och helst av allt ville väl Seb slå armarna runt den äldre och dra honom nära, nära, och säga ännu en gång att han inte hade några som helst känslor för Emma. Men respektera Elliot, respektera icke-berörings-regeln. Respekt.
"Jag har inte träffat Emma sen i fredags", viskade han till svar. Den där delen med röster i huvudet hakade sig fast i Sebs hjärna, men han visste inte vad han kunde säga om det utan att låta som ett rövhål. Så han lät bli. Lät det hänga där i luften. "Inte skrivit med henne heller. Och innan i fredags hade jag inte träffat henne på flera månader. Okej? Jag har inga känslor för henne. Jag älskar dig Elliot. Det... Jag är din. Bara din."

"Men hon..var på dig. Och du gjorde inget", fortsatte han viskandes. Nu var ju Elliot lite som en skiva som gick på repeat. Han hade ju sagt typ det där för en vecka sedan med. Fast nu var han betydligt mer motaglig. Och allt behövde bearbetas. Jösses, att de ens höll på med hela den här diskussionen som om det vore den hemligaste i hela universum... Fast var den inte det då? Hemlig? Jo kanske. Det var i alla fall deras ensak. Elliot självklart inte var överförtjust i det de pratade om. Det var ju uppenbarligen fortfarande hyfsat färskt och riskerade att riva upp gamla sår. Men trots det kändes det ändå lite bra. Att de redde ut det nu. Troligtvis skulle väl inte allt kännas bra efter det heller men kanske skulle luften bli lite lättare att andas. Ja, förhoppningsvis var det så. Då kunde de åtminstone sova med en viss förståelse. Det kunde nog vara en bra sak för de båda.
Sebastians ord gick in. De började röra ont där inne. Lyssna inte på de där små rösterna. Snälla Elliot. Det är ju Sebastian som sitter på facit. Snälla lyssna på honom.

Skulle de verkligen gå igenom allting igen? Nåväl. Nåväl, om Elliot lyssnade denna gången så kändes det bra. Och det kändes verkligen som att han lyssnade. För hans röst var inte tom och han tittade faktiskt på honom. Nej, det kändes bättre att förklara nu. Inte lika desperat heller. Bara... Lugnt. (Fast inte jättelugnt. För om Elliot inte trodde på honom efter denna förklaringen så skulle han minst sagt känna sig handfallen.)
"Jag vet. Och det var jättedumt", viskade han. Varför viskade de? Det var inte som att det gick att höra utanför dörren. Väggarna var tjocka. Inte papperstunna. Nej, då hade hans föräldrar verkligen fått problem. (Okej, det där var ju jävligt lätt att misstolka. Men Seb syftade mer på när de skulle jobba hemifrån och Brandon bestämde sig för att spränga sina högtalare.)
"Men det var Emmas fest. Och jag vill liksom inte klippa kontakten med henne helt och hållet så jag tänkte att vi kunde vara vänner men det kändes inte sådär överdrivet trevligt att bara putta bort henne", fortsatte han sedan. Vanlig röst. Inte dämpad. "För hon visste ju inte om oss. Hon vet inte att jag gillar killar och... Tja, fan, det kändes bara så jäkla skevt att bara putta bort henne utan att kunna förklara mig."