Prs tippest & JustAFriend

Elliot nickade smått. Jo, han hade ju redan hört det här. Fast då hade det inte gått in. Inte alls faktiskt. Bara in genom ett öra och ut genom det andra. Selektiv hörsel? Absolut. Addera lite kaos bara så har du Elliots hjärna i ett nötskal. Jovars. Great.
Emma hade ju faktiskt inte vetat. Och även om det där med flera månader kanske inte var sant(nej, den där tilliten som funnits innan var inte riktigt där längre) så antog han att hon inte vetat något. För det gjorde väl ingen annan egentligen? Tja, ingen i Sebastians närhet i alla fall.
"Får jag krama dig?", frågade han lika tyst efter en ganska rejäl stunds tystnad och blickande ner på händerna.

Okej. Nickning. Vilket förmodligen innebar att den äldre faktiskt lyssnade och tog in det som Seb sagt. Vilket kändes bra. I någon sekund. Innan tystnaden blev allt för långdragen och Seb försökte hitta på nya saker att säga eftersom det tidigare inte gått hem. Fan. Men det fanns inget annat att säga. För han hade ju sagt som det var. Hur skulle han rädda det där? Det gick inte. Bara... Bara var tyst. Väntade på att Elliot skulle dra, för han ville nog verkligen inte vara kvar. Seb visste inte ens om han ville att den äldre skulle stanna kvar. Det var ju pinsamt att hålla kvar någon som inte ville vara där. Ugh.
Men Elliot bröt tystnaden. Tack. Tack, Elliot. Och tack för att du sa just det. För det var bättre än att bara fortsätta diskussionen de haft på cykeln. Mycket, mycket bättre. Även fast det kunde betyda att de skulle bli tvungna att gå igenom det senare. Whatever.
"Ja, snälla", svarade han. Kände hur hans röst var en rejäl kontrast mot Elliots tysta.

En antydan till ett snett leende kunde skymtas över Elliots läppar. Okej bra. Det var okej. Närhet. Tack Sebastian. Tack snälla. Nu var det väl ioförsig bara Elliot som sagt ifrån om det innan men det spelade inte så stor roll just då. Bara han fick vara nära den yngre. På Elliots villkor. Vilket också var relevant, för tillfället.
Försiktigt, som alltid, slingrade han sina spinkiga armar kring Sebastians kropp. Lät sin pyjamasbeklädda bröstkorg komma i kontakt men den andres. Åh, var det ens möjligt att ha saknat en speciell persons närkontakt så pass mycket som Elliot saknat Sebastians. Han kurade ihop sig där intill. Njöt av allt. Kall, som vanligt. Mindre än senast. Trots att det bara gått någon vecka. Jo, just det. Han hade ju varit hos läkaren dagen innan. Läkaren som hade sagt en väldans massa saker som Elliot inte velat höra. Som den yngre nog definitivt inte ville höra. Så Elliot sa inget. Bara kröp ihop där, som det lilla skelett han var och hoppades att Sebastian inte skulle känna de utstickande revbenen alltför väl.

Närkontakt. Inte bara händer. Hela Elliot. Uppkurad i Sebs famn. Åh, herregud vad liten Elliot var. Hade han blivit mindre? Eller var det bara Seb som hade lyckats glömma bort hur liten Elliot faktiskt var? Fast det spelade ingen roll. Eller jo, det gjorde det ju såklart, men inte just då. Han fick ha Elliot i sin famn och det fyllde upp hela utrymmet då. Gick inte att tillägga något. Nej, allt som kunde förstöra stunden var bara att undvika. Nämn inte revbenen heller. Eller de andra benen som nästan skavde in i Sebs famn. Nej, nej, gör inte det. Det var en diskussion för en annan dag. Kanske var det inte ens en diskussion som Seb skulle ta. Nej, det var det nog inte egentligen.

Det kändes bra. Så. Jävla. Bra. Eller tja, det fanns definitivt saker som kändes betydligt mindre bra med situationen. Men själva närheten i sig kändes verkligen bra. Sebastian kändes bra. Det var allt det andra som inte kändes så bra. Stämningen. Fast nu var det inte lika stelt. Eller hur? Elliot kunde i alla fall inte känna det. Alltså, det var obviously fortfarande stelt för det fanns en miljon osagda ord och bla bla, men det det var inte på samma nivå. Det kändes lite mer som vanligt. Yttepytte.
"Jag älskar dig så jävla mycket", mumlade han och borrade ner ansiktet i den yngres bröstkorg, som så många gånger förr.

Hjärtat började slå volter. Jag älskar dig så jävla mycket. Jo, Elliot hade ju sagt det tidigare, men då, just då, kunde Seb verkligen tro på det. Och njuta av det. Njuta av det på ett helt annat sätt. Inte bara för att mätta sitt bekräftelsebehov, men för att han bara... Ugh. Det var bara fint att få ha Elliot i sina armar och höra honom säga det. Det hade han verkligen saknat. Mer än vad han hade trott.
"Mm? Jag älskar dig mer", mumlade han och glömde med ens bort hur den äldres spetsiga ben mer eller mindre borrade sig in i hans kropp. Aj. Men det spelade ingen roll. Det skadade inte egentligen.
Försiktigt la han sin hand på den äldres rygg. Trots att Elliot sagt att de skulle hålla sig till händer. Men nu var det svårt att hålla sig till händer och... Han strök långsamt handen över den tunna, tunna ryggen.
"Är detta okej?" frågade han allt för osäkert. Ville inte förstöra. Nej, verkligen inte.

Skulle han starta ett 'nej, jag älskar dig mer'-krig? Nej, även om han var rätt så övertygad om att han älskade den andre mer så kändes det inte riktigt rätt just då. Inte när de var i den situationen de var i. När Elliot ganska nyligen begränsat möjligheten att röra honom. Som att han såg på sig själv som ett värdefullt privilegium. Usch.
Hur som helst, påtal om de där små reglerna så kändes de raskt onödiga. Ja herregud, nu ville han ju inger hellre än att han den yngres armar om sig. Vara så tätt intill som det bara gick.
"Mm, strunta i det där med händerna. Det känns bättre nu", konstaterade han. För det kändes bättre. Inte helt fine. Men bättre. För Sebastians ord och förklaring hade faktiskt gått in. Och då kändes det lite mer okej. Definitivt mer okej än vad de små rösterna i huvudet kokat ihop. Varför lyssnade du inte bara från början Elliot? Suck.

Tack. Bara-händerna-regeln var borta. Tack tack tack Elliot. För Seb skulle nog inte klara av det där så mycket längre. Han hade ju inte ens klarat det. Han hade rört ryggen innan Elliot tog bort regeln. Fan, skit i det. Men tack Elliot. Ibland var det ju jävligt bra att Elliot inte kunde läsa hans tankar för då skulle den äldre hoppat ut genom fönstret illa kvickt och aldrig tittat tillbaka. Hur många gånger hade Seb ens tackat honom? Mentalt, då. Alldeles för många gånger. Vilket var jävligt pinsamt.
"Okej", svarade han med en lätt nickning. Lät båda händerna vandra över den äldres rygg. Började först sådär ytterst försiktigt, som om Elliot vore det där porslinet, men kom på sig själv. Elliot är en människa. Inte porslin. Skärp dig, Seb.

Nu var tydligen Elliot den där julgranskulan igen. Den som gick sönder vid minsta lilla sak. Den som Elliot absolut inte ville bli sedd som. Eller acceptera att han faktiskt var. För ja, det där beskrivningen var faktiskt ganska sann. Kanske inte enligt sjuttonåringen själv, men enligt läkaren. I stort sett avsaknaden av fett gjorde att organen inte var speciellt väl paketerade eller skyddade. Dessutom var han ju svag och...ja, han var ömtålig. Fast kanske inte som en porslinsfigur eller julgranskula. Nej, människor fungerade inte så.
Åh, han behövde verkligen den där kramen. Lite värme började spridas inombords trots den iskalla huden. Som att en liten gnista blossat upp därinne. Gnistan från en brasa som någon försökt släcka, men som åter försökte flamma upp. Äsch, kanske inte den bästa beskrivningen, men värt ett försök Elliot.

Var en kyss på sin plats? Nej, förmodligen inte. Too soon. Och dessutom fick det vara Elliot som tog det steget. För det var Elliot som hade blivit sårad och därav blev det väl lite naturligt att Elliot satte gränserna och fick säga vad som var tillåtet eller inte. Vilket kanske blev ett tungt ansvar på den äldres axlar som kanske inte alltid visste vad han skulle göra. Eller vågade. Precis som en ett år yngre kille, alltså. De var nog ganska lika ändå.
En ensam tår rann ner för den bleka kinden. När hade han börjat gråta? Och varför? Kanske var det av lättnad. Kanske var det på grund av att Elliot värmde upp hela kroppen, tinade upp det där isblocket inom honom vilket tillät tårarna till att rinna. Kanske var den enda anledningen till att mantrat gråt inte, gråt inte, gråt inte, fungerat för att det var omöjligt för ett hårt isblock att komma ut genom ögonen.
Han lyfte bort ena handen från Elliots rygg och torkade bort de allt fler tårarna som börjat rinna ner för kinderna. Bad en tyst bön om att Elliot inte skulle titta på honom. Om att Elliot inte skulle märka hur mjuk han var, som började gråta av en kram.