Prs tippest & JustAFriend

Elliot blickade snabbt upp när en hand försvann från ryggen. Innebar det att något var fel? Jo troligtvis. Ja, troligtvis. Det var i alla fall så sjuttonåringens hjärna tänkte. Fast när han kikade upp så mötte han inte av en arg blick. Eller bekymrade ögon. Han möttes av tårar.
Snabbt blickade han bort igen. Lutade kinden mot bröstkorgen istället, det gjorde det lättare att prata. Det kändes inte som att Sebastian ville att Elliot skulle veta. Då hade han väl sagt något, eller hur? Jo, fast nu var det ju även så att Elliot var Elliot så han blev oroad av tårarna.
"Är du okej?", frågade han tyst, fortfarande med kinden lutad mot bröstkorgen och armarna slingrade runt den andres kropp.

Fan. Elliot såg tårarna som rann nerför den yngres kinder. Tittade snabbt, hastigt, innan han vände bort blicken igen. Herregud. Vad gick igenom Elliots huvud? Herregud vad omogen han är. Jag måste skaffa någon annan, som är mer mogen.
Okej Seb, vad var ens oddsen för att Elliot skulle tänka sådär? Om man skulle vara helt krass så hade väl Elliot gråtit betydligt mer än vad Seb hade gjort. Fast kanske hade den äldre mer rimliga anledningar till att gråta. Allt som den äldre gjorde kändes mer rimligt än när Seb gjorde det.
"Ja.. Jag bara-", började han tyst, lika tyst som Elliot, men avbröt sig själv och la tillbaka handen på den äldres rygg. "...jag visste inte om du någonsin skulle vilja vara med mig igen."

Det kändes bra när handen gjorde comeback på ryggen. Där den hörde hemma. Där den alltid hört hemma, bara att Elliot inte riktigt vetat om det hela tiden.
Huvudet behöll han lutat mot bröstkorgen. Det var lättare att prata och lyssna så, än med ansiktet begravt i tröjan. Det var inte konstigt att Sebastian trott så. Elliot hade ju tänkt det samma.
"I fredags lovade jag mig själv att aldrig röra dig igen. Att aldrig låta dig röra mig...", började han tyst. Jo, det kändes ändå rättvist att den yngre fick veta åtminstone en liten liten del av vad som rörde sig i Elliots huvud. Han drog sig undan en aning för att kuna se på Sebastian.
"...Men nu sitter vi ju här", konstaterade han och strök försiktigt händerna över den yngres rygg. "Och det känns bra", la han snabbt till. Ja, så att inte den andre fick för sig något annat dumt. Den där regeln var väl det dummaste i sammanhanget. Elliot ville ja vara nära. Känna kroppskontakten.

Tänk så hade Seb aldrig lagt upp den där bilden på instagram. Då skulle han inte återupptagit kontakten med Kyle, skulle aldrig gått på festen med Elliot, skulle aldrig såra Elliot så som han gjort. Men det kändes bra nu. Eller i alla fall bättre. Och även om allting inte var helt löst än så skulle det väl förmodligen lösa sig. Men det kändes ändå konstigt. Det var ju verkligen inte som vanligt mellan Seb och Elliot. Nej, långt ifrån. Fast kanske skulle detta bara göra deras relation starkare. Det fick man väl i alla fall hoppas. Att något positivt skulle komma ur det.
Det gjorde ont att höra att Elliot lovat sig själv något sånt. Ingen mer kroppskontakt. Aj. Men samtidigt kunde Seb förstå honom. Det var ett svek. Hemskt svek. Fast Elliot hade ändrat sig och nu, ja, satt de där. Och det kändes bra. Inte toppen, långt ifrån, men bra. Snäppet över helt okej.
"Jag vill kyssa dig", mumlade han efter en stunds tystnad. Visste att det egentligen var för mycket att fråga efter men kunde inte hjälpa det.

Det kändes lugnt. Lättare. Inte lika pressat och definitivt inte lika stelt. Skönt. Så himla skönt. För första gången på ett bra tag, tja en vecka, kände han lite hopp. Hopp om att det kanske kunde bli de två i alla fall. Hade det ens slutat vara de två? Nej, inte egentligen. De hade ju inte ordagrant gjort slut. Kanske mestadels för att de aldrig ens varit tillsammans. Det var nog bara Elliots hjärnspöken som sagt så. Att allt var slut mellan dem. För de visste inte hur det fungerade. Att något så fint kunde inte kunde förstöras så lätt. Bli upprivet i kanterna. Få skrapsår. Kanske till och med bryta ett ben eller två. Absolut. Men inte gå sönder helt. Nej, det var nog omöjligt.
"Jag-", började han. Han ville ju kyssa Sebastian. Ja, herregud. Men de där rösterna inne i huvudet hade slutat viska. De hade börjat skrika istället. Och det var inga hejarop. Nej, han kunde inte göra det. Inte just då.
Han drog sig undan för att osäkert möta de mörka ögonen. Händerna vandrade långsamt upp mot den andres kinder och han sträckte på sig för att komma lite närmre. Det pågick en strid inom Elliot. En strid mellan alla röster. Det gick nog till och med att se för en utomstående, trots att det ju bara var Elliot som kunde höra rösterna.
"Jag klarar det inte. Inte nu", fick han ur sig. Med blanka ögon lät han blicken vandra ner till Sebastians axel istället. För skamsen för att behålla ögonkontakten. Dumma dumma röster. "Förlåt".

Seb kände med ens på sig att han skulle bli avvisad. Varför hade han ens frågat? Kunde han verkligen inte kontrollera sig själv bättre än så? Nej, Seb, skäms. Du var inte förlåten. Glöm inte det. Tro inte att allting bara var bortglömt sådär. Nej.
Han mötte de gröna ögonen. Det var ganska självklart att det var mycket som hände inom den äldre. Vad? Vad tänkte han på? Vad kände han? Det var omöjligt att förklara just hur mycket Seb ville läsa Elliots tankar. Han kände sig nästan korkad vid stunder som denna, då han inte förstod vad som hände där inne. Kände sig meningslös som inte kunde förstå. Som därav inte kunde hjälpa heller.
”Nej, nej”, mumlade han. Nej, Elliot skulle verkligen inte be om förlåtelse. ”Det är okej. Jag skulle inte vilja kyssa mig heller om jag var du.” Och det var väl sant. Mycket sant.

Händerna stannade vid den yngres kinder. De vägrade flytta på sig. De kunde ju inte lämna en favoritplats bara sådär. Nej. Blicken vandrade runt och studerade de skarpa, perfekta ansiktsdragen.
Fast han ville ju kyssa Sebastian. Inte för någon dag sedan. Men nu. Mer än något annat. Det var väl bara de där rösterna som stoppade honom. Som insisterade på att något hemskt skulle komma att hända om han slöt tomrummet mellan deras läppar. Som tyckte att han borde dra. Att han inte förtjänade någon som Sebastian. Trots det han gjort.
"Fast jag vill ju", nästan viskade han. Bet sig löst i läppen. Nej Elliot, sluta. Sebastian vill inte ha dig. Han har Emma. Och även om han talar sanning och inte vill ha henne nu så finns hon kvar. Du kan bli utbytt när som. Du förtjänar honom ändå inte. Se på dig själv! Så jävla äcklig. Sebastian vill inte ha ett skelett. Bara fatta det.

Fast det vill jag ju. Men va? Där tappade Seb tråden helt. Förstod verkligen inte hur den äldre tänkte. Nej, långt ifrån. Om han nu ville kyssa Seb, och Seb ville bli kysst, varför inte? Vad hindrade honom? Jisses. Fast Seb, sluta. Det hela var tydligen bara mer komplicerat än vad du trott. Bli inte irriterad. Du hade ingen rätt att bli irriterad i denna situationen. Så otroligt långt ifrån.
”Vad... Vad hindrar dig?” frågade han tyst. Inte långt ifrån en viskning. Han följde den äldres gröna blick som granskade hans ansikte. Försökte borra sig in där, långt in där bland färgskiftningarna, och klura ut vad som skedde där inne. Bakom de svarta pupillerna.

Ja du Elliot. Grattis. Försök förklara det utan att få den yngre att spärra upp ögonen, öppna fönstret och fly för sitt liv.
"Min hjärna", mumlade han lätt sammanbitet och blickade tillbaka in i de mörka ögonen. Ja, herregud. Tänk vad livet vore lätt utan den. Hjärnan alltså. Fast då skulle du ju dö Elliot. Hmm, fast det var väl också lättare på sätt och vis.
"Åh, du skulle tro att jag var sinnessjuk om du visste om allt som snurrar runt här inne", fortsatte han, plötsligt frustrerat. Eh, ja. Kanske för att det är just vad du är?! Det där var ju btw inte alls skumt att säga. Och ditt enda mål var att inte skrämma iväg Sebastian. Lyckat.
Händerna som suttit fastklistrade på den yngres kinder, drog nu istället genom hans alldeles egna fågelbo. Och ögonkontaktakten fick brytas. Hela Elliot bara osade skam.

Hjärnan. Aka hjärnspöken, eller hur? Elliot verkade ha många sådana. Med tanke på hur mycket ont han gjorde sig själv. Saxen i bildsalen, bron, spyorna... Nej, inuti Elliots hjärna ville man nog inte vara. Trots det så önskade Seb att han bara fick komma in dit, dela den äldres tankar, för några minuter. Bara några minuter. Så att han kunde förstå. I alla fall lite. En gnutta av det som den äldre konstant fick genomgå.
”Nej, det skulle jag inte”, svarade han snabbt. För det var något som han var fullständigt säker på. Elliot var plågad, inte sinnesjuk. Och ibland så överlappade kanske de två tingen varandra men Seb skulle ju märkt tidigare om Elliot skulle varit sinnesjuk. Eller hur?
Den äldres händer lämnade hans kinder. Lämnade hans kinder för att pilla med sitt eget kastanjebruna fågelbo. Och ögonkontakten bröt han också. Fan. Det kändes kallt.
”Kan du snälla prata med mig om det?” frågade han försiktigt. Osäker på om han ens hade rätten att frågandet. ”Snälla stäng inte ut mig.”