Prs tippest & JustAFriend

Fast var det verkligen sant? Skulle inte vem som helst tro det? Det kändes så. Att höra röster, se saker och bara...nej, det räknades nog definitivt som sinnessjuk. Elliot tyckte definitivt sådana som honom borde spärras in. Även om han nu störtat ut från sjukhuset dagen innan när läkaren försökt övertyga honom om det. Fast det var inte riktigt samma sak. Det var inte den typen av ställe Elliot tänkt på. Mentalsjukhus kändes tusen gånger mer lockande än ätstörningsavdelningen på sjukhuset. Jupp.
Han stirrade stint ner i madrassen. I full gång med ett övervägande. Var det värt att riskera att skrämma iväg den yngre för alltid om han fick lätta lite lite på hjärtat? Släppa ut en del. Det såg verkligen ut som att det pågick ännu en hektisk debatt i Elliots hjärna. Och det var det väl just vad det gjorde med. Efter en liten stunds tystnad vände han dock upp blicken. Såg med stora, blanka ögon in i de mörka, djupa.
"Hjärnan är som en massa rum. Tänk dig att det står en person i varje rum. Ibland är det tystare. Ibland mer högljutt. Ibland kanske någon till och med skriker. Men det är alltid ett konstant småprat. För de flesta, och jag tror du tillhör den gruppen även om det är upp till dig att avgöra, kan bara gå omkring där och välja vem de ska lyssna på. Inte alltid såklart, ibland blir det för mycket för alla. Men oftast", började han och tog en liten paus. Wow, pedagogiskt Elliot. Saken var väl dock den att det inte ens var meningen, det var så han själv såg på saken. Kanske var det en del av det sinnessjuka. Kanske bara en livlig fantasi. Eller en överlevnadsinstinkt för att orka stå ut.
"Hos mig bor det inte en person i varje rum. Snarare en kör. Eller skolklass. Och även om de flesta bara småpratar, så är de många. Mycket ljud. Och så är det konstant de som försöker överrösta. Som skriker. Dygnet runt. Och även om jag inte vill lyssna på dem så går det inte. De överröstar allt. Och det är inte de vänliga rösterna som gör det. För de blir inträngda längre och längre in i myllret. Nej, det enda jag kan urskilja är de som hotar. Som talar om hur totalt kass och dum och otillräcklig jag är. Tillslut blir allt som en enda sörja och de skrikande rösterna blir till viskningar. Och ibland blir det helt tyst. Tomt. Och då känner jag inget. Inget alls. Kan inte lyssna. Inte tänka. Då bara finns jag. Även om jag oftast önskar att jag inte skulle gjort det i de lägena. Ja, du har ju sett mig i de där stunderna", avslutade han och lät blicken, som börjat vandra runt, komma tillbaka till Sebastians ögon. Herregud Elliot. Han bad inte ens om en förklaring. Bara att du skulle prata lite om det. Lite. Det där var inte lite. Det där var mycket. En hel jävla lektion. Och nu ringer skolklockorna ut. Övertid. Blä.

Rum? Vad pratade den äldre om? Seb förstod inte. Kunde verkligen inte relatera. Det underlättade såklart att Elliot var såpass pedagogisk. Förklarade utförligt. Det ökade förståelsen lite. Han kunde fortfarande inte säga att han förstod, dock. Nej, förstå skulle han nog aldrig göra. Och det var väl bara hans egen dumhets fel, inte Elliots. Nej, Elliot förklarade ju jättebra.
Han nickade lite. Tom på ord. Hotande röster. Vad hotade de om? Nej, Seb, det var nog inte relevant. Dessutom hade du bett Elliot att prata lite. Och nu hade han redan pratat mycket, vilket var mer än nog. Och kanske lite för mycket att processera på en och samma gång. Inte för att det var Elliots fel, nej. Han hade bara pratat. Berättat. Förklarat. Lättat på hjärtat. (Förhoppningsvis.)
"Det...", fan. Varför började han alltid prata så planlöst? Han visste ju aldrig vad han skulle säga. Återigen mötte han de gröna ögonen som tidigare vandrat runt i rummet. Ögonkontakt kändes tryggt. Säkert. Bra. "Wow. Eller nej, men... Det låter tufft. Alltså jobbigt." Men herregud Seb, skämtar du nu eller? Ughhhhhh.

"Jo, det är ganska jobbigt", konstaterade han efter en liten stunds tystnad. Ett litet litet snett leende uppenbarade sig. Det var ändå lite gulligt hur osäker och förvirrade den yngre kunde låta. Vilket väl egentligen inte var alls okej att tänka men... Fast jo, det var inte illa menat. Haka inte upp dig på det nu. Bara fortsätt istället. Ganska jobbigt? Är du seriös Elliot? Du jobbar inte direkt med överdrifter. Det Elliot gjort ett försök av förklara var väl egentligen bara en del av del hela dessutom. Och i stort sett inga detaljer.
Han sträckte sig efter den yngres hand igen. Började pilla med fingrarna. Varför gjorde han det hela tiden? Varför fann han det så himla rofyllt? Äsch, det kanske inte spelade så stor roll. Så länge det var okej för Sebastian så var det väl lugnt.

Skrattretande egentligen. Hur dålig Seb var på att vara en bra och förstående människa, alltså. Han var ju verkligen ingen stöttepelare i toppklass, liksom. Det var inte så mycket att stötta sig på. Det låter tufft. Jo, det har du rätt i Seb. Det förstod nog Elliot också. Dum. Så otroligt dum.
Fast kanske var det bra att vara så dum och korkad. För Seb kunde ana ett litet, litet, leende på den äldres läppar. Ett leende som förhoppningsvis var äkta. Det kändes som att stämningen lättade lite. Ännu en gång. Vilket tyvärr inte betydde att stämningen inte kunde bli stel igen. Nej, stämningen gick fram och tillbaka som en flipperboll.
"Jag vet verkligen inte hur man pratar om... sånthär", mumlade han och blickade ner på sina fingrar. Fingrarna som Elliot pillade med. "Men jag försöker. Verkligen."

Även Elliot såg ner på fingrarna medans han lyssnade. Nej, Sebastian var nog inte sådär överdrivet bekväm med att prata om sånt där men han löste det fint. Fin fint. Det var väl ingen som hade uppskattat något av Elliots samtalsämnen speciellt väl. Nej, det var ju inte de lättaste sakerna som han gick och bar på. Inte det mest lättsmälta. Det gick nog inte att förbise. Fast visst hade den yngre redan blivit bättre på att hantera det? Jodå. Det hade varit värre i bildsalen. Fast då hade han ju å ansra sidan inte känt Elliot eller vetat något om allt det där.
"Nej nej, jag vet att du försöker och det går ju jättebra?", svarade han och lät en av händerna vandra upp för att stryka Sebastians kind igen. Kunde inte välja favoritplacering.

Vadå det går jättebra? Elliot, snälla. Seb visste mycket väl att det inte gick jättebra. Det var övertydligt. Snälla, ljug inte. Ljug inte för mig, ville han säga. Men då fanns risken att det skulle bli dålig stämning. Så han lät bli. La istället handen över Elliots. Handen som den äldre placerat på hans kind. Handen som spred gnistor, nej stjärnor, över hela Sebs hud. Från kinden, vidare till resten av ansiktet, ner från halsen; överallt. Och det fanns få saker i världen som kändes bättre än det. En av sakerna innefattade såklart Elliots läppar. Mot sina egna. Ja, det var ännu bättre än stjärnorna. Men... Nej, inga kyssar. Och det kändes som att det skulle dröja ett tag innan kyssar blev okej igen. Men det fick vara så. Fanns inget att göra åt. Bara... Låt Elliot hantera det. I sin egen takt.
”Elliot”, sa han bara menande. Liksom; jag vet att det inte går jättebra. Jag vet det. Försök inte ens.

Elliot kunde inte annat än skratta till. Åh herregud, hur länge sedan var det han skrattade genuint? Well, alldeles för länge. Men nu gjorde han det. Det var som sagt ett litet skratt men det var hundra procent äkta. Inte för att det den yngre sagt varit sådär överdrivet roligt men äsch. Sebastian var söt. Det kändes bra.
Kroppen struntade ytterligare en gång i Elliots instruktioner och så snart var han uppe i Sebastians famn. I gränsle, fast sittandes då. Herregud. Hur otydliga signaler gick det egentligen att ge?
"Men du försöker och det räcker", svarade han med ett litet leende dansades över läpparna.

Nej, Elliot var verkligen inte lika allvarlig som Seb. Elliot skrattade. När hade han hört Elliot skratta senast? Ja, det var ju en vecka sedan. Gud. En vecka utan det där skrattet. Han kunde ju inte vara så allvarlig längre. Nej, han blev alltför lycklig. Glömde bort hur arg han varit på sig själv alldeles nyss. Det spelade ingen roll. För det verkade göra Elliot glad av någon konstig anledning. Den äldres korta skratt gav även upphov till ett leende på den yngres läppar. Gud.
Och helt plötsligt satt den äldre gränsle över Seb. Vilket definitivt sände ut mixade signaler. Kommentera inte det, Seb. Riskera inte stämningen. Nej, det var bra nu. Mycket bra.
Han lutade sin haka mot den äldres axel. Beniga axel. Försiktigt, förstås. Men inte lika försiktigt som han brukade. Inte som om Elliot vore det där porslinet.

Var de sams nu? Jo. Jo, det var de nog. Sebastian var inte helt förlåten. Elliot hade inte släppt det ännu. Hade inte glömt. Det skulle han nog aldrig göra. Men det kändes okej. Det kändes som att de båda hade fått sagt det de ville och att de kunde gå vidare. Tja, inte sådär supersnabbt. Men att de hade kommit en bit. Att de hade tagit sig igenom det värsta och att allt började bli bättre. Att allt var bättre.
Sebastians leende. Åh. Han hade verkligen saknat det. Och sedan hakan mot axeln. Sådär lagom. Kanske hade den yngre lyssnat när Elliot sagt att han inte var så ömtålig. Sjuttonåringen slingrade sina sytrådsarmar kring Sebastian. Drog sig tätt intill. Drog in doften. Mmm.

Det var verkligen möjligt att förlora sig själv i stunden. Ja, verkligen. Det var dessutom svårt att inte göra det. Särskilt när man var såhär nära Elliot. Kände att, trots att allting inte var helt okej, så var det ändå bra. Bättre än vad han trodde var möjligt egentligen.
Rummet föll i tystnad. Fanns det egentligen något mer att säga? Jo, det fanns det ju. Men inte saker som var tvungna att sägas exakt då. Och det kändes skönt. För Seb gillade verkligen inte att prata. Vilket de flesta nog märkt.
Men tystnaden tog slut. Såklart. Sebs mobil ringde. Mobilen som glidit ur fickan och lagt sig bredvid dem på sängen. Skärmen lyste upp; Kyle. Ingen bild dock. Hm, han kanske skulle fixa det? Nej herregud Seb, svara. Eller skulle han svara? I ett par sekunder tittade han bara på skärmen. Övervägde med sig själv. Valde tillslut att svara. (Gud. Det lät mer dramatiskt än vad det faktiskt var.)
”HALLÅ, DU MÅSTE KOMMA TILLBAKA!” Seb blev tvungen att hålla mobilen några centimeter (meter) från örat. Tinnitus. Aj. Hur var det möjligt för en person att skrika så högt?
”Men öh, ja, chilla lite”, sa han. Klickade när han hörde Kyle fortsätta skrika något jobbigt. La ner mobilen på sängen igen och tittade på Elliot. Vad skulle han sägs? I och för sig kunde han ju bara ignorera Kyle, men... Eh, ville han verkligen vara en toffel? Dissade sina vänner (öh, vän i singular) för sin partner? Eller tja, Elliot var inte hans partner. Men typ. Något liknande.
”Öh, jag var mitt uppe i en grej...” började han osäkert och kliade sig i håret. Herregud, vad dumt det där lät. ”...så öh, är det okej om jag fortsätter spela?”
Okej Seb, bli inte förvånad om Elliot reser sig upp och hoppar ut genom fönstret omedelbart.