Prs tippest & JustAFriend

En okej tystnad. Inte jobbig. Inte så värst stel. Allt kändes inte längre tungt. Mycket gjorde det men inte allt. Inte längre.
Fast sedan ringde det och även om det inte verkade som något självklart val så svarade Sebastian. Elliot kunde höra tydligt. Jösses vilken volym. En ganska rejäl kontrast mot Elliots samtal. Hur det brukade låta när han pratade med folk via telefon. Det brukade låta typ som i verkligheten. Ganska tyst. Fast det berodde såklart på vem han pratade med. Ja. Såklart.
"Jadå", svarade han med tysta, vanliga Elliotrösten. Försiktigt klev han ner från den andre och satte sig på sängen istället. Varför hade han ens klättrat upp på Sebastian? För att han trodde att han var viktigare än ett spel? Glöm det. Fast äsch, sluta. Det var mysigt. Sluta upp med det där Elliot. Inga sådana tankar. Du skulle bara våga. Tyst nu. Jag vill inte spela, gällde inte längre. Seså, ni kommer ju för fan dela säng. Skärp dig. Plocka upp din mobil eller gör något annat...kul.

Nej, han kände sig verkligen dum. Så otroligt dum. Får jag fortsätta spela? Ughhhh, ibland var ju huvudet helt åt helvete. För det mesta i och för sig. Och sedan kändes det inte som att Elliot var helt okej med det heller. Visserligen sa han att det var okej, men det var liksom Elliot. Allting (eller nästan) var okej för honom. Sa han. Ja, det den äldre sa var inte alltid det han tänkte. Vilket var mänskligt. Men Elliot var kanske värre än de flesta. Well, nu hade Seb redan frågat och Elliot hade redan klivit av honom så... Aja.
Han reste sig från sängen och gick till skrivbordet igen. Slog sig ner. Skämdes typ. Ugh, hur omogen verkade han inte vara nu?! Får jag spela. Pinsamt. Nej, skitsamma. Många spelade. Det var inte bara du Seb. Obviously. Alltså - tillochmed Fred spelade. Och han var ju jättepopulär och cool. (Fan Seb, när började du egentligen tänka såhär?!)
Datorn sattes igång, hörlurarna täckte öronen och snart ljöd Kyles ljuva stämma rätt in i Sebs öron.
”Varför drog du helt plötsligt?”
”Nej öh, det var bara mamma som ville snacka lite.”
Och sen så skrek Kyle på honom och Seb skrek tillbaka. Ah, härligt.

Elliot plockade upp mobilen. Gick först in på SMS och skickade iväg; "Jag sover hos Sebastian inatt" till Eric. Så slapp han oroa sig. Då var det överstökat. Bra. Toppen. Hitta på något Elliot. Jösses. Han la sig försiktigt ner på sängen.
Han ryckte till när Sebastian började skrika. Okej, det där var definitivt en ny sida av den yngre. En sida han inte sett tidigare. Som kändes lite ovan. Otippad. Nåväl, de flesta tonåringar höll väl på med sånt. Att inte ha någon dator hemma var väl ändå ett undantag. Jo, helt klart.
Efter att ha svarat på lite snapar(bilder på taket och texter utan emojisar) och bläddrat igenom Instagram en bra stund började ögonlocken kännas tunga. Långsamt gled handen med mobilen ner på magen. Vilade där. För kort därefter somnade Elliot. Trots Sebastians skrik i bakgrunden. Han var ju van. Det kändes nästan som hemma. Minus misshandel och lyxen med en säng då.

Hur länge spelade han egentligen? Förmodligen ganska länge. I alla fall mer än en timme. När han blickade sig bak axeln såg han hur Elliot somnat. Herregud, hade han redan somnat? Seb fick lite skuldkänslor. Fast kanske var det bra att Elliot somnat. Eller? Nej, han kunde ju inte fortsätta spela då. Inte när Elliot sov. För då fanns väl rimligtvis en stor risk att han råkade väcka honom och det ville han verkligen, verkligen inte.
”Jag måste sova nu, ha de bra”, sa han tillslut. Möttes direkt av protester från Kyle men ignorerade det. Som så mycket annat. Aja. Han stängde av datorn och la av sig hörlurarna. Snurrade runt stolen och tittade på Elliot. Lockarna, fräknarna... Den tunna, tunna kroppen.
Skulle de sova i samma säng? Eller var det att gå för långt? I och för sig så var det ju Elliot som somnat i Sebs säng. Alltså, det var ju Sebs säng.
Whatever. Han reste sig och bytte om till pyjamas. Granskade sig själv i spegeln. Utan tröja. Vilket definitivt fortfarande äcklade honom, men det... Han var inte lika smal som förut. Brandons regelbundna träningspass hade lett till att man nästan, nästan, kunde urskilja magrutor. Och armarna var inte lika tunna som pinnar längre. Långt ifrån Fred fortfarande. Seb skulle aldrig se ut som Fred. Eller Brandon. Ugh, titta inte för länge på dig själv. Han drog på sig en svart t-shirt och svarta mjukisbyxor. Drog av sig byxorna igen. Nej, det skulle bli för varmt. Och sedan gick han mot sängen. Satte sig bredvid Elliot. Pillade försiktigt med lockarna. La sig bredvid honom.
Var det här creepy? Ja, jo. Men han kunde inte hjälpa det. Drog in doften av den äldre. Blev typ extramegadunderkär igen. Inte för att han någonsin slutat. Men det var väl mer som en påminnelse. Och den påminnelsen gjorde det omöjligt för honom att inte pussa den äldres kind.

Det var oklart hur länge Elliot sov, men det var en bra stund. Undra hur stor del av de gångna dygnen han egentligen spenderat sovandes. En väldigt stor del. Fast uppenbarligen behövdes det.
Elliot vaknade bara till halvt när den yngre la sig bredvid. Brrr, vad kallt. Elliot frös verkligen. Hela han var iskall. Med lätt hackande tänder la han slött ner mobilen på sängboret bredvid. Så att det inte skulle ramla ner. Pussen på kinden kändes okej. Åtminstone just då. Fast han sov ju typ. Han log ett litet sömndrucket leende innan han greppade tag om en av Sebastians händer. Och somnade till. Igen.

Väckte han Elliot? Ja, det gjorde han. Ajdå. Men Elloot verkade inte vara helt vaken. La bara mobilen på nattduksbordet och log till följd av pussen. Sa ingenting. Pussen hade varit okej. Det var ju trots allt ingen kyss. Det var okej. Fast ändå lite skevt för Elliot hade ju sovit. Men en puss på kinden. Hur allvarligt kunde det egentligen vara?
Han drog täcket över dem. Med tanke på den äldres tidigare hackande tänder så var det nog bra. Inte för att Seb själv tyckte det var så hemskt kallt. Samtidigt så var det ju inte konstigt att Elliot frös. Noll procent kroppsfett, typ.
Hur kunde Elliot vara så trött? Seb var pigg. Jättepigg, typ. Eller så pigg som Seb nu kunde vara. Han var ju inte en typiskt pigg person. Med sin fria hand, den som Elliot inte greppat tag om, smekte han mjukt den äldres kind. Tittade. Iakttog. Huden. Färgskiftningarna. Färgen på fräknarna.

Efter en slummer på kanske tio minuter? En kvart? Så vaknade ändå Elliot till. Gäspade. Släppte taget om den andres hand för att kunna sträcka på sig. Sedan slog han upp de stora, gröna ögonen och möttes av den andres. När hade de hamnat där? Under täcket? Elliot mindes inte men troligtvis var det väl Sebastian som styrt med det. Vilket väl var tur för nu hackade han inte tänder längre. Bara huttrade lite.
"Jag tror jag somnade till", mumlade han med ett snett leende. Jo, det var väl en sak som var säker. Hur skulle han kunna sova på natten sen då? Bra planerat Elliot. Fast det skulle nog helt ärligt gå helt okej för han tycktes kunna sova typ hur mycket som helst. Speciellt i en säng. Sebastians säng.

Seb kände sig creepy. Extra mycket när de gröna ögonen slogs upp. Herregud, han stirrade ju verkligen på Elliot. Men vad skulle han göra? Han kunde ju inte hjälpa det. Nej, om han kunde göra något åt det så skulle han ju gjort det. Men Elliot var Elliot, alltså oemotståndlig. Ännu mer oemotståndlig med det där leendet på läpparna.
”Ja”, svarade Seb tyst och nickade lite. Tittade in i de gröna ögonen. Stod emot frestelsen att bara dras in. Lätt, snabbt, evigt. ”Hur det nu var möjligt att somna när jag höll på...”

”Mmm...”, mumlade han till svar innan Sebastian knappt hunnit avsluta sin mening.
”Jag sover ganska mycket”, konstaterade han. Jo, det hade läkaren också sagt. Fast att det inte var konstigt. Det var så mycket som tog energi och Elliot hade ju ingen sådan till övers direkt. Så då fick han helt enkelt sova lite extra. Spara på krafterna.
Att Sebastian legat och glott på honom när han sov...äh, blandade känslor. Fast det var väl okej. Ändå ganska gulligt. Det ända var väl att han var mer osäker på sitt utseende än vad han någonsin varit innan. Det gjorde väl att det kändes en aninh mindre lustigt. Att Sebastian kunnat ta in detaljerna i det beniga ansiktet. Men som sagt, det var okej. Han kramade om handen som han på något sätt lyckats hålla fast vid även när han sov.

Det var väl bra att sova mycket. Och definitivt gulligt. Ja, Elliot var verkligen gullig när han sov. Inte för att han inte var gullig när han var vaken, för det var han, men alltså; sovande Elliot var ultramegasupergullig. Det var ingen överdrift eller något. Nej, helt och hållet sant.
”Sömn är bra”, viskade han, i brist på annat. Vände blicken från de gröna ögonen och det alldeles perfekta ansiktet till händerna. Elliots hand som fortfarande höll fast vid Sebs.