Prs tippest & JustAFriend

"Nu låter du som lärarna", påpekade han tyst med ett lätt roat leende Jo, det var väl lite av en standardkommentar. 'Allt bygger på att ni sover ordentligt', typ. Fast det stämde väl. Om en la till mat med. Jo, mat var också viktigt. Och kanske ett tryggt hem. Mmm, det var var nog ganska många delar som krävdes egentligen, för att allt skulle hålla ihop. Många delar som Elliot inte riktigt hade. Nåväl.
Elliot frös. Kroppen darrade. Som vanligt. Det var bra att de låg under täcket. Men fortfarande. Kallt. Och så fanns det väl en baktanke om en viss kropp han ville ha nära. Ja. Ja, det fanns det definitivt.
"Får- får jag komma närmre?", frågade han försiktigt efter att ha legat och blickat på den yngre ett bra tag. Studerat varenda litet ansiktsdrag. Blivit mer och mer kär. Ja, herregud.

Ja, det stämde nog. Att Seb låtit som en av lärarna på deras skola. Även fast det lät konstigt att Sebastian Boyd någonsin skulle uttrycka sig ens i närheten av hur lärarna uttryckte sig. Nej, Seb och lärare var väldigt långt ifrån varandra. Alltid. Även när han satt i deras klassrum. Hängde aldrig riktigt med. Och de få gånger han hängde med så var de aldrig på samma våglängd. Seb skulle alltid försöka motbevisa något litet som läraren sagt. Och det sög. På sätt och vis. På andra sätt var det bra. För att han förstod vad lärarna pratade om, men när han väl förstod så kunde han redan det som läraren pratade om så väl så att han kunde peka ut små, små fel. Så otroligt små detaljer. Så han var ju inte så omtyckt av lärarna, men en del i klassen som var uppmärksamma nog tyckte nog att han var ganska cool. Men inte nördig, väl? Fast Seb, det spelar ingen roll. Nej.
Får jag komma närmre?
Ja, herregud, ja. Fråga inte ens. Fråga aldrig Elliot, det behövs inte. Jag älskar dig. Avgudar dig.
Fast det där skulle blivit lite för väl på att säga så han nickade bara lätt istället.

Det var okej. Tur. Fast Elliot visste verkligen inte vad han kunde göra och inte göra. Allt var så oklart. Även om väl allt det oklara egentligen kom från Elliots sida. Det var ju han som sände ut alla de mixade signalerna. Sebastian hade ju sagt att Elliot fick röra, kyssa, komma nära. Nej, det hela hade nog gått från någon form av otrohetsdrama(okej, verkligen inte, herregud) till att bli en kamp mot Elliots hjärna.
Försiktigt och osäkert flyttade han närmare. Nära var det, men inte nära nära. Nej, han vågade inte det. Ville, men vågade inte. Han höll sig några centimeter ifrån. Vågade inte nudda någon hud. Däremot försökte han att hålla ögonkontakt och det var väl skrämmande nog. Eller nej, det var inte skrämmande. Herregud, han älskade ju att ha ögonkontakt med den yngre! Men nu, efter att blivit som det blivit så kändes det bara lite konstigt. Som allt annat det vill säga. Fast han tittade ändå. För han var beroende. Och det kändes bra.

Seb ville bli rörd. Hans hud krävde nästan det. Ville bara få lite, lite av Elliots hud mot sin egen.
Men kanske ville Elliot inte röra honom. Ville väl bara komma nära. Men inte röra. Fast sedan fanns det ju också en möjlighet att det var Elliots röster som hindrat honom. Hindrat honom från att röra Seb. För de där rösterna verkade vara... Sjuka. Men det innebar väl inte att Elliot var sjuk? Tänk inte på det Seb. Slappna av. Du var inte tvungen att tänka på det just då.
Han vek armen och placerade handen under sitt huvud. Behöll ögonkontakten. Alltid, alltid ögonkontakt. De gröna ögonen som han aldrig någonsin ville titta bort från. (Herregud vad blandade känslor du hade om ögonkontakt, Seb.)
Försiktigt la han den andra handen på Elliots midja. Den där gropen, den lilla kurvan som gick in och markerade och sa; det här är midjan.

Jo, mycket riktigt var det rösterna i huvudet som var hindret. Och de var minst sagt sjuka. Väldigt sjuka. Fast det var ju Elliot med. Rösterna var väl typ det som gjorde honom sjuk ioförsig. Det var ju de som sa att han inte fick äta. Äsch, hur som helst så ville han ju vara nära Sebastian. Nära nära. Tänk vad underbart.
Handen på midjan. De smala smala, alldeles för smala, midjan. Elliot kom på sig själv med att tänka att om Sebastian inte blev äcklad av honom då så var nog han minst lika sjuk. Fast så var det ju självklart förbjudet att tänka. Ja, bara den tanken förstärkte väl bara hur otroligt sjuk sjuttonåringen själv var. Ughhh, jösses vad mycket sjukdomssnack. Fokus på beröringen Elliot. Den du älskar.
Först blev han lite stel men snart därefter kröp han lite närmre. Lät den yngre ha handen där han placerat den. Försiktigt drog han upp ena handen och började stryka över Sebastians kind. Långsamt, försiktigt, som så många gånger förr.

Elliot drog sig inte undan. Tvärtom så drog han sig närmre. Beröringen var alltså okej. Ja, Seb. Det var okej. Han hade sagt det tidigare. Det går att lita på Elliot. Alltid, alltid, alltid. (Fast kanske inte alltid. Inte alltid. Nej, aldrig alltid. Men bara för sakens skull.)
Midjan var sannerligen tunn. Otroligt tunn. Nästan två av Sebs midjor. (Fast... Nej.) Han började långsamt stryka tummen fram och tillbaka. Krockade med revbenen. De otroligt påtagliga revbenen. Som var ganska obehagliga att röra vid. Trots att han förmodligen aldrig skulle erkänna det för någon. I alla fall inte Elliot. Nej, aldrig.
Han slutade röra tummen över Elliots hud. Lät den vara stilla där vid midjan. Nej, han klarade inte av att röra revbenen. För då började han tänka jättemycket och det ville han inte. Hade egentligen inte energin för det heller. Istället böjde han på huvudet, vek undan blicken och gosade in sig i den äldres bröstkorg. (Försiktigt förstås. Men inte som om Elliot vore det där porslinet. Inte riktigt.)

Även om Elliot uppskattade Sebastians beröring så var det lite obekvämt. Alltså, just vid midjan. Revbenen. Känsligt. Känsligt territorium. Hela Elliots kropp var väl egentligen det för tillfället. Något obekvämt, känsligt samtalsämne. Något en ville undvika. Men som alltid hängde över alla konversationer. Bakomliggande. Vilket gjorde det mesta ganska stelt. Nåväl. Inte så pass obekvämt att han puttade bort de där händerna. Nej, nej inte så. Han bara skämdes. Fast sedan slutade det där strykandet, som annars var så lugnande, och då kändes det lite bättre. Som sagt, det andra var inte fel, det var bara att Elliot var så otroligt tunn och revben stack verkligen ut och- äsch poängen framgick. Elliot var smal. För smal.
När ansiktet han älskade så borrade ner sig i bröstkorgen blev Elliot genast osäker igen. Visste inte vad han skulle göra. Det var ju lätt att bara förtränga veckan som gått. Allt det jobbiga. Alla känslor. Men Sebastian var ju faktiskt inte helt förlåten. Det hela var bearbetat och så, men det pågick fortfarande våldsamma debatter innanför Elliots pannben. Efter en liten stund la han dock armarna försiktigt om den yngre. Kunde inte motstå. Och så var ju Elliot Elliot och ville inte verka dryg. Fast det fick en ju alltid ha i åtanke med Elliots handlingar. Vem det än gällde. Det var ju liksom Elliot.

Först visste han inte om han hade gått för långt när han gosade in sig intill bröstkorgen. Elliot hade ju sagt att det var okej att röra honom, eller hur? Men det kändes fortfarande inte välkommet. I alla fall inte förrän Elliot la sina armar kring honom. Då kändes det lite mer okej. Fortfarande gnagde det lite i bakhuvudet. Att det inte var okej egentligen, alltså. För trots att Seb ville lita på Elliot (alltid alltid alltid) så var det svårt eftersom den äldre alldeles för ofta lät bli att berätta hur han kände. Vad han ville. Vad han tänkte.
”Du måste säga till om det inte är okej”, mumlade han. Fortfarande med huvudet där vid bröstkorgen. Tänkte inte dra sig undan förrän Elliot sagt till honom. Nej, han var inte redo. För att ha huvudet där, vid världens finaste människas bröstkorg, det var nästintill oslagbart.

Var det okej? Jo, jo det var det. Bara ovant. Fast nej. Egentligen var det ju inte alls ovant. Visst var han mer van vid ombytta roller men det här var inte ovant. Ändå kändes det konstigt. Det hade varit så länge sedan sist. Visserligen bara en vecka, men det kändes lite samma sak som en evighet.
Tankarna svävade iväg till Emma. Hur hon och Sebastian säkert legat sådär nära en miljon gånger. Även om han hatade sig själv för det så väcktes en hel hop av svartsjuka och oroliga tankar till liv. Den yngre hade trots allt varit med henne längre än med Elliot. Tja, Emma och Sebastian hade ju varit tillsammans. Bara det var väl en markant skillnad. Att den yngre inte hade skämts över Emma. Inte som han gjorde med Elliot. Nu hade han ju sagt att han inte alls gjorde det men allt han gjorde sa ju den totala motsatsen. Byxbenet på festen, paniken när Emmet sett. Hur han inte ville att de skulle vara tillsammans. Nej, skämdes gjorde han definitivt. Men vem gjorde inte det? Elliot gjorde det. Han skämdes mycket över sig själv. Emma kunde säkert göra Sebastian lycklig. Elliot kunde inte det. Kunde inget sånt.
Försiktigt lirkade han loss armarna igen. Blickade, återigen med blanka, lätt sorgsna, ögon på den andre.
”Du får. Jag bara...tänker för mycket igen. Förlåt”, nästan viskade han.

De tunna armarna som fått gesten att kännas någorlunda välkommen och okej drogs tillbaka. Därmed försvann även alla känslor om att det vore okej också. Nej, det var inte okej. Trots att Elliot sa att han fick göra så. Inte okej. Seb sträckte ut nacken igen och drog sig undan. Rullade undan, faktiskt. Två varv. Vilket innebar att de inte längre hade någon kroppskontakt. Eller närhet. (Eller jo, de låg ju fortfarande i samma säng. Men avstånd.
”Kan du snälla sluta säga förlåt för allting?” mumlade han tyst och blickade kortvarigt på den äldre innan han lät blicken vandra upp i det vita taket.”Det är okej. Jag fattar.” Fast han fattade inte. Men han ville fatta. Och det var inte samma sak men han var väl på god väg.