Prs tippest & JustAFriend

Nej nej nej. Det högg till inombords när den yngre rullade iväg. Inte ett halvt varv. Inte ett. Två. Två varv! Nej du Elliot. Det där var en tydlig markering. Sebastian vill inte vara med dig. Vill inte ha med dig att göra över huvud taget. Nej. Två varv är många varv. Faktumet att det var Elliot som nog var anledningen. Att han dragit bort armarna. Nej, nej den tanken ägnade han inte många sekunder på.
"Förl-", började han men kom snart på sig själv med att han sa det enda förbjudna ordet. Sebastian bröt ögonkontakten. Och det kändes inte alls som att han förstod. Fan fan fan.
"Jag borde kanske inte kommit hit", började han återigen tvekande. Det var samma sak som han sagt dagen efter bron och därefter hade de varit osams, eller något i den stilen, i flera dagar. Sebastian hade sagt åt honom att gå då. Trots att de båda vetat om vad som hade kunnat hända. Skulle det bli likadant nu? Nej. Nej, det fick det inte bli. Han skyndade sig istället med att fortsätta. "Alltså jag gillar ju att vara här. Gillar dig. Mer än du någonsin kommer att förstå. Fast jag kan ju uppenbarligen inte göra något rätt. Allt jag säger blir ju fel. Eller hur? Jag vill inte förstöra något mer", fortsatte han och lät de tårfyllda ögonen blicka upp i taket de med.

Seb tittade fortfarande inte på Elliot. Inte för att han tyckte att det spelade någon större roll just då. Dessutom behövde Elliot ganska självklart space och det kanske innefattade ögonkontakt också. Fast vad visste egentligen Seb? Inte ett skit, egentligen.
”Sluta tramsa dig”, halvt viskade han. Slöt ögonen och rullade ytterligare ett halvt varv. Så han låg på sidan och hade ryggen vänd mot Elliot. ”Du har inte gjort något fel.” Fortfarande med slutna ögon så bankade han till kudden i ett försök att fluffa till den.
”Och nu är jag trött”, fortsatte han några sekunder senare när han lagt huvudet tillrätta på den vita kudden. ”Godnatt.”

Huh? Vänta, va? Vad hände där? Först påstå att den äldre inte alls gjort något fel om sedan det där? Kallt. Usch. Hade Sebastian någonsin varit så kall tidigare? Psykiskt då. Nej, nej inte vad Elliot kunde komma på. Inte ens på cykeln efter bildsalen. Det hade ju också varit kallt, fast på ett helt annat sätt. Nu var väl allt detta bara Elliot personliga tolkning. Troligtvis en överreaktion. Men usch, det gjorde ont inombords. Och det berodde inte(åtminstone inte bara) på avsaknaden av mat. Magen som då och då gjorde sig påmind med små vrål av tomhet.
Godnatt? Bara sådär. Elliot ville skrika att det inte gick att göra så. Att Sebastian inte fick göra så. Men han kom inte på något att säga. Istället viskade han ett tyst "godnatt" som svar. Tårar som rann nedför kinderna och ont i hjärtat. Ont i själen. Ont överallt.

Seb hade inte menat att vara kall. Verkligen inte. Ville bara ge Elliot space. Eget utrymme. Men om han hade varit klar i huvudet, normal, så hade han ju fattat. Fattat att hans handlingar framstod som kalla. Men nu förstod han inte det. Nej, misstänkte inte ens något. Det var så typiskt Seb att övertänka allting som inte betydde någonting, men så fort något betydde något så ägnade han inte det en tanke.
Elliot viskade godnatt och kort efter det så föll Seb ner. Ner, ner, ner, i sömnen. Djupt. Kände hur kroppen tyngdes ner, blev så tung, så tung, enda tills han somnade.

Nej, det verkade inte som att Sebastian hade något att tillägga. Godnatt verkade han tycka räckte. Det tyckte inte Elliot. Verkligen inte. Aj. Det var ju inte så han menat. Det var bara hjärnspöken som inte tyckte att det kändes bra. Eller något i den stilen. Han ville ju vara nära. Det var ju han som frågat. Och nu låg Sebastian en bra bit bort. Med ryggen vänd mot Elliot. Minst sagt aj.
Minuter passerade. Tårar rann. Han vågade inte säga något. Det verkade dessutom som att den yngre somnat. Kanske en timme senare, kanske tre, så somnade dock även det lilla skelettet.

Som så många gånger förr fick Elliot inte sova ostörd. I drömmarna blev han hemsökt. Hans pappa var där. Mamman. Sebastian.
”Nej nej nej”, snyftade han och började vagga fram och tillbaks där han låg. Med händerna för ansiktet. Han var rädd. Ögonen slogs skräckslaget upp och där stod någon, en bit ifrån sängen. Läkaren hade sagt att det var hallucinationer. Att det kunde bli så utan mat. Fast Elliot trodde honom inte. Det kändes äkta. Mannen några meter bort var äkta. Kändes så så äkta. Vettskrämd och andfått satte han sig upp. Backade så långt det gick. Kröp ihop. Gömde sig. Kall, rädd, i en dimma.

Kanske var Seb en tungsovare. Kanske så lät inte Elliot så mycket. Hur det nu än var så vaknade den yngre inte. Vaknade inte, fick inte bevittna den äldre då. Kanske var det inte så mycket att se. Det mesta skedde ju inne i Elliots huvud. Det mesta hände inte på riktigt; det mesta var hjärnspökena. De förbannade hjärnspökena. Hade alla människor hjärnspöken? Bara att vissa hade fler och andra hade mindre? Det lät rimligt. Alla kunde väl höra röster. Negativa röster.
Hur som helst låg han fortfarande still, fridfull, tyst i sängen. Under det tjocka, fluffiga täcket. Andades djupt. Djupa andetag som gav upphov till att bröstkorgen rörde sig tydligt upp och ner. Upp, ner, långsamt. Fridfullt. Så otroligt långt ifrån Elliot just då.

Mannen stod kvar. Vägrade flytta på sig. Han bara stod där. Stirrade på Elliot, där han var ihopkrupen och skräckslagen. Så otroligt rädd.
Vad skulle han ta sig till? Skepnaden gav allt annat än ett vänligt intryck. Och den kom närmre. Ett långsamt steg i taget. Kröp upp i sängen. Sträckte händerna mot Elliot. Skräckslaget backade han in mot sängen. Skepnaden kom bara närmre och närmre. Panik.
Ett litet skri kom ut när ryggen plötsligt slog i något. Sebastians rygg. Även om Elliot inte insåg det just du. Skriet var inte ett högt skrik. Nej, långt ifrån ett gallskrik. Mer av ett sådant där litet falsett-läte som kunde komma ut när en blev riktigt riktigt äcklad. För nu hade gestalten nått fram. Rörde Elliot. Han försökte backa mer men det gick inte. Panik panik panik. Hysteriskt snyftande och kallsvett. Mys.

Sebs djupa, fridfulla sömn varade inte länge efter att Elliot vaknat upp. Nej, det var svårt, även för djupsovare, att inte vakna om någon/något slog i ens rygg och dessutom släppte ut ett skri. Förvisso inte ett högt skri, men definitivt något som hjälpte Seb att vakna upp. Men mest krocken.
Ögonlocken var så otroligt tunga när han slog upp dem. Seb, som under sömnen glömt bort gårdagens händelser, trodde först att det var typ Brandon som jävlades med honom. Men sedan kom han på att han låste dörren och någon millisekund efter det kom han ihåg hela grejen med Elliot. Kvick satte han sig upp och tände minst lika kvickt bordslampan på nattduksbordet. Vände sig sedan om. Möttes av en snyftande Elliot.
Var han ens vaken?
Jo, det var han väl. Man kunde väl inte vara sådär i sömnen? Nej. Vaken var Elliot förmodligen.
"Elliot?" Sebs röst var hes och frågande. Tittade i ett par sekunder bara förvirrat på den äldre, försökte pussla ihop vad som hade hänt, men när det inte gick tillräckligt snabbt slog han bara armarna runt honom.

"Nej sluta nej", fortsatte han snyftandes. Så äckligt. Obehagligt. Att bara höra röster var jobbigt nog. Men nu. Verkligheten. Se. Känna.
Han drog benen till sig. Och sedan blev det ljust. Lampan tändes. Det rörde sig bakom ryggen. Skräckslaget blickade han upp mot Sebastian. Även om det dröjde innan han kunde koppla den delen. När han blickade tillbaks var mannen borta. Det var däremot inte känslan. När hjärnan slutligen uppfattade vem personen där intill var, så kröp han ihop närmre. Snyftandes. Krampaktigt kramade han tillbaks. Klamrade sig fast. Fortfarande med uppspärrade ögon. Stirrade stint ut i rummet. Mot platsen personen varit. Han är inte kvar Elliot. Lugn.

Som vanligt förstod Seb inte vad som hade hänt. Varför Elliot nästintill desperat klamrade sig fast vid honom och snyftade. Med ögonen helt uppspärrade och dessutom såg ut att leta efter något. Hade Seb missat något? Ja, jo, det var klart att han hade missat något. Men det där något var Elliots hjärnspöken. Fast det förstod inte Seb just då (duh).
"Shh", började han. Försökte låta tröstande. Som en mamma till sitt lilla barn när denne inte kunde hålla käften på bussen, typ. Långsamt började han stryka ena handen över den äldres knotiga rygg. Herregud, vad skulle han göra?
"Vad är det Elliot?" frågade han efter några långdragna sekunder. Fortfarande med den där tysta, hesa rösten.