Prs tippest & JustAFriend

Efter att ha stirrat ut i tomheten några sekunder började han istället leta. Lät blicken svepa över rummet. En person kunde ju inte bara gå upp i rök sådär. Inte en chans. Någonstans befann sig mannen helt klart. Skulle hoppa fram när som. Röra Elliot. Ughhh.
"Han rörde mig. Han är här. Han stod där. Han är här någonstans", snyftade Elliot panikartat till svar. Blicken flackande över rummet. Han klamrade sig fortfarande fast vid den yngre. Som en liten koala. Fast kanske mindre mysig då. Eller det kanske det fanns olika uppfattningar om. Men Elliot kände sig allt annat än mysig. Kallsvettig och benig, som han var. Inte för att han kunde fokusera på något sådant just då. Men ändå. Långt ifrån en trevlig situation. Även om ju allt blev bättre med en Sebastian i närheten.

Vem då? Återigen dök tanken upp i Sebs huvud om att det var Brandon som jävlats med dem, men nej. Det skulle bara vara skumt. Till och med för Brandon. Dessutom så var ju Sebs dörr låst, så...
"Lugn, lugn", sa han tyst. Hyschade försiktigt. Drog fortfarande handen över Elliots rygg i ett försök att vara tröstande. "Vem pratar du om, Elliot? Det är bara du och jag här inne."
Fast det visste du ju inte, Seb. Någon hade kanske brutit sig in genom fönstret. Kanske hade Elliot inte stängt det ordentligt efter sig. Seb blickade bort mot fönstret. Som var helt stängt. Nej, det var nog bara de två pojkarna i rummet ändå.

Hur skulle han kunna vara lugn när en okänd man befann sig i rummet? Någon som ville dem illa. Ville Elliot illa. Och som dessutom kände för att gömma sig, just för tillfället.
"Han stod där". Elliot pekade rakt ut i tomma intet. Drog snabbt tillbaks handen när han insåg att mannen kunde attackera när som. "Han var där. Ville åt mig. Rörde-". Sjuttonåringen rös till av bara tanken. Han kved till och pressade sig närmare tryggheten. Närmare Sebastian. Att Elliot var ett år äldre gick inte att gissa just då. Gick inte att se. Varken fysiskt eller hur han betedde sig. Till hans försvar var det väl inte direkt något han kunde påverka själv. Förutom att äta då. Fast det skötte väl på sätt och vis hjärnspökena så det gick väl nästan att lägga över det ansvaret på dem.

Seb tittade åt det hållet som Elliot pekade på. Hade någon stått där? Nej, Elliot. Nej, ingen stod där. Ingen har stått där heller, ville han säga. Men skulle det vara okänsligt? Dessutom så visste han ju egentligen inte. Han hade ju sovit. Han antog bara. Antog att ingen lyckats bryta sig in genom fönstret utan att väcka honom. Nej, det lät orimligt. Sorry Elliot.
"Elliot, det är bara vi här inne", fortsatte han med samma lugna röst som tidigare. Lugn, mjuk, låg. "Ta det lugnt."

Elliot lyssnade på Sebastians ord. Hörde vad han sa. Ändå gick det inte in. Han kunde inte bara bli lugn sådär. Nej, inte efter att ha känt mannens fingrar så tydligt stryka över fötterna. Sett skepnaden. Hon den lömskt närmat sig. Om inte lampan tänts hade han fortsatt. Elliot var övertygad. Usch och fy och blä.
"Jo, han var där. Jag såg honom", fortsatte Elliot snyftandes. Som att det vore intygande. Bra, du såg honom, det ökade ju verkligen trovärdigheten. Du tänkte inte ta och berätta för Sebastian om monstrerna i trädgården eller mannen i hörnet i väntrummet i fredags? Alla personerna som bara du kunde se? Nej nej, behåll det för dig själv du.
Blicken fortsatte svepa över rummet ett bra tag till innan han slutligen lutade huvudet mot den yngres bekväma bröstkorg istället. Försökte lyssna på hjärtslagen för att kunna lugna mer sig en aning. Få tillbaks sin egen hjärtrytm. Få tillbaka sin vanliga andning.

Skulle Seb tro på Elliot? Han ville ju göra det, men han kunde inte. För Elliot hade berättat om de där hjärnspökena och... Nej, han kunde inte tro på Elliot. Det lät bara orimligt. Seb skulle vaknat om någon hade brutit sig in. Dessutom var det ju omöjligt att denne inkräktare skulle lyckas gömma sig så väl innan Seb fått syn på honom.
”Nej, Elliot”, sa Seb och började stryka genom den äldres fågelbo med sin lediga hand. Både ryggen och håret nu. Var det tröstande? Eller bara irriterande? Hm. Han försökte i alla fall. Och kanske var det inte något som Elliot reflekterade över just då. Nej, det gjorde han nog inte.

"Jag såg honom", viskade han. Nästan sådär tyst som kvällen innan. Varför trodde inte Sebastian på honom? Ja du Elliot, klura på det en stund. Det hade nog absolut ingenting att göra med att du bokstavlig talat är sjuk? Nejdå.
Han lugnade ner sig en aning. Fortsatte att lyssna på hjärtslagen. Dunk dunk. Det var nog bra att bara fokusera på en sak. En sak som inte var en hallucination det vill säga. Och det var ju förhoppningsvis inte de där hjärtslagen. Nej. Fast herregud. Tänk om Sebastian var en illusion. Något Elliots dumma hjärna byggt upp för att få sjuttonåringen att inte ge upp totalt.
Utan att lägga någon vidare tanke på hur eller var Sebastian strök med händerna drog sig Elliot undan lite. Inga uppspärrade ögon. Bara oroliga. Rädda. Han var rädd för sig själv. Rädd för världen. Försiktigt strök han löst löst med några fingrar över den yngres kind.
"Du finns på riktigt, eller hur?", viskade han. Högre än förut men fortfarande en viskning. Han behövde bara få det bekräftat att den delen var på riktigt. Att den bästa delen, Sebastian, var på riktigt.

Det blev tyst för en stund. Seb undrade om det var bra eller dåligt. Lutade först åt bra men sedan åt dåligt. Och tillbaka igen. Flera, flera gånger. Varför övertänkte han alltid när han var runt Elliot? Det kanske berodde på att han var jättekär i den äldre. Ville inte förstöra. (Vilket han lyckades göra ändå.) (Kanske tack vare övertänkandet.)
Och sedan drog Elliot undan sig, inte mycket, men en aning. Genast vägde det över på den dåliga sidan. Nej, kanske var Sebs strykande inte tröstande överhuvudtaget. Han slutade med det. Drog dock inte åt sig händerna. Nej, det kändes för hastigt. Och han mötte de gröna ögonen som inte längre var uppspärrade som förut, men mer... Rädda? Jo. Fast inte lika panikslaget som för någon minut sedan.
Det vägde över till den bra sidan då Elliots fingrar kom i kontakt med Sebs kind. Den bra sidan vann.
"Ja", svarade han, lika tyst som Elliot ställt frågan.

"Okej", svarade han lika tyst som tidigare.
Hade det varit en konstig fråga att ställa, bara sådär? Ja. Ja, klart som fan att det var det. Ingen normal människa frågade väl sin pojkvän(typ) och denne existerade. Fast Elliot var väl inte normal. Eller något var ju åtminstone uppenbarligen fel.
Fingrarna fortsatte vandra runt i den yngres ansikte, innan de fortsatte ner över halsen och bröstkorgen. Elliots blick vandrade också runt. Mötte snart de mörka ögonen. Osäkert osäkert, som att han försökte avgöra om det Sebastian sagt verkligen var sant. Fingrarna och blicken fick tillsammans försöka fastställa detta. Rädda ögon. Darrande, kalla små fingrar.
Efter en ganska rejäl stund beslutade ha dock att lita på den andres ord. Om han sa att han var på riktigt så var han väl det. Lita på honom Elliot, seså.
"Bra", konstaterade han och kröp närmre igen. Sökte trygghet. Värme. En famn att somna i.

Tick tack. Tick. Tack. Sekunderna tickade långsamt, långsamt förbi. Seb väntade på något. Något mer än ”okej”. Det var väl inte konstigt heller. Det hängde någonting i luften som krävde att Elliot sa eller gjorde något mer. För okej var inget okej svar. I alla fall inte utan... Ja, utan vadå, Seb?
De gröna ögonen... Wow. Hur många gånger hade han inte tittat in i dem nu? Och hur många gånger till skulle han tänka ”wow” när han gjorde det igen? Han hoppades på alla gånger. Samtidigt som han hoppades på inga. Blandade känslor, minst sagt.
Till slut kom det. Efter vad som kändes som en evighet. ”Bra.” Och så kröp Elliot närmare. Bless.
Det kändes okej igen. Bättre än när de hade somnat. Långt ifrån varandra. Det var bra nu.
”Ska du sova nu?” frågade han tyst, med ena handen vilandes på lampknappen.