Prs tippest & JustAFriend

Minst sagt blandade känslor. Fast övervägande bra. Ja, nu kändes det ju faktiskt bra. Mer än okej. Kanske hade det med faktumet att det var mitt i natten att göra. Eller att han nyss blivit räddad från den där gestalten. Eller bara av det simpla faktumet att Sebastian var ungefär så nära som det bara gick och hur kunde det bli fel? Tja, nu hade det ju faktiskt känts fel tidigare men äsch, det var inte relevant. Nu kändes det bra.
"Får jag sova här?", frågade han försiktigt och lät fingrarna pilla lite med den yngres tröjtyg. Frågan fick både besvara och kontra den yngre fråga och här syftade på i Sebastians famn. Nära nära. Nu var det otroligt önskvärt att den yngre tyckte att det var okej för ja, inte en chans att Elliot skulle kunna sova i den andra delen av sängen. Ensam med hjärnspökena. Nej, inte en chans.

Sebs blick vandrade ner till den äldres hand som börjat pilla med hans tröjtyg. Får jag sova här? Ja, ja, herregud, ja. Hur skulle Seb kunna säga nej? Han ville inte säga nej. Aldrig. Men han var ändå tvungen att erkänna för sig själv att Elliot gav ut så jävla blandade signaler hela tiden. Inte för att han egentligen hade någon som helst rätt att klaga, men ändå. Blandade signaler sög. Får jag sova här, nära nära, samtidigt som jag för någon timme sedan verkade vilja vara så långt bort som möjligt? (Nu var det ju bara Seb som tolkat fel. Men ändå.)
"Om du vill", svarade han lätt. Ett ja, eller ett nej, kändes för skarpt. För tydligt, för rakt, för... Bara för mycket i kontrast till Elliots konstanta blandade signaler. Om du vill, det fick duga som svar.

Om du vill? Det var verkligen ett flummigt svar. Fast inte värre än Elliot. Elliots svar på saker och ting var betydligt flummigare. Signalerna. Frågorna. Svaren. Bara flummigt. Eller var det det egentligen? Han visste väl vad han ville? Typ. Eller? Nej. Nej, det gjorde han kanske inte. Fast nu visste han att han ville sova där, tätt intill Sebastian. Och det kanske dög. Åtminstone för stunden. Ja. Det fick duga.
"Det vill jag", mumlade han tyst och blicken som nyss varit fäst på sina fingrar vandrade istället blygt upp till de mörka ögonen. Åh, vad han önskade att allt kunde vara som innan. Allt hade varit så himla bra. Inte hela tiden men i stunder. Inte stelt. De kunde prata med varandra. Kramas. Kyssas. Nu var Elliot väldigt tacksam för att den värsta stelheten försvunnit och nu, mitt i natten blev ju allt lite annorlunda, men ändå. Det hängde ändå något i luften.

Seb nickade. Okej. Bra. Cool. Cool, cool.
Det var något osagt i luften. Något otroligt stelt. Vilket egentligen var konstigt - eller kanske var det inte konstigt överhuvudtaget. Men varför? Berodde det på Seb och Emma? Eller hade det övergått till något annat?
Kanske var det stelaste med det hela att inte veta. Att inte veta vad som gjorde det stelt. Obekvämt. Onormalt. Seb kunde inte låts bli att tänka att, kanske, skulle det vara såhär mellan dem från och med nu. På sätt och vis hade de ”gjort slut” och ”blivit tillsammans” igen. Och ett förhållande skulle ju aldrig, aldrig, bli detsamma igen. Inte efter ett slut. Det var en ny början, ett nytt förhållande. Trots att pausen bara varat i en vecka.
”Okej”, svarade han tyst och mötte de gröna ögonen. ”Gör det då.” Och med det sagt släckte han lampan och lät handen falla tillbaka från lampknappen.

Gör det då. Varför kändes allt som lämnade den yngres läppar kallt? Kanske var det just så det var? Att det var meningen. Fast det kändes inte så. Sebastian hade ju sagt att han ville vara med Elliot, eller hur? Men ändå var det såhär. Trots att med största sannolikhet ingen av dem egentligen ville det. Det fanns väl ingen som tyckte om stelhet? Det vore bara konstigt. Stelhet var ju något av det värsta som fanns. Helt klart.
Hur nära fick han vara? Nu låg han ju nära och Sebastian verkade tycka att det var okej. Så ingen anledning till övertänkning Elliot. Bara blunda. Somna. Inga monster kommer komma. Sebastian skyddar dig från dem. Han kommer jaga iväg mardrömmarna. Jadå.

Lika snabbt som rummet föll i mörker kröp tröttheten sig på igen. Som tur var. Eftersom det var mitt i natten.
Herregud, hade Elliot alltid sådana... Mardrömmar, syner? Kanske inte alltid men... Ofta, eller hur? De där hjärnspökena som den äldre berättat om. Var de igång hela dygnet? På natten också? Och störde?
Det var svårt att föreställa sig hur det kändes. Omöjligt för Seb, som aldrig själv varit med om något liknande. Visst hade han haft mardrömmar, det hade väl alla haft, men... Han hade inte fått någon på flera år. För att vara helt krass så drömde han inte så ofta överhuvudtaget. Och när han var yngre och fick mardrömmar så var de a) ganska milda så att han bara kunde somna om eller b) så kunde han sova hos antingen sina föräldrar eller hos Margot. Aldrig, aldrig Brandon.
Istället för att tänka vidare på det (vilket han gjorde ändå trots att han inte ville det) så började han pilla med Elliots hår. Blundade. Tryckte undan tankarna så gott han bara kunde. Kände sömnen tränga sig på. Ännu en gång.

Fingrarna som pillade med de vilda lockarna fick allt att kännas lite bättre igen. Lite lugnare. Lite mer okej. Lite mer som vanligt.
Försiktigt kröp han ännu närmre. Lät händerna vandra upp till Sebastians bröstkorg.
"Är det här okej?", viskade han. Det kunde ju mycket väl vara så att det där var att gå över gränsen och då skulle ju det respekteras, såklart. Den yngre hade väl inte ens några byxor på sig? Nej, mycket riktigt var han barbent och Elliot hade inte lagt märke till det förens då. Rädsla gör mycket med människor. Bland annat typ sudda ut uppmärksamhetsförmågan totalt.

Trots den påträngande sömnen kände Seb hur Elliot kom närmare. Vilket han ärligt talat inte hade någon åsikt om. Det var okej. Såklart det var okej. Det var alltid, alltid okej. Men nu, när han var så pass trött som han var, så... Det var inte som att hans kropp hungrade efter Elliots. Inte som den gjorde så ofta annars. (Gud vad perverst det där lät, förresten.)
”Elliot, allt är okej”, viskade han till svar. Fortfarande med ögonen slutna. Allt är okej. Allting. Och förmodligen allt som den äldre kunde tänka sig göra skulle vara okej.

Även det var okej. Inte bara verkade okej, utan var nu även bekräftat. Bra. Väldigt bra.
"Okej, godnatt", fortsatte han viskandes och lät huvudet vila på madrassen, där intill den yngres bröstkorg. Det hela påminde ändå en hel del om kvällen efter bron. Hela situationen var lite lik. En pressad situation(fast på ett helt annat sätt). Sova nära.
Sömnen trängde sig snabbt på. Han slöt ögonlocken, det var ändå ingen mening med att ha dem öppna. Nej, det var ju mörkt i rummet.
Det tog en liten stund innan han var lugn nog. När hjärnspökena lugnat ner sig en aning och hjärtat hade återvänt till sin vanliga takt. Men tillslut somnade han ändå. Och det kändes betydligt bättre än vad det gjort kvällen innan, i andra änden av madrassen.

”Godnatt”, viskade han tillbaka. Hest, men fortfarande aningen mjukt. Som han röst varit hela tiden. Men hans ordval hade väl varit så pass hårt så att mjukheten glömdes bort. Så att rösten trots allt fortfarande framstod som kall.
Inte för att Seb tänkte på det just då. Han var borta. Djupt nere i sin sömn. Typ direkt efter han yttrat t:et i godnatt. Poff, så somnade han.